Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 21 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
afstånd, tycktes det dig, att hon redan trädt
in i medelåldern —■ nu, när du böjer dig fram
mot henne och hon med ett leende ser upp
i ditt ansikte, vidgas de skiftande, djupa
ögonen, och du förvånas öfver ditt förra om-
döme: hon är ju i sin fulla ungdom ännu,
trettio år på sin höjd.
Mjukt böjer hon sig fram och häller det
rykande kaffet i sin mans stora frukostkopp
af sachsiskt porslin. Ändtligen lägges tidnin-
gen åsido, och han kastar en blick tvärs öfver
bordet till de sina.
»Nåå, pullorna, ä’ ni inte i skolan än?»
Det är den stående frågan hvarje morgon, och
alltid ljuder det samma svar från två små
väluppfostrade, sedesamma flickor:
»Om en halftimme ska’ vi gå, snälla pappa,»
hvarpå de af honom med en nådig nick er-
hålla tillåtelse att läsa från bordet och för-
svinna in i barnkammaren. Där taga de ska-
dan igen, där pratas och skrattas det af hjär-
tans lust.
»Har du tid att höra på mig en stund,
Viktor?» Frågan kom lugnt och stilla, ehuru
den länge legat på läpparna.
»Tid, det har jag aldrig, som du vet, men
är det något viktigt, så — —»
»Ja, det är om vår stora bjudning —■»
»Nå, då, —» grosshandlaren skrattade högt.
— »och jag, som frågar om det är något
viktigt! Något viktigare finns väl knappast
för fruntimmer!»
Elma bet sig i läppen.
»I det här fallet tror jag intresset är större
å din sida än å min,» genmälde hon behär-
skadt. »Jag ville just fråga dig, om vi ej i
år kunde inhibera vår stora fest, — hvarför
skall jag säga dig sedan. »
»Inhibera?» tog hennes man häftigt vid.
»För att människor skola börja prata och tro
att affärerna gå dåligt, utsprida rykten om att
vi ej längre ha råd att se våra vänner hos
oss o. s. v.»
Ett leende gled öfver Elmas läppar.
»En sådan dom skulle kanske såra dig mer
än om tungorna förtalde, att vi lefde öfver
våra tillgångar,» svarade hon med sin klara
blick fäst på hans ansikte.’
»Ja, du kan inte förstå, du, hur nödvändigt
det är för en affärsman, att — —»
»Jo, det förstår jag ganska godt, och där-
för vill jag ej på minsta vis, att du skall af-
stå från att bjuda dina affärsvänner, hur ofta
du önskar, liksom jag ej heller tänker säga
farväl till mina goda vänner och själsfränder.
— Men, Viktor,» — här reste hon sig, flytta-
de en stol och satte sig bredvid honom, me-
dan hon bevekande lade handen på hans arm
och såg in i hans ögon, —- »låt oss slippa
det stora notvarpet, alla dessa kreti och pleti
från östan och västan, om hvilka hvarken du
eller jag bekymrar oss det minsta, och hvilka
i sin ordning kanske äro rätt tacksamma öfver
den besparade utgiften för toaletter, ekipage,
m. m. samt öfver utsikten till att en enda
kväll under säsongen vara hemma hos sig i
lugn och fred, slippa nattvak en enda gång
på månader. Ja, skratta .du, men jag vet,
att jag talar sant — så har jag tyckt mången
gång och säkert flere med mig.»
»,Ja, men det går inte an —»
»Ja, se just där ha vi det. Bet går inte
an! Men vet du hvad som i dess ställe »går
an», hvad som händer och sker dagligen om-
kring oss, och hvilket anses som något helt
naturligt? Här skall du få höra.» Hon flyt-
tade sig än närmare honom, den lugna mått-
fullhet, som annars hvilade öfver henne, gaf
vika för en värme och ifver, som kom hennes
man att förvånad betrakta henne: hon var
verkligen vacker, det klädde henne att vara
röd och varm, — han klappade henne litet
beskyddande på hufvudet.
»Nå, hvad har nu kläckts ut i din lilla
fruntimmershjärna?» utlät han sig i den
grandseigneur-ton han gärna använde, då han
ville vara älskvärd. Det oaktadt kunde han
ej undgå sin gamla vana att oupphörligt be-
trakta klockan och nervöst fingra på klockked-
jan.
»Jo, hör nu på. I går kom vår doktor hit
in helt oväntadt, och då jag undrade härpå,
svarade han, att han haft ett sjukbesök här i
huset och då ville titta in till oss med det-
samma. Och kan du tänka dig, Viktor, hvad
han talade om? Här inne på gården bor en
fattig änka med fyra små barn i ett enda li-
tet, fuktigt rum och två af barnen ha — som
han tror — begynnande tuberkulos. Är det
ej förfärligt? Och tänk, det har jag ju ej haft
en aning om! Jag kunde ju ha skickat dit
ned mat och ved åtminstone, om jag vetat —»
»Ja, kära du, finge du hållas, så skulle du
helt säkert vilja kläda och föda hela Stock-
holms stad och dess inbyggare, men ser du,
min vän, det låter sig inte göra. Hvar och
en måste arbeta,» — grosshandlarn antog här
en myndig ton och betraktade sin hustru med
en ganska utmanande blick — »när jag var
barn, fick jag lära mig, att »den där icke ar-
betar, han skall icke heller äta,» — men nu
för tiden är det så rasande många, som kan-
tänka tycka det är mera vigt att få brödet di-
rekt i munnen.»
Elma reste sig upp, och det låg en kylig
klang i stämman, då hon långsamt och be-
stämdt svarade :
»Allt det där vet jag förut, det behöfva vi
ej uppta tiden med att diskutera. Men du
får ej glömma, Viktor, att det är ej allt ar-
bete, som ger samma resultat. Du arbetar —
ända till ytterlighet, tidtals — men ditt ar-
bete lönar sig, och dessutom är ditt arbete
för dig detsamma som lifsluft; du skulle van-
trifvas utan ditt kontor och dina affärer. —
För öfrigt är ju arbetet en välsignelse och bör
så framhållas — Men för att återgå till mitt
egentliga ämne: på hvad sätt tycker du att
en stackars änka med fyra små sjukliga barn
skall kunna arbeta? Du får ej förneka ditt
goda hjärta, Viktor, i din lust att motsäga
mig. — Du skulle ha hört doktorn i går, då
han berättade om dem, jag kan ej beskrifva,
hur det kändes inom mig, då jag jämförde
dem med våra båda små i sina varma, mjuka
bäddar. »
»Ja, doktorn förstod nog, hur han skulle
ta dig. Han visste nog, hvad han gjorde,
när han kom hit in och klagade deras nöd
för dig. Hvar ä’ det nu, som skon klämmer?
Raska på nu, jag har brådtom. Vi ha kom-
mit långt bort från talet om vår stora bjud-
ning, tycks det mig.»
»Det ligger närmare än du tror. Förstår
du ej nu, hvarför jag vill att vi skola låta
tanken på denna fest förfalla för detta år och
—- helst — för all framtid? Det är ju för att
kunna hjälpa dessa stackars små, kunna skicka
dem ut till landet, ut till sol och värme och
barnafröjd. En sådan kur kan hjälpa dem till
full hälsa, påstår doktorn, men det måste ske
så fort som möjligt. Ej heller få de skickas
hvart som helst, till något billigt inackorde-
ringsställe, utan till ett verkligt godt hem, där
de kunna få god vård och god stärkande föda.
Ack, tänk om de skulle kunna bli friska igen!»
Och hon knäppte impulsivt ihop sina händer
med en bedjande åtbörd.
»Ja, det vore visst roligt, det,» medgaf hen-
nes man, mot sin vilja litet rörd af hennes
medlidande. »Men inte behöfver du för den
skull dra’ in på bjudningen; du kan få me-
del till dem ändå.»
»Nej tack, Viktor, det är nog snällt af dig,
men jag vill det inte. Vi lefva i öfverflöd
ändå, ty det är så din önskan, och du anser
att din ställning fordrar det. Men de tusen-
tals kronor, dem du hvarje år brukar anslå
till fester, dem ber jag dig att hädanefter få dis-
ponera för andra, bättre ändamål. Redan i
dag skall jag söka få en ny hälsosam bostad
åt de stackars människorna, och så skall jag
skaffa modem sömnad, — doktorn sade, att
hon kunde sy rätt bra, och i sommar kan hon
få bo med de båda andra små i grindstugan
nere vid Torpa. Säg, Viktor? »Och hon såg
bedjande upp på honom, då han reste sig och
började hopsamla tidningarna.
»Ja, gärna för mig,» genmälde han med en
gäspning. »Någon vurm måste ju frumtim-
mer ha, och den här är likaså god som någon
annan. Men var så god och säg vår käre
doktor, att några flere familjer får han inte
dra oss på halsen, det kan vara nog med att
jag fått den här att försörja.»
»Åhnej,» skrattade Elma, »jag skall be ho-
nom namnge flere bland sina patienter, och
sedan skall jag hänvisa dem till Nina Holmers.
Hon är rik och barnlös och har ofta sagt mig,
att hon längtat efter ett annat lifsinnehåll än
supéer och baler. Hon kan bekosta vården
af många sådana små sjuklingar, — flere af
mina vänner lockas kanske genom exemplet
— och så få vi till slut en hel liten koloni
af små varelser, som räddas undan den hemska
sjukdomen och undan mycket annat elände
och lidande.» Tårar glänste i de långa ögon-
håren.
»Jag tror du är en riktig räknemästare,»
hennes man tog henne skämtsamt under ha-
kan. »Men halfva förmiddagen har du nu
sölat bort för mig, — det skall du ha något
straff för, —» och därmed böjde han sig ned
och kysste henne med en för honom ovanlisr
ömhet. — —
Sedan han lämnat rummet, gick Elma fram
till fönstret, drog undan de tunga draperierna
och såg ut i solskenet. Världen syntes henne
så stor, större än någonsin förut, med oändliga
arbetsfält, äfven inom hennes räckvidd. Helt
nära intill henne låg ett oplöjdt, vanskött ar-
betsfält, — hon kände krafterna växa inom
sig, alltför länge hade de legat obrukade -—
nu var såningstiden inne!
»FLOTTANS PRINS». ETT LITET
MINNESBLAD PÅ KONUNG OSCARS
SJUTTIOÅRSDAG.
S
JUTTIO ÅR fyller i dag, den 21 januari,
vår konung. Själf har han uttryckt den
önskan, att denna dag icke skulle firas utöf-
ver de vanliga, särskildt väl med minnesgod
tanke fäst vid det ej länge sedan af hela lan-
det begångna 25-årsjubileet. Endast ett litet
minne från konungens barnaår vill Idun här
nedteckna, efter en berättelse af en deltagare
i den första sjöresa, på hvilken »flottans prins»
fick lägga i dagen den brinnande kärlek till det
»blånande haf, som mång tusende år
mot ökandiens klippor har slagit,»
hvilken sedan följt honom under hela hans
lefnad. Och då vi senast i vårt första num-
mer för detta år bringade ett porträtt af den
grånade monarken, sådan han nu i sin ålders
mognad ännu så mannakraftig ter sig, gifva
vi i dag från en samtida gravyr i Kungl. bi-
blioteket hans bild från de barnaår, då nedan
skildrade små episoder tilldrogo sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
