Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
SLUTET?
M
AN HÖR SÅ OFTA välvilliga personer
uttrycka sin tillfredsställelse öfver, att
de bildade kvinnorna fått det så bra — alla
arbetsfält stå dem ju öppna, de beböfva icke
längre ligga andra till last, utan kunna själfva
försörja sig.
Det är sant. Vi hafva tusentals bildade
kvinnor ute på arbetsmarknaden, hvar och en
pa sitt sätt förvärfvande sig sitt uppehälle,
och häröfver kan man ju med skäl glädjas.
Men saken har en annan sida, som icke
är ljus.
Vi känna troligen alla så väl till, huru dessa
kvinnor äro aflönade, att någon närmare redo-
görelse därför icke är af nöden. Vi veta på
öret, hvad alla dessa kvinnliga e. o. postexpe-
ditörer, kontorister, sjuksköterskor, telefonister,
lärarinnor, butiksbiträden, frittvivreflickor, foto-
grafer och andra ha i inkomst — i de allra
flesta fall icke ett öre mer, än hvad de för
sitt dagliga uppehälle behöfva. Att lägga af
något nämnvärdt, att spara ihop för sjukdom
och ålderdom, är något —- icke sant, arbets-
kvinnor? — som icke förekommer, därför att
det icke kan förekomma.
För ögonblicket ligger ingen fara häri, men
för framtiden?
Hvad skall det bli af alla dessa bildade,
arbetande kvinnor, när de icke längre kunna
arbeta, när de icke längre kunna förtjäna de
penningar, som behöfvas till de dagliga ut-
gifterna för rum, mat och kläder?
Ja, det är något, som tål att tänka på.
Vi kvinnor hafva icke varit inne så särdeles
länge på arbetsmarknaden — de äldsta af oss
äro väl uppe i 5O-åren — så någon öfver-
hängande fara är det icke, vi hafva ju arbets-
kraften kvar. Men om tio, tjugu år? Vi skola
då ha 60- och 70-åringar ibland oss. Hvad
blir månne deras lott? Arbeta förmå de icke.
Och lefva — hur skola de kunna det?
Det är ett problem, väl värdt att bry sin
hjärna med.
Sant är, att icke hela massan af kvinnor
stannar kvar på arbetsmarknaden, en del dör
undan, och en del gifter sig, antingen för
kärleks eller för utkomsts skull, men en
mycket stor del blir dock kvar för lifvet där
den är. Och det är dessa kvinnors öde, vi
skola taga reda på.
Saken ställer sig så. Vi hafva många tusen
bildade kvinnor, som med eget arbete förvärfva
sig sitt uppehälle. Knappt aflönade, som de
äro, äro de urståndsatta att samla något för
sin alders dagar. Tiden går, år för år närma
de sig allt mer den gräns, där deras arbets-
kraft tar slut. Så till sist nå de gränsen.
Hvad sedan — hvad sedan?
Gif ett svar härpå någon af er, ni som
anse, att det minsta i aflöningsväg är mer än
nog åt kvinnan!
Ni vill icke? Nå, se då här svaret!
Dessa kvinnor blifva s. k. pauvres honteuses
— nej, låt oss använda ett fullt begripligt
svensk uttryck, äfven om det skorrar en smula
i öronen, och titulera dem — bildade kvinnliga
fattighjon. Det är den nakna sanningen.
Och det är en sanning, som icke är svår
att finna, den svagaste eftertanke lägger den
genast i vår hand.
Men saken är den, att man icke vill tänka.
Slutet, som tanken stannar vid, är så afskräc-
kande fult — »bildade kvinnliga fattighjon».
Fy, så styggt! Det verkar ju nästan störande
på den sköna samvetsfriden. Nej, det är bäst
att låta tankarne hvila och bara gå på.
Och man kommer att »gå på», det är täm-
ligen säkert. Staten går ju i spetsen! Eller
vittnar månne- icke den föreslagna löneregle-
ringen för de kvinnliga postexpeditörerna här-
om? Generalpoststyrelsen har knappat af högst
betydligt på de kvinnliga postexpeditörernas
nuvarande löner, och kungl. maj:t har knap-
pat af än mer.
Nu beror det på, hvad riksdagen beslutar.
Detta beslut blir afgörande icke blott för
de kvinnliga postexpeditörerna, utan för alla
de bildade kvinnor, som med eget arbete för-
sörja sig.
Går afknappningen igenom, så kunna alla
de låta hoppet fara, som trott, att kvinnorna
så småningom genom plikttroget och redbart
arbete skulle kunna tillkämpa sig en rätt-
visare, bättre aflöning och därmed en för nöd
tryggad ålderdom. Ty det är icke troligt, att
de enskilda arbetsgifvarne skola visa större
rättvisa än staten.
Och så kunna vi då vänta att snart få se
de äldsta leden försvinna från den kvinnliga
arbetsmarknaden för att i stället rekrytera den
nya här af proletärer, som skall kallas den
bildade kvinnliga.
I. Stade.
EKORÖSTER. SKISS FÖR IDUN
AF ELISARETH KUYLENSTIERNA.
H
ON SATT ENSAM i skymningen, hela
salongen låg liksom vaggad till ro af de
djupa skuggorna, mot hvilka ingen prakt i
världen vågade höja sitt lifslystna, bullersam-
ma veto.
Barnen voro på sin första bal ; hon log, när
hon tänkte på de små, mjuka, lefvande nystan
i blått och skärt, hon nyss rullat ut att trassla
sig bland andra.
Doktorn var på herrmiddag och hans unga
hustru hade gjort upp med sig själf, att hon
skulle ha stor mottagning — för sina tankar,
dessa i hvardagslifvet så ofta bursatta fåglar
skulle få frihet.
Öja tänkte bäst, när hon satt vid pianot
och lät fingrarne glida öfver tangenterna i
underliga, fantastiska tonstycken. Hon hade
nyss slutat läsningen af en dikt — boken stod
uppslagen pa nothållaren — där fanns ingen
melodi till den, men Öja formade en med de
diktade orden och sina minnen till hjälp, ty
omedvetet hade tankarna tagit form i håg-
komster från en länge sedan förgången tid.
»Oss lifvet skilt, men mötte jag dig än,
Jag räckte gärna dig min hand som vän,
Ty aggets bittra konst jag aldrig lärt,
Kärt är mig allt, som en gäng jag haft kärt — —»
Hon hviskade vers efter vers med drömman-
de, halft bortdomnande röst till ett ackompag-
nemang, svagt och mjukt, som när ett förband
varsamt lägges öfver ett svidande sår.
Det var vår, när hon träffade honom, snö
af doftlös äppleblom på trädgårdens gångar,
en blå himmel öfver dem med jublande lärk-
sång likt dallrande toner af silfverklockor och
en glädje inom dem båda, ung och sjudan-
de som naturen själf.
Visst talades de vid om annat än det damm,
som fyller konversationens skräpvrår, där var
längtan, som brände, tro, som glödde, och hopp,
som jublade i deras tal. Öja log än, när hon
mindes denna tid, den hade varit så ljus, att
hon icke ens anat mörkret. Men det kom,
passionens tunga blygråa åskmoln vältrade sig
öfver hennes naiva lycka som en orkan öfver
späda telningar. Och hon fick mod att rann-
saka sitt inre och gifva namn åt den tillgif-
venhet hon gaf.
H.on suckade och fortsatte med skaldinnans
ord:
>Jag vet, du missförstått, hvad jag har sagt,
och annan tydning i min mening lagt.
Ack! Det är glömdt! Vårt lif är alltför kort
att spillas så i lumpen ofred bort.»
Smekande som vågor mot gröna stränder
gled den ena tonen efter den andra sakta fram
under hennes späda, hvita fiDgrar. Hon hade
ju haft ett helt lif af lycka, hvarför framkal-
lade hon då vålnader, hvarför lämnade hon
ej då ett stackars blad ur ungdomsdrömmar-
nes skog, ett enda, som ej ville vissna med
de andra, att fladdra bort mot glömskans öde
slätter? Hvarför! Hon hade ju sin mans breda
bröst att luta sitt hufvud emot, när oron ja-
gade hennes väsen ut ur dess egna skrymslen.
Och hon älskade sin man med den sunda,
lugna, uthålliga känsla, som binder likt smi-
dig bast. Också hade hon barnen, som hon
höll så innerligt af, hvad ville hon mera?
Hvarför blef hvarje ensam stund så lätt min-
nets och — hans? Hon visste, att hon ej
gatt vilse, hvad behöfde hon då bry sig om,
att en annan stod därute på allfarväg och ro-
pade, ropade med en röst, som ljöd hes och
ansträngd af ifver? Och när hon någon gång
vek af från hemmets råmärken, när hon satte
en komposition, djärf och obändig som hennes
innersta kynne, då var det hans blick, som i
tanken lyste mot hennes, hans hand hon för-
stående tryckte. -— — —
»Jag vet knappt, hvar du är och hvad du gör.
Men allt hvad godt och stort om dig jag hör
Ger ökad glädje åt min arbetslust
Och fjdler mig med mod till lifvets dust.»
Hon spelade länge, väfde in tankarna i to-
nerna och framkallade en rik, varm och stark
melodi, en, som lyfte hennes sinne bort från
allt grubbel.
Men hur ofta hörde hon i själfva verket
från honom; han reste visserligen mycket, men
till deras lilla stad kom han ej, dröjde där
åtminstone aldrig mer än öfver en natt på
genomresa till eller från utlandet. Hans namn
lyste på vetenskapens stamträd, han var be-
römd, men var han också lycklig? Han for-
drade mycket. Han kräfde både med förstånd
och hjärta.
Hon satt stilla en stund med boken hop-
lagd i knäet och blicken riktad inåt på det
mysterium, som är kvinnans värld. Slutligen
lade hon åter händerna på tangenterna, spe-
lade i vildt tempo ut sina stormande, jagan-
de stämningar och öfvergick småningom till
ett adagio, som smög likt en förtonande, däm-
pad suck genom rummet.
Så lade hon igen pianolocket, ställde sig ett
ögonblick lutad mot karmen af en fåtölj och
upprepade långsamt sista strofen i den dikt,
som gripit henne likt en bikt af henne själf,
den dikt hvilken som ett eko af ungdomsda-
garnes tankevilliga brottning med allt halft
och styckadt inom en ljudit för henne i ord
efter ord en lång, underlig eftermiddag. Sista
strofen, ja, den, som tillämpad på den korta
sagan om »två ädla konungabarn», borde hon
ha låtit sin klokhets censur utplåna, men just
denna sista strof höll hennes upproriska inre
mest af: —- •— —
»Ocb står du en gång sorgsen vid min dörr,
Jag öppnar den och famnen — nu som förr! —
Ja, lifvet skilt oss, men du är min vän,
Och kanske mötas våra vägar än.»
Så hade hon menat det; han var heunes
vän, det ordet måste aftvättas alla fläckar,
småsint begabberi smutsat det med. Skulle
deras vägar en gång sammanföras, ville hon
räcka honom handen och bjuda honom sin
vänskap, så djup och innerlig, att han aldrig
skulle kunna misstyda hennes mening mera.
__ Öja hade tänkt sig feberhet. När det där-
för ringde på tamburklockan, ryckte hon ner-
vöst till. Hvem kom så här dags?
Jungfrun lämnade in ett kort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
