Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 28 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
EN KVINNORNAS SKALD.
W. Grundner foto.
S
KALDEN och teaterskriftställaren Carl
Oscar Wijkander är icke mer. Han afled
natten till den 20 januari i den lilla vackra
staden Helsingborg vid Sundets strand.
Oscar Wijkander föddes den 7 maj 1826 i
Stockholm och var son af kyrkoherden och
hofpredikanten Anders Wijkander och dennes
maka Eva Widegren. Efter slutade skolstudier
for Wijkander till Upsala och tog en lysande
studentexamen samt aflade kansli- och kame-
ralexamen 1849. I Upsala kom han in i de
glada juvenalernas krets och knöt varma vän-
skapsband med Gunnar Wennerberg, Daniel
Hwasser, Eugen von Stedingk m. fl., hvilkas
vänskap hade stort inflytande på hans fram-
tida lif och verksamhet.
I Upsala, bland den studerande ungdomen,
gick i midten af 1840-talet den skandinavis-
tiska rörelsen i entusiasmens stormvågor, och
naturligtvis deltog ”Wijkander i det stora nor-
diska studentmötet i Köpenhamn 1845. Men
han gjorde mer än många andra, som blott
pratade och höllo tal. När larmskotten ljödo
1848, skyndade sig Wijkander att såsom fri-
villig ställa sig under de danska fanorna och
skötte sig med gammal svensk tapperhet under
kriget. Sålunda var han med vid försvaret
af Diibböl och hemförde därifrån Dannebrogs-
märket. Sedermera, och efter att någon tid
ha tjänstgjort i finansdepartementet, utnämn-
des Wijkander 1855 till sekreterare i tullsty-
relsen i Göteborg, hvilken syssla han dock
snart lämnade för att i sagda stad öppna egen
grosshandel. Men affärer lågo icke för hans
naturell, och dessutom kom kraschen 1857, i
hvilken Wijkander, såväl som många andra
med större affärsgeni, stnpade.
Nu ägnade sig den unge f. d. grosshand-
laren med allvar åt skriftställeri. Redan år
1854 uppfördes å k. teatern i Stockholm skåde-
spelet »Lasse Lucidor», hvilket, med Dahlqvist
i titelrollen, gjorde stor lycka. Ar 1863 kalla-
des Wijkander af sin gamle vän Eugen von
Stedingk, som nyss blifvit chef- för de k.
teatrarna, till intendent vid Dramatiska tea-
tern, en syssla, hvartill Wijkander med sin
nobla personlighet och sin gedigna bildning
var som klippt och skuren. Nu tog’ också
hans verksamhet såsom teaterförfattare fart.
Så kom »Amaranterorden», 1864, och hans
stora, af svenska akademien prisbelönta skåde-
spel »En konung , hvari Edvard Swartz spe-
lade Gustaf III och Svante Hedin sin egen
morfar, bryggaren Abraham Westman. Stycket
gafs första gången 1870 såsom galaspektakel
på Gustaf Ill s födelsedag den 21 januari.
Däremellan och sedan skref Wijkander en
mängd originalarbeten, däribland »Siri», »Svart
i rödt», »Bertha Malm», »Medborgerligt för-
troende», »Kvinnofrid», »Madeleine Bunge»,
hvaraf flere äro öfversatta på utländska språk.
»Siri» och »Bertha Malm» häfdar eftertryck-
ligt kvinnornas själfständighet i samhället samt
hennes rätt att vara den styrande i hemmets
värld. I »Madeleine Bunge» åter tecknas
världsdamen och hennes ställning under det
konventionella tvånget. Innan ännu »kvinno-
frågan» kom på dagordningen, var således
W. den som först i dramatisk form behand-
lade densamma. Afven en massa öfversätt-
ningar och bearbetningar härröra från hans
flitiga penna, däribland Schillers »Fiesco» och
Sardous »Allt för fosterlatidet». Väl är det
ett hundratal dramatiska arbeten som Wijkan-
der öfverflyttat till vårt språk.
V7id vårt hof stod Wijkander särdeles väl
och anlitades ofta såsom tillfällighetsdiktare.
Sålunda skref han ett litet teaterstycke »På
Sofiero», som den 15 maj 1871 gafs af Carl XV
å Ulriksdal, till firande af hertiginnans af Öster-
götland, vår nuvarande drottnings, namnsdag.
En dylik liten tillfällighetspjäs gafs å k. slottet
till firande af kung Oscars 60-års jubileum.
För öfrigt har Wijkander utgifvit en samling
»Sonetter» samt »Ur minnet och dagboken».
Ar 1881 tog Wijkander afsked från sina
befattningar vid de k. teatrarna och bosatte
sig i Helsingborg. Han var två gånger gift,
första gången med Mathilda Münzer från
Böhmen, hvilken afled 1866, sedan omgift
1883 med Christina Hallberg. I första giftet
hade han fem barn, af hvilka två ännu lef-
vande söner jämte änkan stå sörjande vid
båren.
Oscar Wijkander, med sitt blida, nästan veka
väsen, hade lätt att förvärfva vänner, och han
ägde äfven många sådana, hvilka förstodo att
värdera och högakta hans rättsinniga karaktär
och hans upphöjda syn på lifvet.
Af yttre utmärkelser innehade Wijkander
Vasaorden samt »Literis et artibus».
Adolf Hellander.
UTOM ALL FARA. SKISS AF TOR-
RJÖRN GRANLUND.
ngeniör Richard Lundberg satt vid sitt skrifbord
ännu sent på aftonen.
Framför honom lågo stora välskrifna ark med
marginalanteckningar af honom själf. Det var da-
gens arbete, beskrifning öfver en uppfinning, som
skulle inbringa honom både gods och ära.
Han hade därför skäl att vara glad nu — nu
då hans sträfvanden krönts med framgång, då föga
annat återstod att göra än njuta af segerns frukter.
Han satt en stund och tänkte öfver detta. Så
tog han ett brefpapper och satte sig åter att skrifva
med brinnande ifver. Men nu skulle man ej kun-
nat upptäcka på papperet något om »tvärsektion»
eller »paralellrörelse» utan följande:
>Min lilla älskade hustru!
Det är nu två veckor du varit borta. Jag kan
icke beskrifva huru förfärlig denna tid varit för
mig! Och så att veta, att du är sjukl Älskade, dölj
icke för mig, hvad din läkare säger. Jag måste
veta, huru det är. — Du är mitt hela lif. . .»
Där lade han bort pennan och försjönk i tan-
kar. Hans hela lif! Ja, hon var allting för honom
hans hopp, hans glädje, hans kraft, hans mod. Om han
dugde något till, var det henne han hade att tacka,
därför Hon hade räddat honom från att kasta sin
personlighet på de lysande oväsentligheter världen
älskar. Af den angenäme arftagaren med dagdrif-
varefasonerna hade blifvit en verksam man. Och
därtill hade hon sporrat honom.
Och dock var han icke lycklig. Huru mycket
hon än gjort för honom, hade hon aldrig låtit ho-
nom förstå, att hon älskade honom.
Han hade icke rätt att fordra hennes kärlek.
Då hon gick in på att blifva hans maka, hade de
fullt klargjort förhållandet sig emellan. Vänskap
och sympati skulle hon gifva honom, vara hans hjälp
i allt det hon kunde hjälpa, hans tröst i allt det
hon kunde trösta. Om han ville gå in därpå.
Det hade han gjort och icke ångrat sig.
Men icke desto mindre var han olycklig. Han
tyckte sig ha gått i mörkret. Då hade hon tändt
en fackla och lyst hans väg. Men nu ville han se
solen och dagsljuset. Och solen var hennes varma
lifgifvande kärlek. Det var den han alltid längtat
efter, aldrig fått och aldrig skulle få.
Någon gång hade han i ett tonfall, varmare än
nödigt, i en blick, längre än vanligt, trott sig märka
något, som kommit hans hjärta att klappa, Men
i nästa ögonblick, då den vänliga likgiltigheten lyste
fram ur hvarje drag i hennes ansikte, hade han in-
sett sitt misstag. Och under allt detta var det som
hade hans egna känslor vuxit djupare, tills de blif-
vit ett med hans innersta väsen.
Det ringde. Det var ett telegram som kom. En
aning om någonting färfärligt rent af förlamade
honom. Nej, det kunde icke vara så, det kunde
icke ...
Han slet upp papperet och såg först efter af-
sändningsorten. Mycket riktigt! Där stod så hotan-
de namnet på den lilla landsortsstaden. Det var
som om han hela tiden vetat, att just det ordet en
gång skulle vara förebud till någon olycka. Och
så läste han det öfriga:
mm
’täw\
NORRBRO I FLAGGSKRUD PÅ H. MIT KONUNGENS 70 ÅRSDAG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
