Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
rande förhållandena vid Dramatiska teatern.
Och trots Fredriksons förmåga af älskvärdt
öfverseende kunde jag naturligtvis inte vänta,
att han skulle strö rosor för vederbörandes
fotter. Därtill hade man verkligen behandlat
honom allt för hänsynslöst och sedermera själfva
gjort för många dumheter.
»Är det det minsta bättre nu, än när jag
var direktör?» frågade Fredrikson.
Och det är en fråga, som både pnblik och
kritik redan besvarat.
»För öfrigt,» fortsatte han med en liten vårds-
lös axelryckning, »saken har varit före. Jag
har det bra, som jag har det, och herrskapet
får nu sköta sig själft. Jag tänker aldrig
vidare blanda mig i leken.»
» Får man då aldrig mer se direktör Fredrik-
son på Dramatiska teatern?»
Han dröjde ett ögonblick med svaret och
lät vänstra handen dansa litet nervöst öfver
papperen på skrifbordet.
»Nej, det tror jag knappast. Man har er-
bjudit mig gästspel, Hans Majestät har till
och med varit nog vänlig fråga mig, men jag
har svarat: aldrig vid den teatern! Där man
har varit direktör, uppträder man inte gärna
som sujett.»
Från detta ögonblick talade vi inte vidare
om teater.
Det fanns också mycket angenämare saker
att tala om.
Fredrikson bebor en helt enkelt förtjusande
våning vid Stallgatan. Hans salong är ett
verkligt museum och äger, utom trenne fön-
ster åt gatan, två mot strömmen och kungliga
slottet.
Genom dessa föll nu vårsolen in och fyllde
rummet med dansande guldstoft.
Jag kunde icke undertrycka ett utrop af
beundran.
»Ja, inte sant — det är ju ganska trefligt?
Också saknar jag mitt hem, när jag nu måste
bo på hotell i landsorten.»
»Och hvilka taflor direktören har sedan!»
»Dem har jag ärft. Det är ju en liten
vacker samling. Här i stora salongen har jag
nu mest gamla mästare» August Querfurt, Eg-
bert van der Poel, Jan van Goyen, Cornelius
van Schalcke. Där en de Vries, Peeter van
Bloemer, Simon de Vlieger. Där en S. Seba-
stian af Michelangelo da Caravaggio . .. där
en David Teniers d. y_
_ där ett landskap af
Jacques d’Arthois... där apor af Abr. Hondius.»
Jag har nu låtit dessa namn stå endast för
att gifva er ett begrepp om, hvad den fred-
riksonska samlingen rymmer.
Gå vi in i den lilla salongen, på samma
gång luxuöst som hemtrefligt möblerad, träffa
vi idel svenska mästare, men också dessa af
hög rang: Bredas porträtt af sin lärare, Lau-
rens, Stäck, Hillerström, d’Uncker, ett själf-
porträtt af den sig i Sverige 1728—-35 uppe-
hållande Taraval m. fl.
I sitt arbetsrum äger Fredrikson dessutom
en präktig tafla af C. J. Fahlcrantz, utsikt af
Stockholm från Täcka udden, samt en sällsynt
Elias Martin.
Som ni ser, ett helt litet galleri, innefattan-
de icke mindre är 170 nummer, och för öfrigt
är nästan hvarje plats i arbetsrummet och de
båda salongerna upptagen af dyrbara konst-
föremål. Det finnes praktfulla gåfvor af Karl
XV — konungens porträtt med egenhändig
namnteckning skymtar fram på ett par stäl-
len i rummen — lagerkransar af drifvet silf-
ver, skänkta af Bergens och Helsingfors’ sven-
ska artister, minnen af fru Hwasser, Svante
Hedin, Eistori m. fl. storheter. Med ett ord
man kan gå i timmar, utan att tröttna, oupp-
hörligen upptäckande något nytt.
Men bland det märkvärdigaste Fredrikson
— 2 —
kanske äger är hans album — icke ett med
porträtt, utan upptagande egenhändigt nedskrif-
na tankar på vers och prosa af ryktbara sven-
ska samtida. Detta minnesalbum förtjänade
nog sitt eget kapitel, men »Iduns» utrymme
liksom direktör Fredriksons uttalade önskan
förbjuda mig att låta er kasta mer än en liten
diskret blick i dess inre. Det kommer nog i
alla fall en gång att låta tala om sig.
Albumet inledes med konung Carls namn-
teckning på första sidan, så följer konung
Oscars med hans personliga valspråk: Öfver
djupen, mot höjden. Och därefter, sida för
sida, uttalanden af statsmän, lärde, författare
och konstnärer. Ofta nog göra dessa i vän-
skapens album skrifna rader ett egendomligt
starkt intryck som t. ex. följande:
»Bland dem, hvilka förvärfvat sig ett namn så-
som statsmän, diplomater, folkrepresentanter o. s. v.,
torde måhända de flesta därför hafva att tacka sin
konst såsom skådespelare.»
Och under dem — hvilket namn tror ni?
Jo, Henning Hamiltons! Och ofrivilligt säger
man, när man vänder bladet:
»Hvilken förfärlig själfbekännelse!»
Så följer ett uttalande af Anders Fryxell:
»På scenens tilja eller häfdens blad är dock vårt
högsta mål: Sanningen.»
Bland det djupaste denna egendomliga bok,
bunden i violett sammet, gömmer, äro följande
karaktäristiska rader af Viktor Bydberg;
»Har det icke mer än en gång förekommit dig,
som om världen utanför dina tiljor också vore en
skådebana, men där det spelas af idel dilettanter,
som alla mer eller mindre missförstå och karrikera
sina roller? De må ursäktas, ty skådespelet, hvari
de uppträda, är för stort för att kunna öfverblickas
och för djuptänkt för att kunna genomblickas af
dem, som uppträda i det. Låt oss hoppas, att det
endast spelas öfver, och att den verkliga represen-
tionen återstår, efter hvilken styckets höge för-
fattare må uttala sig med samma gillande, som han
uttryckte öfver sin härliga teaterbyggnad, när denna
på sjätte dagen stod fullfärdig med en scen som
föreställde Eden. De kulisserna och den fonden
hafva sedermera icke varit sedda. Kanske gömmas
de till sista uppträdet i sista akten. Lyckligt om
så vore!»
Djuptänktare och mera spirituel kan en skald
inte gärna vara. Och Viktor Rydbergs bidrag
stannar kvar i minnet, långt efter det man lagt
ifrån sig boken.
Som sagdt, det skulle vara ett nöje att
citera. Där finns så otroligt mycket att välja
på. Flere af våra bästa diktare ha lämnat
hela poem, och bland de döde påträffa vi
vackra strofer af Z. Topelius, Joh. Nybom,
Edvard Bäckström, Daniel Hwasser och Frithiof
Holmgren.
Daniel Hwassers lyda sålunda:
Din bok, den skimrar af doktriner,
Af höga namn, af namn med glans.
När tror du lärdom hos mig fanns?
1 Par Bricole mitt namn blott skiner.
Emellertid — mitt förnamn skall du få,
Låt det af vänskap här på sidan stå.
Dessa strofer äro dagtecknade Helsingfors
den 2 juni 1886.
Åter stå vi inne i Fredriksons arbetsrum,
och efter allt hvad jag sett, är det helt na-
turligt, att jag kommer fram med den önskan
att få skildra honom i hans hem, omgifven
af kära minnen och gammal stämningsfull
konst.
Han slår skrattande ifrån sig med händerna:
»Hvad skall det tjäna till? Då tror folk
bara jag är egenkär. Och för resten är jag
glömd.»
Fredrikson glömd!
Jag protesterade på hufvudstadspublikens
vägnar — på edra vägnar, mina damer.
Fredrikson kan inte glömmas.
Han har för djupt satt sitt märke i våra
hjärtan, de gestalter han skapat stå ännu lef-
vande inför oss, hans tonfall ljuda ännu i våra
öron, och den förnäma konst, hvars typiska
representant han är, saknas i detta ögonblick
allt för mycket för att glömmas just nu.
Fredrikson är som scenisk konstnär världs-
mannen, den store skeptikern, som icke tror
på lyckan, vet hvad lifvet är värdt och icke
bygger några luftslott längre. Men på en sak
får han icke tvifla: vår tacksamhet för hvad
han gifvit och vårt lifliga hopp, att han skall
ge oss ännu mer.
Daniel Fallström.
PRESIDENTEN FELIX FAURE,
O
VÄNTADT, som en blixt från klar him-
mel, kom budskapet om Felix Faures,
den franske presidentens frånfälle. Utan någon
föregående varsel nådde oss natten mellan den
16 och 17 dennes telegrammet, att han kloc-
kan 10 på kvällen aflidit. Märklig var den
bana, som här slöts, en bana, som fört f. d.
garfvarlärlingen och handelsbokhållaren till den
post, där han var jämlike med Europas krönta
hufvnden. För Frankrike kommer till de öfriga
förvecklingar, som landet genomgår, nu också
en presidentkris. Trots den så tillbakadragna
och föga ingripande hållning, som den nu af-
lidne presidenten intog, får hans frånfälle där-
för en helt annan och vida allvarsammare
betydelse än det under andra förhållanden
skulle ha haft.
Presidenten Faure var född den 30 januari
1841 och således nyss fyllda 58 år. Till pre-
sident valdes han efter Casimir Periers abdika-
tion den 17 januari 1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
