- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
3

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 7 januari 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3 IDUN 1899.
kunnat hända, att en sträng norm för d et pas
sande eller en utpräglad allmän mening skulle
understödt moralens bud eller rent af skyddat
det mot kränkning.
Det finnes något, som heter lagbunden
frihet; en inskränkning, som i en ofullkomlig
värld, där friheten, så väl som många andra
goda och välsignade ting, lätt missbrukas och
urartar till själfsvåld och öfvergrepp, visar sig
mycket välgörande för det allmänna bästa, om
den än lägger vissa band på individen. Och
för den mänskliga sammanlefnaden är det till
stor fromma, när denna lagbundna frihet finner
tillämpning i det enskilda såväl som i det
offentliga, i det lilla, som i det stora. Och,
om än en medfödd värdighet och en naturlig
takt aldrig kunna ersättas genom former, så
är och förblir dock »konvenansen» till stor
fördel, nytta och behag vid umgänget män-
niskor emellan.
ÖDA.
»VANDRAREN». EN FANTASI.
E
N ÄNDLÖS, öde slätt, hvaröfver himlen
spände sitt stjärnströdda hvalf och snön
bredde sitt mjuka täcke. Endast tystnad, omät-
lig tystnad rådde där.
Öfver denna slätt kom i den snöklara natten
en ensam vandrare gående med snabba, men
ljudlösa steg på en obanad, knappast skönjbar
stig. Han kom ifrån mörkret långt bortifrån,
och hans väg ledde åter ut i det ogenomträng-
liga dunklet vid synranden. Det var en gam-
mal man med en något lutande gestalt.
Midt på slätten stod ett gammalt vindvridet
pilträd, det enda som kunde skönjas så långt
ögat nådde. Där stannade han, och i det han
stödde ryggen mot dess stam, vände han det
starkt fårade ansiktet uppåt mot de tallösa
tindrande världarna däruppe. Och tallösa som
de voro ock hans tankar . . .
Det var hela det förflutna, som i nattens
stillhet kom stormande in på honom. Han
lefde lifvet om igen, ända från gossårens sorg-
fria dagar och ungdomens rika, förhoppnings-
fulla tid till mandomen, med dess oaflåtliga
allvarliga kamp, dess oupphörliga herkuliska
ansatser och lika talrika felsteg, missräkningar
och mörka stunder — och så återigen nya
ansträngningar och nya motgångar i oafbruten
kretsgång -— — — Här och där en ljusglimt,
en skenbar framgång, och dock — på det hela
— hvad hade han hunnit med? — — hvad
hade han väl nu i behåll?
Med en missmodig suck och ett halfhögt
utrop, som gaf eko i tystnaden, affärdade han
såsom värdelöst hela sitt föregående.
»Åh! att få börja på nytt!»
»Hvad så?» kom en allvarlig röst ur det
aflägsnaste dunklet.
»Hvad? Ack, jag skulle då lefva ett bättre
lif. Med riktad erfarenhet, med full känne-
dom om de väntande svårigheterna skulle jag
från första början taga en kraftigare ansats.
Jag skulle icke drömma bort ungdomsåren,
jag skulle sätta skuldran till genast från det
rätta hållet och stämma emot af alla lifskrafter
på en enda gifven punkt — och så skulle jag
väl lyckas.»
»Hvad så?» sporde rösten ur dunklet.
»Hvad!––––Om jag kunde blicka tillbaka
på ett harmoniskt lifslopp med framgång på
framgång i stället för på en bana af grusade
förhoppningar, felslagna beräkningar och van-
mäktig begränsning —- då vore ju min sträf-
van ej förgäfves, då skulle jag ju äga lyckan!»
»Hvad så?» ljöd åter den hemlighetsfulla
rösten.
»Hvem spörjer! — Ägde jag lyckan, så vore
-jag ju vid målet, min längtans mål! Mitt hela
lif har jag satt in på att nå fullkomligheten,
men det ville icke lyckas. För att nå den,
skulle jag vilja börja på nytt, icke en men
många gånger •— — — allt ville jag gifva
för att få börja på nytt.»
»Det vare dig beviljadt!» sade med högtid-
ligt allvar samma röst ur dunklet. »Du skall
få börja på nytt. Tro dock icke, att du når
målet på en gång! Därför skall du ock få
börja på nytt i hundra — i tusen år — om
och om igen, till dess du kommer och tigger
som om en nåd: låt mig nu få dö — låt mig
nu få hvila.»
I samma stund ljusnade natten och i stället
för den gamle mannen stod ett litet barn och
blickade mot soluppgången med leende läppar...
Hvarje år står samme gamle man i vinter-
natten på samma öde plats och spejar ut i
rymden. Då spörjer rösten åter :
»Har det gått dig bättre nu?»
»Nej,» svarar mannen fast.
»Har du fått nog?»
»Nej, låt mig försöka än en gång!»
»Det vare dig beviljadt!» lyder svaret.
Då går ett stjärnskott genom rymden, och
åter står det leende barnet där, belyst af
morgonrodnaden . . .
Årtusen efter årtusen upprepas detta, men
det förefaller, som blefve mannens anlete mer
och mer förgrämdt, hans tal mindre käckt.
Och barnets leende blir gradvis blekare, min-
dre hoppfullt, ja, understundom synes en tår
glänsa i dess öga — — —

*


Men omsider kommer en natt, då den gamle,
bräckligare än någonsin, infinner sig på mötes-
platsen, mödosamt stödd mot sin staf. Och
på Röstens sedvanliga fråga: »Har du lyckats
än?» kommer hans svar som en halfkväfd
snyftning :
»Nej ...»
»Har du nu fått nog?»
»Ja» — — det lyder som ett ångestrop,
och den gamle mannens skälfvande gestalt
sjunker tillsammans — »låt mig nu få hvila
— hvila! ...»
»Rätt så,» svarade Rösten, »du har hunnit
målet, o Tid! Har du icke sett det? — icke
insett, att din lycka i all din fruktlösa sträfvan
just varit, att du aldrig upphörde att åtrå det
ouppnådda, att du alltjämt hade kraft och mod
att börja på nytt? Och nu — se här, lyckan
håller jag i min hand. Kom!»
I ett nu rullas mörkrets täckelse samman,
och i den intensiva klarhet, som omstrålar
honom, förintas den gamle. I den stunden
brytas alla bojor, sprängas alla band, utjäm-
nas allt — och jord och himmel mötas — —
VALET. SKISS FÖR IDUN AF MARK
STERN.
M
IDT FÖR FÖNSTRET stod flygeln, upp-
slagen. Af&nsolens purpur bröt in i en
bred stråle mellan gardinens bleka veck, för-
gyllde rummet, förgyllde tangenterna, på hvilka
Agnetas hvita händer ännu hvilade.. Hon satt
lutad framåt, såg bländad in i glansen, som
fyllde hennes blick, drömde in i den; det var
som om den tagit hennes tankar, förgyllt dem
och värmt dem i purpur, så att ej en af dem
fick förblifva grå eller ängslig eller fick söka
bort från detta enda, som nu tog allt — solens
röda härlighet.
Tyngre hvilade Agnetas händer på tangen-
terna och enstaka toner ljödo, utan samman-
hang. Men hon aktade ej därpå, flyttade
blott händerna ned i skötet, medan det veka,
drömmande leendet blef fastare, men också
mer sorgset.
»Så,» tänkte hon, »äro de lyckliga stun-
derna de, som ingen kontur äga, de som stått
upp ur en skymnings tystnad likt doft af en
enda blomma. Kunde blott allt i lifvet vara
lika enkelt, vackert.»
Hon lyfte händerna upp, som till bön; hon
hade hvita händer med mjuka, stillsamma
rörelser. Men hon sänkte dem strax igen och
böjde hufvudet, som om det hon tänkt pä
med ens blifvit för stort och för tungt att
kunna bäras. Uttrycket öfver hennes drag
vardt varmare och ömmare, längtansfullt.
På de öfversta diskanttangenterna, som gifva
de spröda, lätt bristande tonerna, hade hon
lagt ett bref. Hon tog det nu, när solen sjönk
och rummet blef skummare, och vid det sista
af dagern från fönstret läste hon om det. När
hon tog i de tunna papperen, var det likt en
smekning, och medan hennes blick sökte orden
därpå, höll hon dem i sina händer, såsom man
håller i dens hand, som man har kär. Så
läste hon.
»Hur söt var du icke i går, Agneta, där
du satt bredvid mig, så vek, så lugn. Jag
fruktar, att jag tråkade ut dig först med mitt
myckna tal om mig själf, men medan jag
talade, tyckte jag mig dock känna smekningen
af din vänlighet och af din förståelse emot
mig; du lät mig lägga ord till ord, och din
blick hvilade allvarlig, undrande, så god dock,
i min. Det gjorde mig godt; jag var sjuk —
hvar? Åh, sjukare än du kan förstå, lilla barn,
sjuk i själen, sjuk i hjärtat, sliten ut — inte
vet du hvad det vill säga . . .
»Hur lycklig måste icke den vara, som ännu
ej gifvit sig själf, sin själ, sina tankar till
en hvar, öfverallt, i hopp att få igen någon-
ting, slösande där intet gafs tillbaka och fatti-
gare sedan, dubbelt fattig med besvikenhets
bitterhet i hjärtat: Förstår du hvad det är
att icke kunna finna lycka i lifvet annat än
i gåfvan af sin kärlek, och att alltid, alltid
söka lyckan? . . .
Jag älskar hundrade och jag vill älska dem
alla, enhvär för sig, förblifva dem alla trogen.
Är det möjligt, är det omöjligt? Agneta, barn
lilla, förlåter du mig att jag skrifver detta?
Medvetandet om din vänskap ligger som en
sval, hvit hand — din svala, hvita hand —
på min värkande panna. Jag skulle vilja
älska en, en enda, dig — och jag tviflar. Jag
kunde blifva lycklig . . . men så djupt olycklig
ock. Och jag är rädd. Jag är aldrig den-
samme, jag är olika i dag och i morgon, hur
skall jag våga tro på en enda kärlek? . . . När
jag var yngre trodde jag — men jag bedrog
mig, alltför ofta . . . Agneta, lilla barn, det är
orätt att jag skrifver så till dig. Jag ber dig
själf, att du skall lägga undan mitt bref och
glömma det — och mig. Nej, inte mig, tänk
vänligt på mig, men icke mera. Agneta, icke
mer, det blefve blott till sorg för ditt hjärta.
Christian. »
*


Det hördes steg i rummet utanför, och"Agneta
lät brefvet falla ner i knäet, ehuru dess stäm-
ning dröjde kvar i hennes tankar, sörjande.
Den, som kom in, bar ett fång hvita syre-
ner. Han var en ung man med blå ögon,
som lyste af skratt och ett godt leende öfver
dragen. Han lutade sig öfver flygeln och
räckte Agneta blommorna med en blyg, varm
rörelse, medan hans blick sökte hennes.
»Tack, Erik,» sade hon. »Hvar har du fun-
nit dem?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free