Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 IDUN 1899.
»Ja, men jag väntar fågel Phénix ur askan,»
sade han med ett egendomligt ljust, varmt
tonfall, i hvilket hennes öra genast uppfatta-
de den rätta klangen. Och hon skulle velat,
att hennes stämma harmoniskt mött hans i
vekt förstående, men det var något okufligt,
hårdt och fientligt, som reste sig inom henne
mot denna okända lycka, och hon sade torrt
som prasslet af vissna löf:
»Jaså, jag förstår, du har funnit den rätta.
Du skall gifta dig.»
Förvånad, sårad såg han på henne och
släppte hennes hand, icke bryskt, men be-
stämdt; hon tyckte i sin upphetsning, att han
slungade hela det förflutna ifrån sig.
»Du håller mycket af henne,» sade hon
sakta, nästan ödmjukt, »du vet, att jag önskar
dig all lycka.»
»Tack, Öja, det trodde jag.»
Eösten var generad, långt ifrån henne.
»Jag kan ej önska er ett bättre förhållande
än mellan Gösta och mig,» tilläde hon, »en så-
dan kärlek gör lifvet så tryggt. Det var snällt,
att du kom till mig med ditt förtroende. Nu
kunna vi bli vänner.»
Hennes hand sökte åter hans.
Han tog den, men reste sig upp i det-
samma.
»Vänner,» upprepade han. »Jag trodde så,
kanske, när jag gick hit, men det går ej.
Förstår du ej också det, Öja? Vi ha begraft
våra ungdomsdrömmar, och drömmar äro som
ettåriga växter, de härda inte ut en vinters
köld. Hvad tjänar det till att sätta en sten
med ett grant namn på grafven?»
»Nej, du har rätt,» svarade hon långsamt,
»nu först äro vi så verkligt skilda, som vi al-
drig varit det förr, lyckan kan också skilja,»
tilläde hon med ett vemod, som fick gensvar
inom honom och gjorde afskedshälsningen
emellan dem stum.
’■ pjÿ’ï/i
e»f«lfil
. ’•
üüfH
mmm
IIÉSt
»i
..r
.
EN AUDIENS HOS PÅFVE LEO XIII.
MED KRONPRINSESSAN TILL SÖ-
DERN. V.
K
RONPRINSESSAN VICTORIA har nu —
enligt de underrättelser som ingå från
Rom — äfven aflagt sitt sedvanliga besök hos
påfven i Vatikanen. Den enskilda audiens,
som »Hans helighet» gaf, varade i 40 minu-
ter, hvarpå kronprinsessan gjorde visit hos
kardinal Rampolla, hvilken sedermera be-
svarade densamma genom ett besök hos
Ü*
wmm
..
äiits
■
kronprinsessan i [hennes våning i »Grand
Hôtel».
Få äro de lyckliga, som numera förunnas
en privataudiens hos den gamle kyrkofursten.
Ja, till och med bland det kyrkliga Roms
»svarta aristokrati» är det många, som aldrig
nå fram till »den hvite påfven». Men den
som en gång haft en sådan audiens, glömmer
den icke lätt.
Vi stiga upp för Vatikanens härliga trapp-
uppgång, »adelstrappan», scala nobile som den
kallas. Vid hvarje afsats står en schweizer-
gardist på post med hillebard i hand. Vi
komma så först in i sala Clementina, en prakt-
sal, inredd af påfven Clemens VII, som nu
tjänar den påfliga vakten som väntrum. I
nästa försal mottagas vi af de i röda siden-
dräkter klädda parafrenieri — stallmästarne,
om man så får kalla dem. Två af dem an-
mäla oss för förestån-
daren, som därpå led-
sagar oss genom de öf-
riga salarne. I anti-
camera segreta, det en-
skilda förrum,
som gränsar till
påfvens privat-
rum, vistas de
tjänstgörande
kammarherrarne,’
hvilka det
åligger att
införa den,
som motta-
ges i en-
skild audi-
I PÅFVENS STUDERKAMMARE. ens. FLABELLOBÄRARE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
