Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 25 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
ditionen hvarje torsdag och besöker de sjuka,
hvilkas läkare- och sjukvård är anförtrodd åt
doktor Svén von Hofsten och sofiasystern
fröken Mimi Lundberg.
Styrelsen, »våra herrar», som pensionärerna
i dagligt tal förtroligt benämna dem, utgöres
af grosshandlarne Y. Kamstedt, ordförande,
R. Snndström, F. Althainz, C. Wikström, J.
Engellau, konsul K. W. Boman, bagaren C. O.
Nilsson samt fabrikörerna K. Edberg och J.
Lindmansson. Kamreraresysslan bestrides af
amanuensen A. Peyron. Hvar och en af sty-
relseledamöterna tjänstgör en månad åt gången
som »jourhafvande direktör», i hvilken egen-
skap han aflägger regelbundna besök å änke-
huset, mottager rapporter och anmälningar
m. m,
Sedan två år tillbaka förestås änkehnset af
fru Fanny Lindbohm, dotter till aflidne råd-
mannen i Stockholm, O. G. Westerberg, och
änka efter bruksförvaltaren Maurits Lindbohm
på Stens bruk i Östergötland. I sitt ståtliga
och gästfria östgötahem förvärfvade sig fru
Lindbohm en människokännedom, en vana att
representera och en förmåga att leda ett stort
hushåll, hvilka i hennes nuvarande ställning
komma henne själf och hennes omgifning väl
till pass. Hårdt pröfvad — inom loppet af tio
månader förlorade hon sin man, två af sina
barn och sitt hem —, söker fru Lindbohm glöm-
ma sina egna sorger i de mångfaldiga bestyren
för det henne redan nu så kära nya hemmet
med de många gamla barnen, som smeksamt
hyllande kalla henne »vår fru» och på hvilka
hennes friska och sympatiska väsen, lefvande
intresse, opartiskhet och husmoderliga duglig-
het öfva det lyckligaste inflytande. Sina
smärtsammaste stunder tillbringar fru Lind-
bohm vid de dödsläger, som då och då redas
inom änkehuset. Men på tal om sin ställning
förklarar hon gladt, att hon icke vill byta med
någon och att hon icke kunde önska sin egen
mor ett bättre hem än på änkehuset.
Vid fru Lindbohms sida står i varm förståelse
och vänskap sofiasystern Mimi Lundberg, änke-
husets och — konungens sjuksköterska, hvars
bild i annat sammanhang nyligen varit införd
uti Idun. Något mera intagande än denna
unga kvinna i glädtigt samspråk med de ål-
driga fruarna eller ömt förhörande sig om
med deras krämpor, kan man icke tänka sig.
Det skall vara åt »Hans Majestät», som fru-
arna vid behof godvilligt afstå syster Mimi;
men sannerligen om de gjorde det åt någon
annan. Och i deras högt uttalade undersåtliga
fröjd öfver konungens tillfrisknande blandar
sig — det misstänker jag starkt — ett hem-
ligt litet jubel öfver att ha syster Mimi väl-
behållen åter.
Tio tjänarinnor, af hvilka den äldsta, den
75-åriga Fia, tjänat på änkehuset i trettiosju
år, samt äfven de flesta andra äro gamla i går-
den, och en vaktmästare, husets allt i allo, som
innehaft sin befattning i mer än ett decennium,
äro fullt sysselsatta med att upprätthålla den
förträffliga ordningen inom- och utomhus. I
fråga om plikttrohet och nit lär å deras sida
intet vara öfrigt att önska.
För att söka inträde som pensionär å Bor-
gerskapets änkehus måste man vara änka efter
en af Stockholms borgare, hafva fyllt 60 år,
vara medellös och innehafva ett borgarebref,
som bör åtfölja ansökningen. Plats finnes för
åttio pensionärer. Den yngsta af de nuvarande
är 64 år, den äldsta 101, och medelåldern
bland stiftelsens fruar är 78 år. Sängkläder,
något linne, vissa möbler samt knif, gaffel och
sked, den senare af silfver, bör den inträdan-
de, som själf bekostar äfven sina gångkläder,
föra med sig; allt öfrigt -— rum, vedbrand,
lyse, mat och tvätt — består änkehnset. I
—- 2 —
regel delas hvarje rum af två pensionärer.
Hvardera äger att efter egen smak möblera
sitt område, hvilket ger upphof till en behaglig
omväxling och skänker en individuell prägel
åt hvar liten vrå. Af stor vikt är naturligt-
vis, att de båda rumskamraterna trifvas till-
samman, en omständighet, åt hvilken den väl-
villiga och omtänksamma föreståndarinnan äg-
nar mycken uppmärksamhet.
Lifvet på änkehnset är stilla och angenämt.
I »teköken», små rum, belägna i ändan af
korridorerna, tillreda pensionärerna själfva på
kokgasapparateu sitt morgonkaffe, hvilket de
jämte frukost, hvartill mjölk dagligen kl. l/% 10
utdelas i serveringsrummet, intaga å sina re-
spektive rum. Middagen, som om hvardagarna
ätes kl. 1, om söndagarna kl. 1/a 2, serveras
i den ljusa, präktiga matsalen, hvars med blad-
växter fyllda sju fönster vetta utåt parken.
Vid tvärbordet i salens öfre ända gör fru Lind-
bohm behagfullt les honneurs, och där har äfven
syster Mimi sin plats. Duktyget är bländ-
hvitt, porslinet är prydligt märkt med »Bor-
gerskapets änkehns» i blått, och svagdrickat i
karafferna glöder i gasljuset som vin. Kuver-
ten föra pensionärerna själfva med sig från
sina rum. Maten, som på ett mönstergillt sätt
tillagas i det propra, af koppar och tenn blän-
kande köket, kringbjudes å stora tennfat och
i dito tennskålar af sex tjänarinnor. Som prof
på hvad huset förmår anföres här matsedeln
för en af de senaste veckorna. Söndag: kalf-
frikassé, buljong med klimp; måndag: bruna
bönor och fläsk, slätvälling; tisdag: köttsoppa,
arma riddare; onsdag: stufvad potatis och kött-
bullar, sagosoppa; torsdag: ärter och fläsk,
pannkaka ; fredag : korfkaka, chokolad och skor-
por; lördag: sill och potatis, risgrynsgröt. På
styrelseherrarnas födelsedagar och vid de år-
liga högtiderna vankas vin och efterrätt. I
friskaste minne lefver naturligtvis den fest-
middag, som kung Oscar bestod fruarna på
sin sjuttioårsdag. — Till kvällen spisas vatt-
gröt eller drickes ölost nere i salen.
Mellan måltiderna njuta fruarna sitt sorg-
fria väsen. Man promenerar, uträttar ärenden,
går på visiter, tar emot sådana, antingen i sitt
eget rum eller i samlingsrummet, fördjupar sig
i det därstädes inrymda, af styrelsen skänkta
biblioteket — till hvilket gåfvor med tacksam-
het mottagas — sysslar med handarbeten o. d.,
läser tidningar och lägger patience. Om som-
rarna företagas ofta små utflykter eller göras
längre resor till släktingar och vänner. Tid
efter annan hugnas pensionärerna med besök
af musikälskare eller musikälskarinnor. Då
flyttas orgeln från samlingsrummet ut i Vesti-
bülen, och de gamla fylla ifrigt lyssnande
trappor och korridorer. Musikidkare, hvilka
ömma för dem, som stunda från världen,
hafva här ett tacksamt fält för sin välvilja.
Långt behöfver man icke gå inom dessa
murar för att stöta på vakna sinnen och friska
viljor, hvilka locka till tankeutbyte, rika fon-
der af lifserfarenhet samt humoristiska eller
annorledes originella världsåskådningar. Öfver
det hela hvilar en anda af glad trygghet —
ett det vackraste vitsord för styrelsen och före-
ståndarinnan. Stiftelser af detta slag synas
i sanning väl förtjänta af allmänhetens offer-
villiga intresse.
Tora Kjellberg.
Till VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihägkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
SLÄDFÄRD.
S
ER DU* LITEN, ser du, hur det lyser
ofvan skogarna i solgångsbrand!
Hvit och kall blir skyn och luften fryser,
insjöisen knakar till ibland.
Skuggan svartnar här emellan träden,
och alltmera dunkelt glänser snön.
Vi ska öfver isen nu med släden
till vårt mål på andra sidan sjön.
Långt bakom oss nästa bjällra klingar,
knappast hunnen nedför backen än.
Låt oss nyttja tiden, den har vingar,
och hvem känner, när vi ses igen?
Kyssa vill jag, känna dina friska,
röda, oskuldsfulla läppars kyss,
höra dig förtroget hemligt hviska,
fast du vet så väl, att ingen lyss.
Vill du tro, att allt skall så förblifva,
när vår hemlighet blir uppenbar?
Samma färd skall samma känslor gifva,
samma fråga skall få samma svar.
Fjärran skola alla andra vara,
huru nära än de tro sig oss.
Deras röster bli som ekon bara
från den värld, ur hvilken vi ryckts loss.
Och vår kärleks unga makt, du kära,
gör af ensamheten lyckans fest —
liksom nu, då lätta medar bära
och vår yra fröjd spänts för som häst.
Lennart Hennings.
OM BOKLÅN OCH BOKFÖRENIN-
GAR.
I
IDUN förekom, om jag ej missminner mig,
för något år sedan en uppsats, riktad mot
det i Sverige gängse bruket att låna böcker,
enligt hvilket, som hvar man vet, det icke
endast är vanligt, att den lycklige ägaren till
en bok själf af egen ingifvelse eller efter an-
modan lånar nt den till sina närmare vänner,
utan äfven att dessa med en, när det gäller
böcker, synnerligen tänjbar känsla för ägarens
rätt, i sin ordning visa välviljan att låta den
gå vidare i lån till sina.
Att en bok under dylika irrfärder förlorar
mycket af sin friskhet, ja, rent ut sagdt af
den prydlighet, som ger en ny bok en god
del behag, ja, att den till och med kan ha
svårt att hitta hem igen — detta allt påpeka-
des i ofvannämnda uppsats.
Icke heller kan man värja sig från den tan-
ken, att utom ägarens också författarens och
förläggarens rätt trädes väl nära genom ofvan-
berörda patriarkaliska åskådningssätt, hvari-
Bland nu befintliga Cacaosorter HJ g B 1 T|| ft l| Ç f* A f* A ft C3riild.me(ialJ
intages säkert förnämsta platsen af il U L I IYI H 11 O VrM\/MU vid isst &rs Konst^ochindustriutstäiining
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
