Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 14 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drillons utträdande frän kulisserna pâ scenen
bakifrån slet sönder hennes klädning i ryggen,
men dock utan att vinna sitt syfte, som var
att bringa henne ur fattningen, ehuru hon vid
sin sortie måste gå baklänges. Ett annat
obehag för den unga skådespelerskan var, att
hon å öppen gata brukade omringas af unge
hyllare af hennes konst, hvilka hurrade samt
till och med en gång ville —- hissa henne 1
Det gick så långt att hon vid mer än ett
tillfälle för att undgå dessa yttringar af obor-
stad förtjusning nödgades efter spektaklets
slut stanna kvar i teaterhuset och tillbringa
natten i sin klädloge.
Mot allt detta och till lilla Cendrillons för-
svar och hägn uppträdde de öfriga dåvarande
hufvudstadsbladen: Stockholms-Posten, Polyfem
och Dagligt Allehanda. Ur deras långa ar-
tiklar må för eftervärlden ett citat vara nog.
Vi välja D. A:s uttalande d. 21 mars:
De enthusiastiska. applaudissementer och den
verkliga triumf mademoiselle Frösslind d. 18 mars
såsom Cendrillon erhöll, voro en glädje för alla
sanna vänner af en skön, naturlig och naif action.
Den förtjusta publiken gaf den unga actrisen repa-
ration för alla de ledsamheter en vriden scriblé,
ett par afundsjuka sujetters intriger och några yng-
lingars tampaktiga utbrott af nöje och beundran
kunnat förorsaka henne. Yi hade den njutningen
att vara vittne härtill, äfvensom huru några med
kritiska glasögon beprydda herrar, som just tycktes
vara legda för att nedtysta hvarje applaudissement,
slutligen af hennes förträffeliga spel blefvo tvungne
att dels stillatigande, dels deltagande gifva sin gärd
till uttrycket af den allmänna förtjusningen.
Men ej blott den stockholmska publiken och
kritiken lade hon för sina små fötter . . . natur-
ligtvis voro de små, då de tillhörde en Cen-
drillon ... ; äfven en så framstående konst-
domare som den berömde danske författaren
Christian Molbech, som 1812 besökte Stock-
holm, yttrade i sina reseanteckningar hög-
stämda, rent af entusiastiska loford öfver den
unga konstnärinnan. »Jag tillstår, » skref han,
»att jag aldrig sett ett mera förtrollande spel
än mamsell Frösslinds. Man glömmer rakt af
att fråga: är det konst eller natur? Ty bägge
ha ingått den innerligaste förening; man ser,
man hör blott Cendrillon, och i de ögonblick,
då man är i stånd till att reflektera öfver det
skådespel man ser, förvånas man öfver den
utomordentliga sanning, hvarmed denna roll
utföres. Hela den barnsliga oskuld, naturlig-
het och godhet, som författaren lagt i Cen-
drillons karaktär och person, besjälar hvarje
drag i mamsell Frösslinds spel, hvart ord hon
talar med sin ljufva, sonora röst, och hvar
ton tycks oss strömma, ej blott från läpparne,
utan från det rena, skuldfria hjärtat,» och så
vidare en sida bortåt med idel blomkastning.
Allt tycks bevisa, att Elisabeth Frösslinds
Cendrillon verkligen var en konstnärsskapelse
af hög rang, och att hennes namn ej bör glöm-
mas i den svenska teaterhistorien.
Cendrillon gick å kungl. teaterns tiljor 83
gånger: åtminstone de 60 utfördes titelrollen
af m:ll Frösslind.
I förbigående må nämnas att sommaren
1872 försökte direktör Zetterholm å Djurgårds-
teatern att presentera lilla Cendrillon för den
dåvarande publiken, men oaktadt den älskliga
Anna de Wahl utförde titelrollen, gjorde ope-
retten ingen lycka: — en senare tids smak
fann innehållet gammalmodigt och allt för
naivt.
Askungen blef Elisabeth Frösslinds förnäm-
sta sceniska uppgift, ehuruväl hon vann lifligt
bifall äfven i andra partier, såsom Antigone
i »Oedip», Doristella i Paers »Griselda», Ame-
lina i Dalayracs »Leheman eller Fängelsetornet
i Neustadt», Zerlina i »Don Juan» och titel-
rollen i Himmels »Fanchon eller Lyrspelerskan».
Yid teatern kvarstod hon ända till 1836, men
5 —
utförde under sina senare. konstnärsår endast
små talroller. Gift med operasångaren och
hofkamreraren Lindström, fann Cendrillon-
Frösslind ingen lycka i detta äktenskap, hvil-
ket ock blef lagligt upplöst. I ett femtontal
år, sedan hennes sceniska bana afslutats, bodde
hon fortfarande i Stockholm, jag har hört
uppgifvas, i mycket knappa ekonomiska villkor,
tills hon flyttade till Göteborg, där hon i sin
dotter Emilies och sin måg handlanden Hag-
lunds burgna och lyckliga hem fick huld och
hägn under ålderdomens tid. Här föll hennes
lifs ridå d. 24 oktober 1861. Hennes minne
vårdas af barn och barnbarn. Det var de,
hvilka till Teaterutställningen sändt hennes
bild, sådan hon tog sig ut på äldre dagar och
i det borgerliga lifvet.
Detta återuppväckande af Cendrillons minne
åttiosex år efter Elisabeth Frösslinds första
sceniska triumf gaf äfven anledning till en
tidningspolemik, ehuruväl ej så vidlyftig och
våldsam som den, hvilken i Stockholmspressen
rasade 1811, men dock pikant nog.
I en uppsats om teater- och mnsikutställ-
ningen yttrade Oscar Levertin, att han där
förgäfves sökt lilla Frösslind, Cendrillon från
1811, med hela Stockholm på knä för sin lilla
förlorade och återhittade bröllopssko, den kan-
ske mest själfulla ingénue svensk scen ägt,
och så vidt han kunnat finna, talade å den
nämnda utställningen intet enda litet minne
om den skälmska och rörande gratie som en
gång var. Härpå genmälte teaterutställningens
kommissarie, hr Harald Molander, att »på ut-
ställningen hänger ett vackert oljefärgsporträtt
af en gammal fru i hvit mössa, hvilket synes
ditflyttadt direkt från en borgerlig förmaks-
vägg, där det intagit hedersplatsen», och där
kunde hr Levertin finna den enda bild, som
funnes af den en gång bedårande Cendrillon;
men »af mamsell Frösslind såsom den tju-
sande Cendrillon finnes däremot intet porträtt, »
försäkrade hr Molander.
Men det är just det, det gör! Af den aderton-
åriga finnes verkligen en Mten gravyr i akva-
tinta-manér från 1811, föreställande henne
som Cendrillon vid spiseln och signerad : Erik
Åkerland, en numera alldeles bortglömd konst-
när, men hvilken, enligt Boijes Målarelexikon
på sin tid var känd för sina goda porträtt och
dessa porträtts likhet med originalen. Jag har
lyckats att i Kungl. biblioteket —- dock ej i
porträttsamlingen, utan i annan gömma i våra
litterära skatters tempel — finna detta »ytterst
rara» porträtt, hvaraf en kopia, i originalets
storlek, här nedan ses.
Och har man fantasi, kan man kanske få
höra en sakta tonande röst ur det framfarna
hviska en variant af den gamla kupletten:
Ej längre, tyst och öfvergifven,
bland böckers damm jag dväljas må,
ty nu mig vänlig plats är gifven
vid spiseln uti Iduns vrå ...
. v:;>vO
IDUN 1899.
AXEL DICKSON.
A. Jonason foto.
I
DUN BRINGAR här ofvan bilden af den i da-
garne hädangångne godsägaren och förre leda-
moten af riksdagens första kammare Axel
Dickson. Såsom medlem af den öfver hela landet
kända Dicksonska familjen — han var yngre broder
till friherre Oscar Dickson — såväl som genom sin
egen framstående personlighet bör han helt visst
kunna påräkna vår publiks intresse.
Född 1826, erhöll han sin första uppfostran i
Göteborg, utbildade sig sedan i landtbruk och be-
vistade två vintrar föreläsningarna i åkerbrukslära
vid universitetet i Edinburgh. Sina sålunda inhäm-
tade kunskaper använde han med ovanlig energi
och klokhet på den nära Vadstena belägna sätes-
gården Kyleberg, hvilken han 1850 inköpte och
upparbetade från ett mycket vanskött tillstånd till
att vara en verklig mönsterfarm, där ingen kostnad
sparades för att tillämpa de bästa metoder, pröfva
de nyaste uppfinningar och införa de förträffligaste
boskapsraser.
Dickson var som husbonde enastående i om-
sorgen om sina underhafvandes väl. Han uppförde
utmärkta bostäder för arbetarna och sörjde på bästa
sätt för deras barns uppfostran, bl. a. genom fri-
kostigt understödjande af folkskolor. Ett varaktigt
minnesmärke af hans verksamhet för andras väl
kvarstår i Charlotte Dicksons stiftelse i Vadstena,
en hushållsskola för flickor.
Invald i riksdagens första kammare, bevistade
han riksdagarna 1867—1870, hvarefter han dock af-
sade sig riksdagsmannauppdraget. Äfven för kom-
mersiella och industriella företag intresserade sig
Axel Dickson. Han arbetade kraftigt för tillkom-
Bten af Hallsberg—Motala—Mjölby järnväg. Själf
till det yttersta samvetsgrann och hederlig i alla
sina handlingar, hade han svårt för att misstro
andras ärlighet. Detta föranledde, att han med sin
förmögenhet fick bära följderna af de bedrägerier,
som stodo i samband med den sorgligt bekanta
Vadstenabanken.
Hans verksamhet förlädes härefter 1879 till
Skeppsta egendom i Södermanland, tillhörig hans
äldre broder, friherre O. Dickson, där han tilläm-
pade sina framstående egenskaper som landtbrukare
och husbonde.
Gift första gången 1851 med Charlotta Wilson
Dudgeon, blef han 1860 änkling. År 1862 gifte han
om sig med Mehetabel Piercy Austin från England
och efterlämnar nu änka, tre döttrar i första giftet
samt två söner och sex döttrar i andra giftet. Sö-
nerna äro båda teodlare på Ceylon, och en dotter
är Senanamissionär i Indien.
TTAMRATEN, vårt lands förnämsta ungdomstid-
ning, kostar för helt år endast 3 kr. Prenume-
rera för 1899 på försök!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
