Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
I® i i n n i i® i 11 i mM*
a^Sfa:
rS§*f£r
ëüuÉm
Han tog oombedd hennes hand och höll den
fast i sin.
»Det var längesedan jag höll dig så här
förtroligt i handen, Öja.»
»Ja.»
»Då var jag nng och het, det har blåst
många vindar sedan dess. Nu kommer jag
HOS GUSTAF FREDRIKSON : STORA SALONGEN.
»Professor David Vilmer», läste hon, nej,
det måste vara en synvilla, han här nu, just
när alla hennes tankar liksom manat fram
honom ! Omöjligt, i romanerna hände det så
— i lifvet ... ? Hon såg ännu en gång på
kortet. Ja, också i lifvet, men hvarför kom
han just nu? Hvarför, hon hade inte mod att
vara hård, fruktade tvärtom att bli för vek,
men — bättre det!
Och han kom in, smärt, lång, något lutan-
de, blek som alltid och med samma intensiva
makt i blicken, som förr ängslat henne.
Hon räckte honom båda händerna:
»Välkommen David, hjärtligt välkommen.»
»Tack, Öja, du är ensam?»
»Ja, mina småttingar äro på barnbal och
Gösta på herrmiddag, men sitt i alla fall ned.»
»Ja, tack.»
Hennes känsliga sinne vibrerade vid denna
stämma, en klangrik melodi, hur bruten den
än ibland kunde vara.
»Hur kommer det sig, att du gör vår lilla
stad den äran», försökte hon säga i vanlig vär-
dinneton, men märkte själf, hur forceradt det
lät.
»Jag skall resa till Frankrike, och jag kom
så, att jag måste öfvernatta här.»
»Det har du gjort förr, utan att besöka oss.»
Hon tände lampan och rullade ned gardi-
nen, medan hon talade. Där blef hemtrefligt
och hägnadt omkring dem, skuggorna flydde
bortåt vråarna; Öja gjorde så ljust, som ville
hon döda stämningen med det nyktra lamp-
skenet.
Han satt på en låg stol, framåtböjd, och såg
mot mattans mönster; vid hennes indirekta
förebråelse vände han sig mot henne:
»Om du en gång slutat dina bestyr och
kommer och sätter dig hos mig, skall du få
höra, hvarför jag är här i dag — hvarför jag
förut undvikit ditt hem, vet du.»
»Ja, kanske — —- —»
Hon satte sig midt emot honom.
också med en bekännelse, om du vill kalla
det så. Jag kan inte själf säga, hvarför du
får del af den, kanhända bara därför, att min
väg förde mig här förbi i kväll, kanske också
därför, att jag trots allt lifvets risande ej lagt
af att vara hänsynslöst, onödigt uppriktig både
mot mig själf och andra,»
Öjas hjärta slog hårdt, hårdare än på myc-
ket, mycket länge, i ramen af hvardagligt lugn
fanns ingen anledning att förbruka dess kraft.
Hennes hand hvilade i hans, mjuk, utan tryck-
ning eller smekning, men villigt och nästan
tacksamt, som när ett barn håller sin hand i
sköterskans, beredt att lyssna till sin käraste
saga. Och likväl bad hon:
»Säg ingenting.»
»Var inte rädd, Öja, jag ville bara tacka
dig som en god kamrat och vän, för att du
omedvetet sparat en stor lyckostnnd åt mig.»
»Hur menar du?»
»Minns du, hur ofta du sade mig: din kär-
lek för mig är inte den stora, djupa lidelse,
du måste vara mäktig att känna, minns du,
hur du den minut vi stodo ensamma på din
bröllopsafton, ifrigt öfvertygade mig om, att
min känsla för dig var som festpokalens gnist-
rande champagneskum?»
»Ja, jag minns.»
Öja hade blifvit mycket blek. Hon kunde
ha ropat till honom: Tag inte ifrån mig min
illusion, jag har så litet att lefva på, men na-
turligtvis satt hon tyst, de torra skälfvande
läpparne äro ångestens obrutna sigill.
»Nåväl, jag trodde dig inte då,» fortsatte
han, »möjligen tror jag dig aldrig, jag tänker
mig ungdomskärleken på ett annat sätt; jag
tycker den är en basis för lifvet, om man ej
i bitterhet slår den till spillror. Jag har ej
kunnat göra det, den har varit mig det enda
heliga, mitt vantrogna sinne ville fasthålla, och
nu — — —»
»Nu?»
»Skall jag jorda den som mitt vackraste
minne. »
»Så, den är då död?»
HOS GUSTAF FREDRIKSON: LILLA SALONGEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
