Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 7 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
FRIHERRINNAN ELLEN GYLLENSTIERNA, FÖDD STJERNSTEDT. EFTER ETT
PORTRÄTT I OLJA AF ELISABETH KEYSER.
»Det är min hemlighet,» svarade han stolt.
Hans röst var glad och klar. »Det är de
första syrenerna för i är, och dem ville jag du
skulle ha. Inte sant, de äro vackra?»
»Så vackra, vackra ...» Hon böjde hufvu-
det och dolde ansiktet i den doftande rike
domen. Han betraktade henne tigande, följde
med blicken linierna i hennes gestalt, dröjde
vid hårets smeksamt mjuka skiftningar, guld-
bruna i dagern. Ingen liknade henne, det
grep honom med ens som ofta förut, starkt,
PRINSESSAN AF LEUCHTENBURG.
EFTER ETT PORTRÄTT I OLJA AF ELISABETH
KEYSER.
osammansatt, lyckligt.
Han tänkte icke på
att jämföra henne med
någonting annat eller
på att likna, sin känsla
vid en annan känsla
i världen. Hel som
hans egen unga natur
var kärleken hel inom
honom, hel som kärle-
kens önskan att vinna
hennes tillbaka. Lyck-
ligt syntes honom lif-
vet, en enda väg i sol-
ljus, en god väg, enkel
att hitta — det var in-
genting mera och det
var dock allt.
Och plötsligt fylldes
hans ögon af tårar i
glädjen öfver, att hon
blott fanns till, och att
han var när henne nu.
»Gråter du, Erik?»
»Nej,, nej, Agneta.
Tänker du inte ibland»
— han sökte efter ord,
förlägen med ens —
»tänker du inte, att
dagen ibland är för
kort för allt godt som
finns?»
Hon såg undrande
på honom, ej van att
han talade sådana ord.
Och med ens såg hon,
som aldrig förut, hur
god hans blick var, hur
enkelt varm, hur är-
ligt hel, lik ett löfte,
som hon visste, att han skulle kunna hålla
lifvet igenom, lik en trygghet att söka upp
och förlita sig till . .. Och hon tänkte på
Christians bref.
Erik lutade sig fram.
» Agneta, » bad han, hviskande — hon såg
nu ej mer än hans blick, skymningen ‘hade
kommit och rummet låg i dunkel, utom plat-
sen vid fönstret, där hon satt. »Agneta,» sade
han lågt, »vill du . . . säg mig . . . jag har så
länge tänkt fråga dig . . . hvar dag har jag
velat, har aldrig tänkt på annat den sista tiden
här, på annat än dig . . . Vill du bli min hustru,
Agneta?»
Hon reste sig upp, rak, med en rörelse blott
för att hålla kvar Christians bref, så att det
ej fick falla till golfvet. Och hur upprörd han
än själf var, såg Erik, att hon vardt mycket
blek och hennes ögon mörkare.
Det låg dock ingenting oväntadt i hans
ord, intet som hon ej hvar dag undrat, om
det ej skulle komraa, undrat med en undran,
öfver hvad hon själf skulle komma att svara.
Ty hon visste, att bägges föräldrars önskningar
öfverensstämde med hans, och hon höll af
honom dessutom, förstod det mer, än någonsin
just denna kväll. Hon såg honom klarare,
helare, bättre, såg att han kom med lifvets
lugn och hemmets lycka, såsom endast den
människa kan ge, hvilken älskar en enda,
högre och varmare och trofSstare än allt annat,
och icke ens vet af, att man kan älska så mer
än en gång i sitt lif. Vacker i sin enkelhet,
rik i sin helhet, bjöd han henne ödmjukt och
vekt sin kärleks dyrbara gåfva.
Men hon tänkte på Christians bref, på de
sönderslitna önskningarna och på de lycko-
törstande, irrande tankarna. Och hon såg klart,
att blott ett ting i lifvet hade värde innerst:
lyckan att få gifva. Så räckte hon Erik han-
den och med hufvudet djupare böjdt, sade
hon lågt, ödmjukt: »Förlåt mig, Erik, jag kan
det inte. Jag skall säga dig hvarför, men inte
nu. I morgon.»
»Säg mig blott,» bad han med en röst, som
ljöd liksom bortifrån, »säg mig, om du håller
af en annan.»
»Ja,» svarade hon.
När han gått, stod hon ännu kvar vid fönstret
och såg ut öfver den mörknande slätten. Hen-
nes blick var sorgsen som i aning och vetskap
om tung sorg och ensamma dagar; men innerst
i själen var dock jubel, en hög, stilla glädje
öfver att ha valt lifvets starkaste lycka, lyckan
att gifvä lifvet själft, genom sorgerna och
trots dem, i striden för kärlekens stora fullhet.
Hon tänkte på brefvets ord: »Jag skulle
vilja älska en enda, dig — och jag tviflar.
Jag kunde blifva så lycklig . . . men så olyck-
lig ock. Och jag är rädd.»
Hon hade valt striden för hans lycka, den
vanskliga striden för den ovissa lycka, som
han hundrade gånger förspillt och hundrade
gånger, ropande af längtan, begynt söka igen.
Men hon visste, att en dag af lycka, som hon
gaf honom, eller en stund af frid blott skulle
vara henne själf nog. Och det var väl mera
ett svar på Christians bref än på Eriks fråga,
när hon nästa morgon skref till denne:
»Du skall lefva ditt lif fram, Erik, rakt,
helt, ärligt som förut. Du hör till de män-
niskor, som blott ha en väg och en smärta;
men smärtan är lätt att bära -vidare, emedan
vägen är så god och blicken så klar på den-
samma; och smärtan adlar blott, rifver ej upp
rötter, styckar ej sönder kraften och viljan
och längtan i bitar. Du skall nog en dag
själf förstå, Erik, hur lycklig du är att vara
en sådan människa, och du skall då förlåta
mig den sorg jag gör dig, emedan du kanske
då ock skall förstå de sönderslitna själarna,
som strida för denna helhet, af hvilken ingen
enda glimt synes dem dyrköpt nog.
Jag har vigt mig själf till en af dem, valt
den vanskliga uppgiften att bli en dylik en-
staka glimt för en af dem; jag valdo det
samma dag, som du bjöd mig din ljusa vägs
enhet. Men du skall veta, att det är af fri,
stark vilja jag handlat så, för min fria starka
kärleks skull, som jag valt den ovissa striden
genom sorgerna till den stora lyckans sköra,
sällsynta, bedårande ögonblick.»
& »1.*:-
FRÅN SLOTTSPARKEN I KARLSRUHE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
