Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 14 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 6 —
BÖNBOKEN. SKISS FÖB IDUN AF
TYRA L.
ÖJTNANT UGGLA frågar om grefvinnan tar
emot?»
Dessa ord framsades af en bugande be-
tjänt i elegant livré.
Den tilltalade, en äldre dam med distingueradt
utseende, satt bekvämt tillbakalutad i en mjukt
stoppad hvilstol. Hon reste sig och kastade en flyk-
tig blick öfver det luxuöst inredda rummet, därefter
sade hon med behaglig röst:
»Bed löjtnanten vara välkommen.»
Strax därpå hördes hastiga steg och en ung man
med tilltalande yttre skyndade fram till den gamla
damen.
»Hur är det fatt,» utropade hon honom till mö-
tes. »Du ser ju upprörd, ja, riktigt olycklig ut!»
»Ja, jag är också bedröfvad,» blef det allvarliga
svaret.
Han kysste hennes utsträckta hand till hälsning
och satte sig därpå ned i den bredvid stående
soffan.
»Jag har kommit till dig, farmor, för att söka
råd och hjälp. Du, som är så god, måste förstå
mig.»
Han fattade hennes hand och såg henne bedjan-
de in i ögonen.
Den gamla smålog.
»Hvad är det nu för barnsligheter? Du vet, att
jag säger ja redan på förhand. Sina egna barn
kunde man aga, men sina barns barn, aldrig!»
Hon ville släppa hans hand, men han höll den
kvar och fortfor:
»Skämta inte, farmor, det är svårare än du tror.»
Den gamla blef plötsligt allvarsam.
»Du har spelat?»
Den unge mannen höjde hufvudet.
»Spelat, jag?»
»Nå, hvad är det då, säg fort!»
Grefvinnan började blifva orolig.
Han sänkte rösten och sade:
»Jag älskar en ung flicka, men ...»
»Hon älskar inte dig,» afbröt grefvinnan lättad,
»är dét inte så?»
»Du misstar dig, farmor. Vi ha ime talat om
kärlek, men jag vet likväl, att hon älskar mig.»
»Då förstår jag dig inte. Du älskar henne och
hon älskar dig, och ändå ser du så olycklig ut.»
Plötsligt spratt hon till, släppte hans hand och
hennes drag liksom hårdnade.
»Hon tillhör inte vår klass?» yttrade hon kort.
»Nej, hon är fattig och utan både föräldrar och
namn, men god och ren som en ängel.»
»Och vacker,» inföll grefvinnan med en anstryk-
ning af ironi.
»Hånar du mig? Detta hade jag dock minst af
allt väntat.»
Han såg på henne med en egendomlig fast blick.
Denna blick sade grefvinnan, att här var ej lek,
utan allvar. Hon kände sin sonsons karaktär, och
hon var förvissad om, att den han älskade var honom
värdig, men huru afbryta en dylik förbindelse?
Giftermål var ej tänkbart. Hennes, grefvinnan Ugglas
sonson skulle gifta sig med någon, som societeten
rynkade på näsan åt, och hvars släkt ingen kände
något om. Nej, aldrig skulle hon gilla detta. Hon
var ej i andra fall konventionell, långt därifrån, men
för mesallianser räddes hon. Inom hennes släkt
hade aldrig dylika giftermålsdebatter förekommit,
hvar och en hade valt ibland sina jämlikar, och alla
voro till utseendet lyckliga.
Men ännu var ju ingen skada skedd. Han hade
ju ej talat med henne om sin kärlek och hon var
nog en förståndig flicka. Ett varnande bref till
henne skulle rädda dem ur den tråkiga situationen.
Dessa tankar flögo blixtsnabbt igenom grefvin-
nans hufvud.
»Jag hånar ej,» sade hon kallt. »Jag ser endast
tingen genom verklighetens synglas. Vänta ett år
till, och du skall få se, att du då tänker som jag
gör nu. Hvad säger din far?» tilläde hon hastigt,
liksom hon alldeles glömt hans tillvaro.
»Tala ej om åsikter hos en person utan hjärta.
Han hotade stänga sina dörrar för mig, om jag ännu
en gång talar om mitt giftermål.»
»Giftermål,» utropade grefvinnan förfärad, »Du
har alltså tänkt att gifta dig med henne?»
»Ja, mitt hopp står nu till dig. Jag har trott,
att du hållit af mig lika mycket, som jag hållit af
dig. Jag misstog mig kanske, då jag trodde, att om
min far försköt mig, jag likväl hade dig kvar.»
Han lutade hufvudet mot handen.
Grefvinnan satt fortfarande kall och orörlig för
hans smärta. Hon tänkte på brefvet, som skulle
skrifvas.
»Hvem är hon?» frågade hon kort.
Den unge mannens ansikte ljusnade. Skulle hon
kanske vekna, om han talade mera om sin kärlek?
»Låt mig berätta från början,» svarade han.
»Ja, men var kort!»
»Det är tre år sedan jag såg henne första gången.
Jag gjorde några uppköp uti en militärekiperings-
affär, och där vid en pulpet satt en ung flicka, syssel-
satt med skrifning. Genast fängslades jag af hennes
utseende. Hon var inte vacker, men det låg ett
drag af innerlig älskvärdhet öfver hennes ansikte.
Jag gick ofta dit och till slut erfor jag, att det
var inte endast beundran jag hyste för henne, det
var kärlek. Jag försökte nedtysta mitt hjärta och
gjorde mina uppköp på andra håll, men allt förgäf-
ves. Jag gjorde mig till spion och bevakade alla
hennes företag. Resultatet af mina forskningar blef
endast, att jag älskade henne mera.
Och hon, hon vände liksom skygg bort sin blick
för min, då vi träffades i butiken eller på gatan.
Så kom några dagar, då hon uteblef vid de van-
liga tiderna. Ängslig, som om jag förlorat något,
skyndade jag att underrätta mig om orsaken. Hon
hade 14 dagars ledighet och hade rest på firmans
bekostnad till en badort.
Utan betänkande reste jag efter. Jag såg henne
ofta, men alltid var hon ensam. Jag vågade ej
närma mig henne, jag fruktade att skrämma henne.
En varm dag hade jag gått i skogen och sökt
svalka. Vid vägkanten stodo några förgät-mig-ej,
och jag plockade dem omedvetet.
Plötsligt hörde jag ett lätt skri och från andra
sidan vägen uppskyndade ur det tämligen djupa
diket en ung flicka. Hon hade i handen en liten
korg med smultron. En obetydlig orm kilade i det
samma upp på vägen.
Den unga flickan kunde inte tillbakahålla ett
utrop:
»Jag blef så rädd!»
Jag skyndade fram och ville sätta min fot på
ormen, men hon hejdade mig:
»Nej, döda honom ej!»
Då min blick mötte hennes, öfvérgöts hennes
kinder af en rodnad, som kom mig att darra.»
Löjtnanten höll upp ett ögonblick.
»Nå, fortfar,» sade grefvinnan. »Ni gjorde säll-
skap vägen tillbaka, och du talade om din kärlek ...
nej, det var sant, du har inte talat om den, nå,
hvadotalade nj om <jå?»
»Ah, det förunnades oss inte att tala så länge
vid hvarandra. Jag insåg nödvändigheten af att
lämna henne, men då jag gick, lade jag oförmärkt
de plockade blommorna i hennes korg. Dagen där-
på gick jag samma väg, men den stolta flickan fanns
ej där. Hon gick icke mera den vägen. I stället
för att bedröfva, gladde detta mig, ty jag förstod
henne så väl.»
»Men om du endast inbillar dig ...»
Grefvinnan började hoppas.
Utan att vänta hans svar, fortfor hon:
»Fortsätt!»
Löjtnanten återtog:
»Fyra gånger lyckades jag få tala vid henne.
Slumpen gynnade mig och ingen såg eller hörde
oss. Vi talade om musik, litteratur och allt hvad
som kunde roa två unga människor. Jag aflägsnade
mig som vanligt ganska snart. Jag var lika rädd
om hennes rykte som om mina ögon. Sista gången
vi råkades var för mig den lyckligaste jag upplefvat.
Jag hade på skämt stuckit några blommor innanför
bandet på min hatt. Då jag tog afsked, föllo dessa
till marken, men jag observerade ej detta, utan gick.
Då jag gått några steg, vände jag mig om och såg
då något, som kom mitt hjärta att svälla af glädje.
Den unga flickan hade böjt sig ned och tog upp
blommorna samt förde dem till sina läppar. Jag
ville ila tillbaka och förklara henne min kärlek,
men mitt förnuft var starkare. Icke ett ord skulle
jag nämna till henne om vår kärlek, förr än jag
kunde säga: »Vill ni blifva min hustru?»
»Detta skall du aldrig kunna säga,» sade gref-
vinnan med en ton, som om hans berättelse gått in
igenom det ena örat och ut igenom det andra.
»Jag hoppas det dock.»
Svaret kom lugnt och undergifvet.
»Hvad ämnar du göra?»
»Taga afsked ur armén och resa härifrån. Jag
hade dock tänkt mig att inte allt för mycket »fläcka»
vårt adliga namn.»
Grefvinnans ögonbryn rynkades^. Saken var svå-
rare än hon trodde.
»Hvad hade du tänkt, att jag skulle kunna göra
för dig? Låt höra!»
»Jag vill bedja dig taga henne under ditt be-
skydd ...»
»Jag tror knappast du har ditt förstånd i behåll,»
afbröt grefvinnan med stolthet, »skulle jag taga en
person i beskydd ...»
Löjtnanten reste sig upp, afbrytande:
»Låt oss !nte vidare tala om detta. Så som du
talar kan endast den tala, som aldrig vetat hvad
det vill säga att strida och lida för sin kärleks skull.
Du, som gynnades af slumpen att finna kärlek inom
de skrankor man uppställt för dig, du kan prisa dig
lycklig, att du slapp så väl undan. Men för mig
kan man inte uppställa några skrankor, jag skall
bryta med dem, om jag också skall draga annat med
mig i fallet. Det är kanske sista gången vi se hvar-
andra. Farväl !»
Innan grefvinnan hann svara, var han borta.
Hon ringde nervöst.
»Skaffa hit skrifattiralj,» säde hon åt den inträ-
dande betjänten. »Flytta hit lilla bordet.»
Befallningen åtlyddes.
»Brefvet måste skrifvas,» mumlade hon.
Hon fattade pennan, men släppte den strax där-
efter Jångsamt.
Ett hastigt svårmod öfverföll henne och det
svindlade för hennes ögon.
»Du, som sökte och fann kärlek inom de skrankor
man uppställt, du kan prisa dig lycklig, att du slapp
så väl undan.»
Grefvinnan föll tillbaka i stolen med ett smärt-
samt drag kring munnen. Hade någon lidit, så var
det väl hon, hon, som aldrig älskat den make hon
måst äkta .. .
Omedvetet lutade hon sig framåt och fattade en
liten bok, som låg på bordet. Denna bok med det
lilla guldkorset på pärmen var en kär tingest, ett
minne från hennes konfirmationstid.
Utan afsikt eller mening bläddrade hon i den
lilla boken, under det hon stirrade mot golfvet.
Hon tänkte på sig själf och det förflutna.
Plötsligt fastnade hennes blick i boken. Det var
två blad som inte skiljde sig åt, de voro i slutet
af boken, där registret har sin plats.
Grefvinnan spratt till. Med våld skiljde hon
bladen åt och en förtorkad blomma föll ned i hen-
nes knä. Hon tog upp den och betraktade den med
ett smärtsamt leende. Hufvudet föll därvid sakta
ned mot bröstet. Ju mer hon betraktade den viss-
nade, oigenkännliga blomman, dess mera gled hon
tillbaka i minnenas värld.
Så småningom tycktes henne blomman få färg.
den växte och bladen fingo färg. Nu såg man tyd-
ligt, att det var en ros, en härligt doftande ros,
mörkröd och nyutslagen. Doften berusade henne,
och hon själf förändrades allt mer. Hon blef vek
och skälfvande, skälfvande som en ung flicka, då
hennes kärlek besvaras och henne själ smälter till-
samman med en annans. Hon var nu blott tjugu år,
och hon befann sig uti en stor sal, hvars fönster
voro öppna, och där fågelkvitter och blomdoft blan-
dade sig med hvarandra. Långt borta i den stora
salen stod ett piano. Den tjuguåriga ämnade gå
dit, men hejdade sig och återtog sitt arbete. Steg
hördes utanför i trädgården, och strax därpå inträdde
en ung man. Han bugade sig för den unga damen
och sade med osäker röst:
»Tillåter ni, att jag spelar? Jag ser, att min elev
ännu ej har infunnit sig.»
Bn brännande rodnad och en böjning på hufvu-
det blef svaret.
Han bugade sig ännu en gång och satte sig till
instrumentet.
Ah, hvilken själ i hans musik! Plan drog den
unga flickan med sig in i livirfveln af hvad han
själf kände, och hon förstod, att han spelade för
henne. Hon slöt ögonen af sällhet.
Plötsigt hade musiken tystnat, och då hon såg
upp, stod han bredvid henne, hållande en röd, här-
lig ros i handen.
Blif inte ond, fröken Marie,» sade han blygsamt.
»Jag tog denna ros, då jag gick igenom trädgården.
Vågar jag gifva er den?»
»Tack, tack,» svarade hon med glödande kinder
och gaf honom en blick, som kom honom att hastigt
trycka hennes hand till sina läppar. Därefter skyn-
dade han ut. Hon satt kvar med rosen i sin hand ...
Heta tårar runno utför grefvinnans kinder. De
återkallade henne till verkligheten. En stingande
smärta genomfor hennes själ. Hjärtats dörr, som
hon förgäfves sökt hålla igen, hade flugit upp i
detta ögonblick. Den stod nu på vid gafvel.
Med ett fridfullt leende lade hon tillbaka blom-
man och lutade sig tillbaka i stolen. Ett ögonblick
därefter ringde hon, och hennes hand darrade, då
hon räckte betjänten ett bref, adresseradt till löjt-
nant Uggla och med följande iunehåll:
tKom! Kom låda två till Farmor/»
»DE LEKTE, DE SPELTE GULDTÄR-
NING». EN SPORTHISTORIA AF EYA
WIGSTRÖM (ave).
S
EXOR ALL!»
»Usch det här gamla sura gubbspelet är lika
så tråkigt som allt annat i detta hvardagslif,
som är så stillastående som vattnet i våra guld-
fiskars glaskupa! Jag tror, att om jag ej ställt om
att jag nu kommer bort från hemmet under två
månader, skulle jag af pur ledsnad gått och förlöf-
vat mig med —»
»Mig?»
Bland nu befintliga Cacaosorter M 1 I 8 T M A N Q PATAH G-uldmedalJ
intages säkert förnämsta platsen af II U L I If i Mil O vnvMU vid 1897 års Konst- och Industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
