Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 7 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 IDUN 1899.
kunnat hända, att en sträng norm för d et pas
sande eller en utpräglad allmän mening skulle
understödt moralens bud eller rent af skyddat
det mot kränkning.
Det finnes något, som heter lagbunden
frihet; en inskränkning, som i en ofullkomlig
värld, där friheten, så väl som många andra
goda och välsignade ting, lätt missbrukas och
urartar till själfsvåld och öfvergrepp, visar sig
mycket välgörande för det allmänna bästa, om
den än lägger vissa band på individen. Och
för den mänskliga sammanlefnaden är det till
stor fromma, när denna lagbundna frihet finner
tillämpning i det enskilda såväl som i det
offentliga, i det lilla, som i det stora. Och,
om än en medfödd värdighet och en naturlig
takt aldrig kunna ersättas genom former, så
är och förblir dock »konvenansen» till stor
fördel, nytta och behag vid umgänget män-
niskor emellan.
ÖDA.
»VANDRAREN». EN FANTASI.
E
N ÄNDLÖS, öde slätt, hvaröfver himlen
spände sitt stjärnströdda hvalf och snön
bredde sitt mjuka täcke. Endast tystnad, omät-
lig tystnad rådde där.
Öfver denna slätt kom i den snöklara natten
en ensam vandrare gående med snabba, men
ljudlösa steg på en obanad, knappast skönjbar
stig. Han kom ifrån mörkret långt bortifrån,
och hans väg ledde åter ut i det ogenomträng-
liga dunklet vid synranden. Det var en gam-
mal man med en något lutande gestalt.
Midt på slätten stod ett gammalt vindvridet
pilträd, det enda som kunde skönjas så långt
ögat nådde. Där stannade han, och i det han
stödde ryggen mot dess stam, vände han det
starkt fårade ansiktet uppåt mot de tallösa
tindrande världarna däruppe. Och tallösa som
de voro ock hans tankar . . .
Det var hela det förflutna, som i nattens
stillhet kom stormande in på honom. Han
lefde lifvet om igen, ända från gossårens sorg-
fria dagar och ungdomens rika, förhoppnings-
fulla tid till mandomen, med dess oaflåtliga
allvarliga kamp, dess oupphörliga herkuliska
ansatser och lika talrika felsteg, missräkningar
och mörka stunder — och så återigen nya
ansträngningar och nya motgångar i oafbruten
kretsgång -— — — Här och där en ljusglimt,
en skenbar framgång, och dock — på det hela
— hvad hade han hunnit med? — — hvad
hade han väl nu i behåll?
Med en missmodig suck och ett halfhögt
utrop, som gaf eko i tystnaden, affärdade han
såsom värdelöst hela sitt föregående.
»Åh! att få börja på nytt!»
»Hvad så?» kom en allvarlig röst ur det
aflägsnaste dunklet.
»Hvad? Ack, jag skulle då lefva ett bättre
lif. Med riktad erfarenhet, med full känne-
dom om de väntande svårigheterna skulle jag
från första början taga en kraftigare ansats.
Jag skulle icke drömma bort ungdomsåren,
jag skulle sätta skuldran till genast från det
rätta hållet och stämma emot af alla lifskrafter
på en enda gifven punkt — och så skulle jag
väl lyckas.»
»Hvad så?» sporde rösten ur dunklet.
»Hvad!––––Om jag kunde blicka tillbaka
på ett harmoniskt lifslopp med framgång på
framgång i stället för på en bana af grusade
förhoppningar, felslagna beräkningar och van-
mäktig begränsning —- då vore ju min sträf-
van ej förgäfves, då skulle jag ju äga lyckan!»
»Hvad så?» ljöd åter den hemlighetsfulla
rösten.
»Hvem spörjer! — Ägde jag lyckan, så vore
-jag ju vid målet, min längtans mål! Mitt hela
lif har jag satt in på att nå fullkomligheten,
men det ville icke lyckas. För att nå den,
skulle jag vilja börja på nytt, icke en men
många gånger •— — — allt ville jag gifva
för att få börja på nytt.»
»Det vare dig beviljadt!» sade med högtid-
ligt allvar samma röst ur dunklet. »Du skall
få börja på nytt. Tro dock icke, att du når
målet på en gång! Därför skall du ock få
börja på nytt i hundra — i tusen år — om
och om igen, till dess du kommer och tigger
som om en nåd: låt mig nu få dö — låt mig
nu få hvila.»
I samma stund ljusnade natten och i stället
för den gamle mannen stod ett litet barn och
blickade mot soluppgången med leende läppar...
Hvarje år står samme gamle man i vinter-
natten på samma öde plats och spejar ut i
rymden. Då spörjer rösten åter :
»Har det gått dig bättre nu?»
»Nej,» svarar mannen fast.
»Har du fått nog?»
»Nej, låt mig försöka än en gång!»
»Det vare dig beviljadt!» lyder svaret.
Då går ett stjärnskott genom rymden, och
åter står det leende barnet där, belyst af
morgonrodnaden . . .
Årtusen efter årtusen upprepas detta, men
det förefaller, som blefve mannens anlete mer
och mer förgrämdt, hans tal mindre käckt.
Och barnets leende blir gradvis blekare, min-
dre hoppfullt, ja, understundom synes en tår
glänsa i dess öga — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
