Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 14 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
opinionen en rent af betvingande makt; den
ombildar smaken, åsikterna och moralen ; den
skapar ett estetiskt lifsideal, gentemot hvilket
ett äldre, etiskt, ter sig puerilt och småsin-
nadt.
Det är på sensationen och lidelsen, på det
som kan roa och stimulera, som våra skön-
litterära författare egentligen »lefva». Och det
är också egentligen endast i lidelsernas psyko-
logi våra diktare synas hafva inträngt. För
den högre naturen i oss slå de däremot döf-
örat till. Denna erbjuder beklagligen heller
icke på långt när så tacksamma effekter. Dyg-
den och moralen ha icke företrädesrätten att
fängsla och intressera; de äro alltför »borger-
liga». Det är tyvärr också alltför sant, att
dygd och moral i det lefvande lifvet vanligen
te sig i synnerligen blygsamma och borgerligt
knappa proportioner, då däremot begär och
lidelser framträda i mera kraftiga och stor-
vulna drag. Men lika visst som författarne
underskatta vår högre naturs kraf, lika visst
öfverskatta de sinnenas och lidelsernas makt
öfver oss. Men de dramatiska »effekterna»
betinga öfverdrifterna.
Kärleken mellan man och kvinna är och
förblir det ämne, diktarne i alla tider helst
sysselsätta sig med. Kärleken, sådan den med
braskande auspråk i detta känslornas tidehvarf
skildras, och sådan den i teorien godkännes
af våra sensationsmänniskor, framträder van-
ligen i den mest sensuelt starka kolorit samt
så blottad på allt andligt innehåll, att den
icke förtjänar att kallas kärlek. Ty det är
som oftast allehanda låga begär och passioner,
som göra anspråk på kärlekens namn. I gynn-
sammare fall låter man »le besoin d’aimer» (be-
hofvet att älska) hos en ung kvinna framträda
under den poetiska bilden af den sjudande
safven, och hon blir kär i den första något
så när antaglige man, som kommer i hennes
väg. Det förra en lika utsliten som god och
träffande bild; det senare en iakttagelse, som
verkligheten oupphörligt besannar.
Men trots det att författarne nog till en viss
grad göra rättvisa åt ungmöns behof att idea-
lisera och att likt Titania se sin kärleks före-
mål genom illusionernas dager, så förbise de
dock, att detta kvinnans »besoin d’aimer» är
väl så mycket en själens och hjärtats som en
sinnenas sak. — I andra fall skildras kärle-
ken så mängd af åtrå, feber och sinnesyra,
så blottad på hvarje värdighetens sans och
behärskning, som funnes det intet sådant som
en känslornas disciplin. Vi se visserligen stän-
digt i lifvet, hufu kärleken trotsar alla formella
regler och bruk, men den trotsar sällan naturen,
och denna känslans disciplin är så långt ifrån
att — såsom våra diktare förmena — vara
liktydig med band och fjättrar, att den är be-
roende af en verklig lifsinstinkt. De första
människorna blefvo varse sin nakenhet, så fort
de smakat på kunskapens träd; de första spå-
ren af civilisation taga sig städse uttryck i
ett uppvaknande af blygsamheten.
Den nordiska kvinnans kärlek är sällan vare
sig synnerligen expansiv eller sensuell. Den
har en viss skär, behärskad karaktär. Det
nordiska skaplynnet har en något tung, dröm-
bunden natur, som vållar .att kvinnorna i
allmänhet hvarken vilja eller kunna fullt ex-
ponera sina känslor. De handla omedvetet
efter den lyriska tonkonstens regel att icke
låta alla röstens resurser strömma ut, utan
bevara en inre fond, på det att icke stämman
må förlora sin fullhet och charme. De »slösa
icke kungligt» med sina kärleksyttringar —
såsom en modern erotisk term lyder. Deras
kärlek är en hjärtats, långt mer än en blodets
sak, och därför är den mera intensiv än erup-
tiv. Den lyser ej med de elektriska solar-
nas dårande och bländande glans eller slock-
nar i plötslig natt och kyla såsom dessa; den
brinner med den nordiska brasans lugnare,
mildare sken och värmer ännu, när den icke
längre flammar upp i lågor.
Måhända har denna erotiskt sensuella konst-
riktning varit en nödvändig kris, betingad af
att ett missledt ideelt nit förut alltför mycket
undertryckt och förnekat den sinnliga sidan i
människonaturen. I så fall har denna rikt-
ning dock i sitt syfte att höja naturen skju-
tit långt öfver målet, vida längre än reaktio-
nernas lag i allmänhet tillstädjer. Ja, så långt
att man nu som oftast oskärar den natur, hvil-
ken ett ursprungligt syfte sålunda möjligen
varit att höja. Såväl den högre som den lägre
naturen i oss äger berättigade kraf på att re-
spekteras. En öfver-idealistisk tids diktning
gaf oss overkliga människogestalter; en öfver-
sensuell framställer motbjudande vrångbilder
af människan. Man antingen förbiser eller
förnekar, att den lägre sidan i vår natur
såväl som den högre lyder under utvecklin-
gens och fullkomnandets lag. Likaså förbiser
man att, fastän den högre naturen i oss icke
har att förkväfva och undertrycka den lägre,
den dock har att vara dess herre.
Den känslosfer, från hvilken vår skönlitte-
ratur länge hämtat sitt stoff, är vorden så
stillastående, kvaf och febermättad. Den har
behof af att genomfläktas af friska vindar ;
men den behöfver ock att vidgas och fördju-
pas. Vi trängta efter att.en hälsans gudinna
göte sin kraft och sundhet i det estetiska lif-
vet. Däremot skulle kanske äfven en hälso-
bringande flod strömma in i det lefvande lif-
vet och gjuta sundhet och kraft in i det upp-
skrufvade, åt hysterien tenderande känslolif,
som torde vara en alltför allmänt förekomman-
de företeelse i vår tid.
V. A.
EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF GER-
DA WIGSTRÖM. I.
F
ÖR NÅGRA År SEDAN talades det om
här i orten, att en gammal sjuksköterska,
som numera var utsliten och behöfde hvila, var
flyttad till vår lilla afkrok af världen.
Hennes namn var förr ofta nämndt i sam-
band med omorganiserandet af vår sjukvård
och hon hade varit bland de första bildade kvin-
norna, som i Danmark med god framgång ar-
betade för en förbättrad och tidsenlig sjuk-
vård såväl på sjukhusen som i de enskilda
hemmen.
Då jag själf i flere år har ägnat mig åt
samma arbete, var det naturligt, att jag mycket
intresserade mig för fröken H. och gärna ville
lära känna henne närmare, då vi ju måste
hafva många gemensamma intressen. Men ett
par år gingo, utan att vi kommo i beröring
med hvarandra. Folket sade hon var sjuk,
men att de fattigaste bland befolkningen dock
finge komma till henne. Hon hjälpte dem med
råd och dåd, så långt hennes förmåga räckte,
sände dem i annat fall till läkaren på platsen.
En dag i somras bief en af mina skyddslingar
— en gammal gumma •— sjuk. Då jag tittade
in till henne, fick jag höra, att fr. H. redan
varit där, och nu gafs det för mig en anled-
ning att besöka henne samt få höra hennes
åsikt om den stackars sjuklingen och hvad
som borde göras i mer än ett afseende.
Högt och fritt låg fröken H—-s hem, omgif-
vet af skogklädda höjder. En ganska bred å
flöt nedanför huset, där det låg och liksom
smålog i solskenet, rödmåladt med sina hvita
knutar. En bred väg å ömse sidor, kantad af
en syrenhäck, ledde från stora landsvägen upp
till huset. Det var för öfrigt omgifvet af en
liten vacker trädgårdsanläggning samt ett lågt
rödt staket med hvita spetsar.
Jag öppnade den lilla grinden — en känsla
af hemtrefnad och värme mötte mig. Den
strålade ut från de låga fönstren med deras
hvita gardiner, många blommor samt infattning
af yppiga humlerankor —- den lyste och nic-
kade mot mig från solrosorna, som, höga och
låga, i en lång rad klädde det gamla husets
södra vägg.
På den höga trappan låg en svart vacker
pudel. Då han fick se min värda person, mor-
rade han och gaf till ett högt skall, men efter
en noggrann undersökning förstod han, att jag
kom med vänliga känslor för hans matmor,
började därpå sakta vifta med svansen samt
lade sig åter på sin upphöjda plats, dock nog-
grant bevakande mig med sina kloka, vaksam-
ma ögon. Jag stod just och funderade, om
jag skulle taga mod till mig och klifva öfver
denna väktare in i huset.
I det samma hördes raska steg från an-
dra sidan byggningen och en medelålders kvin-
na kom mig till mötes. Det syntes på hän-
derna och det stora förklädet, att hon sysslat
med trädgårdsarbete. Ansiktet bar spår af
sjuklighet, ryggen var böjd, håret, som slät-
kammadt låg öfver den breda pannan, hade
silfverstänk, men ur ögonen, som visserligen
hade ett trött uttryck, framlyste humor och ett
gladt lynne. De fästades forskande och genom-
trängande på mitt ansikte, men mildrades, då
jag sade mitt namn och ärende samt tilläde, att
jag ej länge skulle taga hennes tid i anspråk.
Jag hade nämligen hört, att hon ogärna tog
mot besök af främmande människor. Hon hade
ju i så många år lefvat och verkat på stora
områden, bland mycket folk — nu behöfde
hon hvila både till kropp och själ.
Men då hon då förstod och fick höra, att jag
också ägnat mig en del åt sjuk- och fattigvård,
syntes hon intresserad och bad mig stiga in i
det lilla hemmet.
Innan jag visste hur det gick till, satt jag
placerad i en gammal bekväm soffa — blef
ombedd att stanna och dricka en kopp kaffe
— men jag finge själf hålla mig sällskap, me-
dan den bruna kära drycken kokades, hon
hade ingen tjänarinna — och med en kort,
men vänlig nick gick hon ut i köket.
Hvad det var hemtrefiigt i de låga, men
ändå så ljusa rummen — möblerna voro så
enkla, men vackra taflor prydde väggarna,
blommor öfverallt samt en välförsedd bokhylla.
Öfver det hela låg en stämning af frid och för-
nöjsamhet, som gjorde, att man genast trifdes
och kände sig hemma.
Efter en kort stund kom hon in med en
treflig kaffebricka, och då kaffet var drucket,
började vi tala om flydda dagar. Hon berät-
tade — jag lyssnade uppmärksamt. Det ena
minnet tog det andra med sig.
Hvad de voro gripande, dessa enkla berättel-
ser ur det verkliga lifvet — med sina breda
mörka skuggor af lidande och sorg, blandade
med ljusa varma solstrimmor af försakelse,
hjältemod, kärlek hopp och lefvande trol
Själf var hon som förvandlad, den gamla
sjuksköterskan, hon syntes föryngrad, gestalten
blef spänstig och energisk, kinderna rodnade
och ögonen strålade, om också ibland en fuk-
tig dimma lades öfver dem.
»Ni borde ej låta dessa edra minnen begraf-
vas af glömskan. Berätta dem för den stora
allmänheten, och de skola säkert gagna den
verksamhet, åt hvilken ni offrat er ungdom
och alla krafter. Ni skakar så sorgset på
hufvudet — är ni för trött, låt mig då för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
