Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 28 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
hon också ett ganska intagande yttre, en
sådan där täck hvardagsskönhet med småbe-
kymrens fina hällristningar i munvinklar och
ögonvrår.
Och där gick hon och grubblade, medan
barnen irriterade henne med sitt stoj. Ibland
stannade hon framför salsklockan och stirrade
på sekundvisaren. Albin borde ha varit hemma
redan klockan sju; nu var hon strax half åtta,
och ännu dröjde han . . . Det läste i tambur-
dörren . . . Ja, där kom han, nöjd och små-
gnolande. Tänk att han sjöng, stackare! Han
visste ännu inte, hur lyckan återigen gjort
honom till narr.
När han steg öfver salströskeln, nickade
han vänligt åt sin hustru, medan han plockade
upp ur fickan chokladpraliner åt barnen. Dora
stod och viftade med brefvet som med en
parlamentärflagg.
»Hvad har du där för slag?»
»Ett bref . . . från Wahlbergs . . . Han har
fått plats som sågverksdisponent i Norrland.»
Orden utsädes långsamt och eftertryckligt med
en röst, som svagt darrade af förtrytelse.
»Det var ju präktigt! . . . Får jag se! . . .
sextusen kronors fast lön, fri bostad och andel
i årsvinsten ... Mycket fint! ... Hör du, Dora,
på det där få vi lof att sända dem en tele-
grafisk lyckönskan »
Men nu stodo Doras ögon fulla af tårar.
»Hvarför kunde du inte lika gärna fått den
där platsen?»
»Min söta vän, den har jag ju aldrig sökt.»
»Det är detsamma . . . Du har sökt andra,
och du får ändå ingen. Det är som för-
gjordt. . . Hvarför ska just Wahlberg ha före-
träde framför dig, kan du säga mig det? För-
står han trävaruhanteringen bättre ... är han
intelligentare än dut’ »
»Jag känner inte Wahlbergs kva’ifikationer
tillfylles för att kunna ge dig ett exakt svar
på den där frågan. Men eftersom han antagit
platsen, är det min öfvertygelse, att han också
kommer att sköta den till bolagets belåten-
het .. . Hvad mig beträffar, får jag ärligt till-
stå, att jag inte inser, hvarför jag ska äflas
att utbyta hvad jag har här i Stockholm mot
en, låt vara mera inkomstbringande befattning
uppe i de norrländska skogstrakterna. Att
jag på din uppmaning svarat på dylika plats-
annonser, kan inte rubba min åsikt. Därför
är jag rätt glad åt, att mina ansökningar hit-
tills blifvit utan resultat.»
Men då tog lilla fru Dora i. Om hon hade
uppmanat honom, så var det lika mycket för
hans som för hennes skull. Låg det något
oriktigt i att arbeta på sitt materiella väl-
stånds förkofran? Det var ju tvärtom att
konsolidera sin lycka. Och hon tog exempel
från deras vänkretsar — familjer, där man
riktigt kunde se, hur inkomsterna befunno sig
i permanent stigande: våningarna blefvo större,
möblemangen dyrbarare och kläderna finare.
Hvad dem själfva beträffade, stampade de
beständigt på en och samma fläck. För be-
gränsade lefnadsbehof voro visserligen deras
inkomster tillfylles: de bebodde fyra rum och
kök, möblerade med omoderna möbler, de
kunde då och då kosta på sig ett par ordi-
nära teaterbiljetter och om sommaren en liten
stuga ute på Ljusterön. Men det var också allt.
Tänk däremot att få komma till Norrland,
som Wahlbergs! Bostaden blefve naturligtvis
stor, ljus .och luftig. Däruppe fattas inte ut-
rymme. Och vackert skulle alla rummen
möbleras: salen i hvitt och guld, förmaket i
rödt, sängkammaren i blått, barnkammaren i
gult och skrifrummet med skjutvapen och
djurfähar kring väggarna. Om somrarne be-
höfde man inte flytta ut till landet, eftersom
man hade fjäll, sjö och skog in på knutarne.
Barnen skulle b’.i mycket starkare i den rena,
härdande luften, för att inte tala om lilla fru
Dora själf, som ibland led ganska mycket af
det sträfva hufvudstadsklimatet. . . Och om
vintrarne norrskenet, du . . . slädpartier med
bjällerklang i skogarne . . . och glada middagar
och supéer, då man såg ortens familjer hemma
hos sig. För en sågverksdisponent måste na-
turligtvis umgås med folk . . . och det hade
man ju råd till.
Ålbin, som i själfva verket var en stilla
och förnöjsam natur, lyssnade i förstone på
sin hustru med ett indifferent småleende. Men
efter hand rycktes han med, så att han bör-
jade se saken med hennes ögon.
Han beginge måhända en orättvisa mot sig
och sin familj genom att låta tillfällen till
större utkomst och ett därmed förenadt ange-
nämare lif gå sig ur händerna. Och ett så-
dant tillfälle skulle kanske redan yppat sig,
om han allvarligt hade velat en förändring.
Han tänkte på åtskilliga af sina vänner, och
han måste erkänna, att de hunnit långt före
honom i den ekonomiska traftäflingen ; på det
hela taget var han ju ingenting annat än en
obetydlig löntagare, för hvilken framtiden’ ej
öppnade några vidder, så framt han icke för-
stode att skaffa sig en ny verksamhet med
större inflytande och större ansvar. Slutligen
tänkte han på Wahlberg med en,, gryende
känsla af afund, och glömmande sin egen lilla,
men solida lycka, önskade han, att han varit
i dennes ställe.
Om kvällen kunde de båda makarne ej få
sömn i sina ögon, sedan de gått till hvila,
utan lågo tysta och missmodiga och stirrade
ut i mörkret, medan de sågo i sin inbillning
som i en laterna magica, hur lyckan kom alla
andra tillgodo, men lämnade dem lottlösa . . .
Ungefär så där formade sig mina tankar,
slutade revisorn sin historia, och änskönt jag
kanske tecknat bilden väl mycket på fri hand,
hyser jag den öfvertygelsen, att grundlinierna
äro korrekta. Och hvar gång jag nu sätter
telefonluren till örat och min trumhinna nås
af många rösters orediga sorl, tycker jag mig
återigen höra fru Dora tala — och inte endast
henne, utan oss alla, som fått ett lyckopund
att tära på, men till vår bedröfvelse märka,
att andra blifvit hugnade med ett ännu större.
Och ur djupet af vår själ säga vi alla, hvar
och en i sin tonart, medan vi med afundsam
trånad snegla på det större lyckopundet: den
som hade det ändå!
FREDSADRESSEN.
E
N ADRESS till fredskonferensen har som
bekant anordnats af Sveriges Kvinnliga
Fredsförening på initiativ af en förening i Pa-
ris; uppropet till densamma har utgått i de
svenska fredsorganisationernas namn.
Då arbetet för fredssaken hör till de rörel-
ser, som aldrig borde kunna blifva någon par-
tirörelse, så vågade Sveriges Kvinnliga Freds-
förening sätta denna namninsamling i gång,
emedan den tänkte sig att ett sådant företag,
oaktadt den korta tid, på hvilken det måste
utföras, hade goda utsikter att leda till ett
tillfredsställande resultat, då intresset för det-
samma borde kunna väckas inom vidt skilda
partier. Det rent praktiska målet att samla
så många namn som möjligt fordrade ju ar-
bete för saken inom mycket olika kretsar, men
för föreningens styrelse hägrade äfven det må-
let att förena den praktiska sidan af agitatio-
nen med en rent ideell. De önskade nämli-
gen tjäna fredssaken i än vidsträcktare me-
ning genom att personer af vidt skilda partier
och åsikter med sina å listorna tryckta namn-
underskrifter skulle stå sida vid sida, förenande
sig om ett gemensamt syfte : fredssakens främ-
jande.
Under namninsamlingens fortgång har det
visat sig, att äfven föreningar af mycket olika
färg anslutit sig till densamma, såsom en
mängd olika religiösa samfund, nykterhetsför-
eningar, rösträttsföreningar, åtskilliga af våra
fackföreningar m. fl. Denna anslutning utan
hänsyn till partier visar att fredsidéerna hvila på
en fast och bred grundval, ty en idés egenskap
att vara,, så allmänmänsklig, att den öfvervin-
ner partihänsyn, är bästa garantien för, att den
en gång skall komma att bryta sig igenom
hos majoriteten af människor och därefter till
följd af majoritetens fordringar komma att
skapa realiteter.
Utan tvifvel har denna namninsamling i hög
grad bidragit till fredssakens spridning, ty vid
en rörelse sådan som denna, hvarvid den fråga
saken rör ofta måste upprepas och komma
under diskussion, rycker densamma ett stort
steg närmare sin lösning. Det är korttänkt
att tala om detta företags gagnlöshet, hvilket
är den oftast förekommande invändning som
gjorts mot detsamma. Låtom oss till och med
antaga, att de olika ländernas sympatiuttryck
ej komma att hafva något direkt inflytande
på konferensens resultat, så hafva de likväl
gjort sin stora nytta endast därmed, att de
värfvat anhängare för fredssaken och spridt
dess tankar.
Det har också gjorts den invändningen, att
adressers eller deputationers afsändande äro
oberättigade såsom blif.vande alldeles objudna
gäster vid konferensen. Men det bör väl i
stället synas helt naturligt för en fredskonfe-
rens, som är sammankallad för den märkliga
uppgiften att öfverlägga om tillämpningen af
moderna fredsidéer, att den makt, som sedan
länge hyst desamma, den fredsvänliga folk-
opinionen, uttrycker sin glädje öfver att de
första stegen äro tagna på vägen mot tillämp-
ningen äfven i mellanfolkliga förhållanden af
»rättens och rättfärdighetens principer».
Äfven har det blifvit anmärkt, att namninsam-
lingen under en fredsadress skiille kunna minska
sympatierna för försvaret, men en adress, hvari
uttryckes en önskan om en internationell be-
gränsning af rustningarna är ej någon opini-
onsyttring mot ett under nuvarande förhållan-
den nödvändigt försvar.
Mången nekar af en sorts anspråkslöshet
att underskrifva sitt namn, i den tron att det
för rörelsens framgång är alldeles likgiltigt,
om hans namn står där eller ej. Men detta
är ett mycket falskt sätt att resonnera. I dan-
ska tidskriften »Fredsbladet», hvari för en tid
sedan stod intaget ett varmt upprop till dan-
skarna att ansluta sig till en fredsadress, an-
ordnad af danska fredsföreningen, anföres just
med anledning af denna anspråkslöshet föl-
jande tänkvärda ord: »Otaliga små källsprång
dana ju hafvet, intet af dessa källsprång är
öfverflödigt, de nå fram till hafvet, emedan
de äro sprudlande af lifskraft och tro, och de
kunna dana det, emedan de äro många.» Må
därför hvar och en, som gillar adressen, icke
underlåta att underskrifva densamma, och må
den som önskar framgång för fredssaken om-
fatta dess idéer med tillförsikt! Den handlar
klokt och människovänligt, som planterar träd
för en kommande släkt.
A. L—N.
TZ AMRATEN, värt lands förnämsta ungdomstid-
* ’ ning, kostar för helt är endast 3 kr. Prenume-
rera för 1899 pä försök!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
