Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 189«. 4
cyvy
_
mmm
___
LUDVIG JOSEPHSON. målare Höckert befunno sig, blefvo häktade på
Café du Danemarc och vederbörligen inbuYade.
De blefvo dock snart åter frigifna och Joseph-
son fördes öfver gränsen. Efter en fotresa
genom Tyskland återvände han till Albert
Bonnier i Stockholm och öppnade snart egen
bokhandel därstädes.
Vid tjugufem år beslöt J. emellertid att ägna
sig helt åt teatern och debuterade också hos
Edvard Stjernström å Mindre teatern, såsom
Narciss Rameau, år 1858. Ar 1861 debuterade
han åter å K. teatern såsom Jago i »Othello»
och fick därefter anställning. Som skådespe-
lare var dock Josephson mindre lyckad. Hans
begafning läg åt annat håll. Bournonville var
då intendent och iscensättare vid den k. tea-
tern, och han upptäckte med sin genialiska
blick hvad som låg och grodde hos Josephson.
Inom kort tog han denne till sitt biträde och
vid Bournonvilles afgång efterträddes han af
sin unge och entusiastiske elev.
Nu var Josephson på sin plats. Att sätta
i scen och inöfva skådespelare det var Joseph-
sons lif. Hvem af oss äldre minnes icke än
i dag sådana praktstycken som »Sardanapa-
lus», »Coriolanus» och först och sist första upp-
förandet af operan »Afrikanskan», bättre åter-
gifven hos oss än i Paris och Brüssel. Detta
var till största delen Ludvig Josephsons för-
tjänst, hvilken ägde blick för minsta detalj
och sinne för minsta färgnyans i taflan. Men
strängt var hans regemente. Despot i tjänsten
var han, och det dugde sannerligen icke, äfven
för de mest framstående artister, att knysta
mot regissörens vilja och befallningar. Mänga
lustiga uppträden från den tidens repetitioner
äro i minnet, såsom då Josephson i vild dans
svängde om med en gammal kvinnlig korist.
Denna hade nämligen intagit en orätt plats,
och Josephson ryckte ned henne Rasande fat-
tade frun regissören i hans stora skägg, och så
började baletten under repliker sådana som :
»Släpp, gamla markatta!» — »Nej, jag ska’
ge dig, din gemena jude!» Sådana uppträden
väckte dock aldrig Josephsons vrede på allvar.
Han skrattade åt alltsammans och visste nog
med sig, att han själf förgick sig ibland.
Pä grund af någon uppkommen schism med
teaterdirektionen lämnade J. k. teatern 1867
på hösten och upprättade tillsammans med
Fritz Ahlgrenson den nya Mindre teatern.
Detta företag var dock från början illa startadt,
och det gick också omkull efter sex månader.
Nu kom Josephson till Kristiania och fick
ett nytt fält för sin verksamhet. Han lycka-
des här’ att höja den dramatiska konstens nivå
på ett storartadt sätt, icke minst i styckenas
utrustning, hvarom Ibsens »Kungsämnen» och
»Per Gynt» buro vittnesbörd. Tacksamheten
mot Ludvig Josephson lefver också än i dag
hos Kristianias teaterpublik. Efter teaterbran-
den 1877 lämnade J. Norge och for till Rom,
där han vistades mer än ett år. År 1879
öfvertog han, jämte Viktor Holmquist, Nya
teatern i Stockholm. Här samlade han om-
kring sig de bästa krafter, som stodo att få,
däribland Fritz Arlberg, Emil Hillberg, Aug.
Lindberg, fruarna Östberg, Bosin, Fahlman
m. fl., och här fick Josephson sitt lystmäte af
att gifva stora och goda teaterstycken. Under
de första fem åren uppfördes sålunda »Ham-
let», »Richard II», »Faust», »Julius Cæsar»,
»Brand», samt många flere. Dessutom gafs i
lysande uppsättning en mängd större operetter,
bland hvilka först bör erinras om »Boccaccio»
med fru Östberg.
Hvilken oerhörd arbetsförmåga och rastlös
ifver Josephson lade i dagen under hela sitt
lif, är rent af fenomenalt, men hans fordrin-
gar på andras arbetskraft kände heller inga
gränser.
Josephsons arbete såsom skriftställare var
icke heller ringa. Bland hans skådespel kunna
nämnas »Folkungalek», »Marsk Stigs döttrar»,
»Kapten Gars» och bland komedierna »Med
konstens vapen», »Rivaler genom missförstånd»
samt dessutom flere operatexter och ett stort
antal öfversättningar. Dessutom strödde han
omkring sig tidningsartiklar i mängd. Blef
han, som ofta, anfallen, så försvarade han sig
gärna med pennan.
Sedan Nya teatern blifvit upplöst, återvän-
de Josephson till K. operan, hvars regissör-
skap han för en tid återtog. Inom kort sveko
A. Hartman foto.
kindergarten: i slöjdsalen.
G. Florman foto.
A
LLA STORMÄNNE N från vår svenska
teaters glansperiod synas hafva brådtom
att gifva sig till det stora okända, där en evig
sanning, skönhet och harmoni lära råda. Nu
är Ludvig Josephson ej mer, han, mannen
med skönhetssinnet, som med klar blick och
den semitiska rasens hela järnenergi förstod
att intränga i de stora dramatiska skaldernas
skapelser och för åskådarne sätta dem i scen
sa lefvande, att de i form och färg fingo san-
ningens prägel och den fulländade skönhetens
glans.
Ludvig Josephson föddes den 20 februari
1832. Föräldrarne voro grosshandlaren S.
Josephson och Beata Levin. Det var ett
konstälskande hem, där i synnerhet musik
idkades med passion. En broder till Ludvig
var den kände musikprofessorn i Upsala, Jakob
Axel Josephson, och en syster, sedermera fru
Schyck, upprättade på 40-talet eit mycket
kändt musikinstitut i Stockholm. Fadern dog
tidigt och lämnade familjen i små omständig
heter. Då kom den unge Ludvig i Albert
Bonniers boklåda, såsom yngsta biträde. Hans
enda nöje under denna tid var att om aft-
narna smyga sig in på någon t-ater, och dess-
utom idkade han och sedermera hofkapell-
mästaren Ludvig Norman den dramatiska
konsten i hemmet, hvarvid Josephson skref
pjäserna och Norman kompo> erade musiken.
Men barndomens lyckliga dagar runno bort.
En yngling på nitton år, for Josephson till
Paris och fick anställning i Reinwalds världs
bekanta bokhandel därstäd. s Här fick han
nytt tillfälle att studera den dramatiska kon-
sten i dess högsta fulländning och han gick
i synnerhet flitigt att se Rachels och den dä
unge Bresants skape ser på världens första
talscen. Det var den tiden ganska oroligt i
Paris. Det var 1851, och Napoleon förberedde
sin statskupp. När man är ung, är man ofta
rabulist, och Josephson sällade sig till andre
unge män, som ämnade möta våld med våld.
Men det gick icke bättre, än att den lilla sam-
mansvärjningen blef upptäckt, och alla ung-
domarne, hvaribland Josephson och vårutmärkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
