Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 14 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
PfifeiS
’jpBSi
aÄm
.. ■■’-
Aÿv‘’V. ’
Vaxholms hotell med
dess restaurant yar för
både stockholmare och
turister kändt och kärt
som en härlig utflyktsort
i soliga sommardar. Vi
bringa därför ock en af-
bildning af det gamla ho-
tellet, sådant det tedde
sig före branden, jämte
en vy af eldsförödelsens
styggelse, hvilken Iduns
utsände fotograf tagit på
platsen.
Det gamla hotellet var
för öfrigt redan utdömdt
och skulle snarast rifvas
för- att lämna rum för
en tidsenligare restaurant-
byggnad. Som en fågel
Fenix kommer nu denna
att resa sig ur askan, som
gömmer så många glada
stockholmska sommarmin-
nen!
mig återförflyttad till den gamla hederliga
Segerlindska teatern i Göteborg, i hvars salong
jag som barn mer än en gâng säg en liten
gumma placerad i en första radens loge. På
nothäftet stod: »Ouverture à Cendrillon, par
M. Isouard, nommé Nicole de Malte», och den
åldriga i teaterlogen var hon, hvilken en gång
å vår främsta lyriska scen varit Cendrillon,
hufvudpersonen i sångspelet med text, efter
den allbekanta sagan, af Etienne och musik
af Isouard.
Och en och annan åldrig dam fanns då
ännu, som hågkom Cendrillons kupletter;
Jag, blygsam, tyst och undergifven,
får undangömd för världen gå,
och inomhus min plats är gifven
där invid spisen i en vrå.
Men denna platsen, sämst af alla,
ej alltid unnas mig en gång;
se, därför plär mig folket kalla:
den stackars lilla Cendrillon.
VAXHOLMS HOTELL FÖRE BRANDEN. (i BAKGRUNDEN FÄSTNINGEN.)
Barn, nu, ständigt, är och blir du min. Intet
kan skilja oss åt. Synd, död? Nej, din mo-
ders öga ser dig, din moders öra hör dig.
Djupast sjunken, högst flugen, jag är dig när
i kärlek. Om all världen öfvergåfve dig, jag
öfvergåfve dig ej. Nu förstår du mig fullt,
helt, nu med ett eget barn vid din barm.
Du förstår mig, när du kysser dess mjuka
kind, dess späda hand. O, mitt barn, mitt
solsken, mitt eget, kära älskade barn!
VAXHOLMS HOTELL I GRUS OCH
ASKA.
J
UST MEDAN vår hufvudstads käcka brandkårs-
gossar natten till Trettondagen som bäst firade
julen med en liten bal på sin »högvakt», slog
likt en bomb underrättelsen ned, att Vaxholms
gamla hotell stod i eld och låga och att deras bi-
stånd anropades för det hotade lilla garnisonssam-
hället. Ut från dans och lek i köld och vinternatt
att bringa hjälp och räddning!
När de med ångaren väl hunno fram till be-
stämmelseorten vid Vaxholmsfjärden, var det emel-
lertid för sent att rädda något af det gamla träslottet.
Det brann som fnöske till grunden. Emellertid
begränsades elden och faran afvärjdes från den om-
gifvande staden,
KVINNOÖDEN OCH KVINNOBILDER:
CENDRILLON. FÖR IDUN AF BIR-
GER SCHÖLDSTRÖM.
M
INNS JAG ej orätt, är det Byron, som
någonstädes säger, att
ett ringa ting oss ofta minner på,
hvad djupast in i tanken ligga må:
en ros, en ton, en bild, en enslig trakt
drar gnistan fram ur minnets dunkla schakt.
Jag fick en lifüg förnimmelse af denna strof,
när jag under vår minnesvärda utställnings-
sommar besökte Teater- och musik-utställningen
å Djurgården och där, midt bland de stora
oljefärgsbilderna af svenska scenens storheter,
såg instucket ett porträtt af en äldre dam, till
utseendet så borgerlig som helst, och hörde
det vara en bild af f. d. premieraktrisen vid
kungl. operan Elisabeth Frösslind, men taget
långt efter det hon dragit sig tillbaka i pri-
vatlifvet.
Denna bild framkallade i erinringen enkla,
hulda toner af en gammaldags musik, fram-
lockade från pianots strängar af min moders
händer från ett gulnadt nothäfte, hvilket till-
hört min mormoder. Och därefter tyckte jag
Då systrarna, förnäma, klena,
ej ens i minsta syssla ta,
jag huset sköta skall allena
och hinner sköta det rätt bra.
Flink, lydig, uppmärksam mot alla,
jag tjänar alla utan tvång;
och därför borde de mig kalla:
den lilla snälhy Cendrillon.
Den tack jag utaf dem får röna
är skrik och bannor och förtret,
och aldrig de min möda löna
med minsta ord af vänlighet.
Men låt dem känslolösa vara
och gärna se min undergång -
Gud skall ändå helt visst bevara
den stackars lilla Cendrillon.
Det var d. 23 febr. 1811, som sångspelet
första gången gafs i Stockholm och den 18-åriga
Kristina Elisabeth Frösslind utförde titelrollen.
£ Hennes ntförande af denna roll gaf anled-
ning till en för den tiden ovanlig uppmärk-
samhet, ej minst emedan en häftig tidnings-
polemik därom uppstod. I »Journalen», Wall-
marks tidning, hade en recensent bl. a. yttrat,
att m:ll F. visserligen som Askungen vore
både ung, vacker och naiv, men också »litet
gauche», samt att hon som prinsessa hade »för
liten statur och bristande öfning.» Så tillkom
den vid teatern vanliga afundsjukan, hvilken
vid ett tillfälle gick så långt, att under en
representation en kvinnlig kamrat vid Cen-
,y«»*”ä§ssi;
S**6- ’
VAXHOLMS HOTELL EFTER BRANDEN.
FOTOGRAFI FÖR IDUN AF A. HARTMAN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
