Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 14 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
söka återge dessa edra kära minnen, så godt
jag kan.»
Hon svarade jakande, och sålunda kom jag
i tillfälle att få en inblick i denna rika skatt-
kammare — måtte den ej mista för mycket
af sin rikedom genom min oförmåga att rätt
återge dessa minnen ur lifvet, af hvilket det
första här följer och bär namnet:
»SYSTER SIGNE.»
Det är underligt, men alltid då jag tänker
på dig, kära gamla vän och kamrat, står för
mitt minne ett dämpadt, men ändock klart
ljus i en halfmörk lång korridor. Ljuset när-
mar sig — det är en liten lykta, som bäres
af en fin, smärt gestalt.
Det är »syster Signe», som kommer så ljud-
löst som en ande i nattens tystnad, endast af-
bruten af de sjukas suckar och dämpade kla-
gan.
Syster Signe förestår en af de medicinska
afdelningarna på det stora Kommunehospitalet
i Köpenhamn, och om hon också är aldrig så
trött efter dagens stränga arbete, gör hon all-
tid en rond hvarje natt för att se till sina
sjuka och att de »systrar», som vaka, äro på
sin post.
Mången natt har jag vakat på en af de
stora salarne. Dörrarna stodo alltid öppna
till den stora korridoren. Då glimmar plötsligt
det lilla ljuset — de sjuka tyckas liksom ana,
hvem det är som nalkas, att det är hon med
den lätta smärtstillande handen, de underbara
kärleksfulla ögonen. Hvad hon var vacker
med sitt fina själfulla ansikte och det bruna
vågiga håret under den hvita mössan. Aldrig
har jag sett någon som hon kunna röra sig
så ljudlöst och lätt mellan sjuksängarna, och
alltid var hon glad och hade vänliga uppmunt-
rande ord till oss alla, fastän ögonen allt
ibland skvallrade om tårar och utkämpade
strider.
Det var för oss unga sjuksköterskor intet så
uppfriskande och lärorikt som att arbeta sam-
man med eller under »syster Signe». Hon gick
ju alltid i spetsen, och vi ville så gärha följa
henne, fast det ej var någon lätt uppgift.
En af oss frågade henne en gång, hvarifrån
hon fick kraft och mod — hon pekade på en
liten nött bibel, som låg på hennes bord, och
sjöng sakta med sin klara stämma: »Altid
frejdig när du går, Veje Gud tör kjende, selv
om du til Målet når först ved Verdens Ende.»
En dag fick hon order att förestå barnaf-
delningen på en af kirurgiska afdelningarna.
Jag var nog lycklig få följa henne dit. Själf var
hon strålande glad. »Jag är så road af små
barn, är ju den äldsta af många syskon,roch
jag tycker det är så synd om alla dessa små
stackare. »
Hur lätt och varsamt hon lade de svåraste
förband, jollrade, sjöng och lekte för de små
sjuklingarne, och låg där en liten nykomling
och grät efter »mor», torkades tårarne fort nog
och plågorna kändes mindre, då »mor Signe»
smekande strök den lilla pannan och ansiktet
med sin goda, mjuka hand.
Det var några veckor före jul. Vi hade
haft en sträng tid, många svåra fall, och »sy-
ster Signes» lilla lykta lyste flere gånger om
natten.
En morgon orkade hon ej stiga upp ■— hon
hade feber, och professorn sade det var öfver-
ansträngning —: hon måste någon tid hålla
sig stilla i sängen.
* Julafton på morgonen var hon bättre, men
orkade ännu ej vara uppe.
Om kvällen, då julgranen tändes med alla
dess otaliga ljus, tyckte vi alla, att de ej brunno
så klart som vanligt — vi saknade henne. Vi
samlade dem af barnen kring oss, som kunde vara
uppe, och stodo i en krets kring den stora gra-
nen, väntande vår präst, professorn samt de
tjänstgörande läkarne. När alla voro komna,
skulle julpsalmen, som »mor Signe» inöfvatmed
en del af barnen, sjungas. Men alla stodo tjrsta
— där låg väntan i allas blickar. Då hördes
plötsligt taktfasta steg ute från korridoren —
något ljust, strålande bars in af starka armar,
lyftades upp, så alla kunde se det, sattes
sedan varligt ner i en sjukstol. »Mor Signe»
var kommen för att ta upp »barnens julpsalm»,
och med klar, fast svag stämma ljöd: »Stilla
natt, heliga natt» — och däri instämde stora
och små.
Varmt och innerligt talade sedan vår gamle
präst öfver Guds kärlek till oss stackars män-
niskobarn, och huru ett af hans förnämsta bud
till oss är: »att vi skola älska hvarandra in-
bördes och söka efter bästa förmåga lindra
och hjälpa, där sjukdom, nöd och sorg äro rå-
dande.» Därpå sjöngs ännu en kort psalm
och den enkla festen var slut; men ljusen
lyste nu klara, och sedan de slocknat, tindrade
de ännu i glada, hoppfulla ögon.
Nu dröjde det ej lång tid, förrän »syster
Signe» åter var i full verksamhet, och i många
år fortsatte hon sitt kärleksverk på det stora
sjukhuset.
Så blef det sjukdom i hennes eget hem,
hon måste lämna sitt kära arbete och, då mo-
dem blef bättre, öfvertaga ledningen af ett
stort hushåll på föräldrarnes egendom.
I ett bref till mig säger hon sig vara glad
att få vara till nytta i hemmet, men saknar
ej så litet sin gamla verksamhet, kamraterna
och hela lifvet på det kära sjukhuset. Slut-
orden i hennes bref voro : »Hvad du savner,
savn det let! Hver en Stund har sine Byrder
og sin Glæde — glem ej det.»
MITT BARN. EN PENNTECKNING
FÖR IDUN AF BLANKA.
M
ITT KÄRA, älskade barn! Mitt eget barn!
Det var djup natt, sorgenatt, omkring
mig, när du kom ned till mig. Du såg med
dina klara ögon på mig, de blefvo till två
strålande stjärnor inför min syn, de värmde
mitt frusna bröst. Hur hade jag ej önskat
att få draga bort till de okända landen och
följa honom, som är din far, som endast
en gång gjort mig sorg, när han gick ifrån
mig? Jag hade gråtit, jag hade bedt att få
följa honom, att åter få hvila i hans famn.
Jag glömde, att jag snart skulle få ett nytt
väsen, dig, att älska—förlåt mig det! På för-
tviflans branter hade jag vandrat, mina blic-
kar drogos mot förintelsens väg. Hur tung
och brant syntes mig ej lifvets väg att färdas
ensam! Mitt hufvud svindlade, ur de mörka
djupen hördes sirenerna sjunga lockande, loc-
kande . . .
Då förnäm jag en röst, den klang så svag,
så hjälplös. »Kom tillbaka,» kved den, »vänd
ditt sinne mot mig. Jag behöfver dig.» Se,
jag vände mig om, och jag såg dig, min älsk-
ling. Jag tog dig upp i min famn, slöt dig
till mitt hjärta och var moder af all min själ.
Då kände jag liksom hade »hans» ande smekt
min kind och din. Då tror jag den stunden
var när, efter hvilken vi längtat, om hvilken
vi drömt, han och jag.
Vid mitt hjärta har du hvilat sedan dess,
min kärlek till dig gaf mig den lust att lefva,
som jag ännu känner. Kärlek är lif. Det
var du, som gaf håg till glädje och skratt,
kraft till arbete, mod till strid mot fattigdom
och nöd. Det var du, som kom mina tankar
att samlas, min penna att flyga. Du var det,
som gaf känslan af vårluft och rosendoft åt
vårt hem, som kom mig att glömma, att mör-
ker fanns till, du mitt solskensbarn!
När du låg i mitt sköte, och jag skådade
in i ditt anlet, hur älskade jag dig ej? När
din mjuka kind stänktes af tårar, när jag kysste
dem bort och du glömde din sorg, hur kär jag
höll dig, mitt barn ! Mången stund af mystiskt
välbehag ha vi njutit, när du och jag i skym-
ningsstunden berättat hvarandra om och om
igen de kära sagor om älfvedanser och mån-
skenspilar, om skogsfruar och tomtar och allt
hvad trolltyg skog och marker gömma. Du smög
ditt mörka hufvud mot min arm, fast rädd
var du ej. Minns du, säg? Solskenet ligger
öfver blanka isar, det glittrar på granarnas snö-
bräm. Du och jag och en hel skara af dina
små vänner ila framåt. Med skridskorna ritar
jag runor i isen, det är lyckosejd för dig, för
dig. Hur gladt allt var, när det gick bra i
skolan — och det gjorde det ju alltid. Du
var min glädje.
Så kom den första stora dagen i ditt lif,
åtminstone den för dig medvetna. Dina ögon
stodo fulla af tårar, men din röst var lugn och
klar, när du lofvade följa Hans bud och van-
dra Hans vägar, på hvilken du så fast trodde.
Så var du då »stor». Åren gingo. En dag
kom, det var munterhet och skratt, så som
det väl aldrig varit i vårt lilla hem. Blom-
doft hvilade så tung, och solen sken och glän-
ste, dess strålar dansade öfver middagsbordets
hvita linne, på dess silfver och slipade glas.
Glänste, glänste klarast dock på den kära hvita
mössan på ditt hufvud.
Det var eget, men obestridligt : ett namn
förekom ofta, mycket ofta i dina samtal, det
var namnet på en man. • »Barnagriller, första
hjärtesprickningen, vårdrömmar,» tänkte jag
och jag log. Så helt hastigt hördes det nam-
net ej mera af. Jag tänkte ej därpå. Då en
dag, en skymningsstund, smyger sig ett burrigt,
mörkt hufvud mot min skuldra, en rodnande
kind brinner mot min, darrande läppar hviska
i mitt öra. Den gamla sagan berättas mig
af mitt barn. Den gamla kära, den nya sagan!
Jag gläder mig åt din lycka, barn, men — •—
Mig är, som om du glede ur mina armar, och
jag trycker dig ju likväl så fast, så fast till mitt
hjärta. Mig är, som värmde dig ej mer mina
kyssar, som skulle mina smekningar trötta dig.
Jag vet, jag gjort dig orätt och likväl — —
Han kommer och beder, beder, att .jag skall
gifva honom det käraste jag äger, min stör-
sta skatt, dig, och han får dig, du får ho-
nom. Åt hvarandra ger jag er. Locktonerna
ljuda, som de gjort i århundraden.
Den dag kommer, när du och han, din äl-
skade, förenas för alltid. Ni draga till eget
bo, till ert mjuka fågelrede för att kvittra er
lycka, glädje och. — sorg gemensamt.
Mitt barn, jag är ensam nu. Tyst är det
i mitt hem. En stund ser jag mig omkring.
Pianot står stängdt, det ser tomt ut på not-
hyllan. En röd aftonglöd skimrar genom fönst-
ret af din forna kammare. »Ensam 1» ljuder
det inom mig. Den natten, den första på
lång tid, då ej din kyss tryckte mina ögon-
lock till sömns, då ej dina andetag från rum-
met bredvid voro min vaggsång, blef jag bit-
ter i mitt sinne. Svartsjuka, afund tärde mig.
Mörkt var det inom mig. »Hon är borta, för-
lorad! För alltid,» kved jag. »Ej en tanke sän-
der hon mig nu, nu då hon är lycklig, och
jag tänker blott på henne och är ensam, all-
deles ensam.» — Vårsolen höjde sitt anlete
öfver jorden; den log, alla skuggor veko un-
dan, försvunno, så äfven de, som hvilat öfver
mitt sinne. Det var den första, enda gången,
jag hyst sådana mörka tankar om dig. Du
förlåter mig? Liten, det händer aldrig mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
