- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
3

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 25 februari 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 3 IDUN 1899
genom alstren af deras idéer och arbete göras
till gemensam fri njutning för en stor krets
af vänner och väns vänner, medan samtidigt
den stora allmänheten är van att utan knot
mot klingande mynt köpa sig nästan allt
annat, som skänker nöje och njutning. Dock,
denna hänsyn liksom andra, som tala mot
boklånesystemet, finge gärna vika, om det vore
det enda sättet, hvarigenom tillfälle att till-
fredsställa sin läslust bereddes de tusen och
åter tusen, för hvilka läsningen bland kanske
få nöjen är det käraste och bästa, men hvilkas
begränsade tillgångar ej tillåta inköp af nya
böcker, medan samtidigt ej inom räckhåll ett
lånbibliotek ger tillfälle att, som det heter,
»följa med» inom litteraturen.
Men ett annat sätt att skaffa tillgång till
böcker finnes verkligen genom en, som det
tyckes mig, lycklig förening af lån- och köp-
systemet, enligt hvilken man å ena sidan
stannar i förbindelse till ingen för den bok,
man får att läsa, medan å den andra kost-
naden för nöjet ställer sig ganska ringa. Det
är genom s. k. bokföreningar. Idéen är häm-
tad från Norge, där den vunnit stor utbred-
ning, och jag skall här söka redogöra för pla-
nen för en sådan.
Ett sällskap på t. ex. tolf personer med
någorlunda lika litterär smak utväljer sig emel-
lan en medlem att handhafva sällskapets eko-
nomi och för öfrigt vara den ledande däri.
Till honom förpliktigar man sig att månadt-
ligen inbetala ett visst belopp, t. ex. en krona,
hvarjämte, för att sätta företaget i gång, en
eller annan krona, allt enligt öfverenskommelse,
upptages i inträdesafgift. Enligt af sällskapets
medlemmar skrifna listor, upptagande de för-
fattare och böcker, hvar och en önskar läsa,
utväljer och uppköper ekonomiförvaltaren de
sistnämnda och förser dem med tryckta eller
skrifna, af alla medlemmarna godkända ord-
ningsregler, enligt hvilka bestämmes 1: att,
boken i fråga skall enligt närsluten förteck-
ning cirkulera bland sällskapets medlemmar;
2: att hvar och en endast får behålla den
viss bestämd tid (ej öfver- t. ex. en vecka
eller fjorton dagar); 3: att exemplaret skall
väl aktas och vårdas, samt att medlem, under
hvars lånetid det råkat ut för svårare missöde,
förbinder sig att efter anmodan ersätta det
med ett nytt eller i penningar; 4: följer en
förteckning på sällskapets medlemmar, upptag-
na i den ordning, böckerna skola göra sin rund-
resa, och för dess underlättande försedd med
tydlig adress för hvar och en.
Detta om planen för bokföreningens verk-
samhet. Nu till den ekonomiska sidan. En-
ligt beräknad månadsafgift af en krona för
medlem och under antagandet, att endast en
krona person inbetalats såsom inträdesafgift,
skulle sålunda ekonomiförvaltaren under årets
lopp hafva etthundrafemtiosex kronor till sitt
förfogande att anställa bokuppköpen för. Med
ett beräknadt medelpris för bok af tre kronor
kunde alltså femtiotvå böcker anskaffas på ett
år, hvilka, sedan alla sällskapets medlemmar
läst dem, endera skulle kunna försäljas genom
antikvarisk bokhandel, eller, hvilket verkar
mer tilltalande, utlottas bland medlemmarna.
För den på ett år fördelade afgiften af tret-
ton kronor skulle man alltså genom ofvan om-
skrifna sätt blifva i tillfälle att på samma tid
tillgodogöra sig innehållet af böcker till halft-
annat hundratal kronors värde samt själf slut-
ligen blifva ägare till omkring fyra, hvilka i
inköpspris betingat ungefär den summa, man
såsom medlem af bokföreningen kostat på sig.
H.
K
vinnoöden och kvinnobil-
der: DE GAMLA I »FÄDERNE-
BORGEN». FÖR IDUN AF BIRGER
SCHÖLDSTRÖM.
I
SLUTET af förra århundradet och början
af detta bodde i sin egen rymliga och be-
kväma gård, n:r 24 Lutternsgatan i Stockholm,
presidenten Erik af Rolén, en gammal gusta-
vian, ansedd, bildad och förmögen. Hans hus
var en samlingsplats för hufvudstadens den
tideu fina värld och äfven för bildade konst-
närer, bland dem dekorationsmålaren Limnell,
hvilken prydde flere af rummen med orna-
menteringar, hvilka ännu delvis finnas kvar.
Hans båda döttrar, fröknarna Elisabet och
Karolina, åtnjöto den mest vårdade uppfostran,
som den tiden kunde åstadkommas, och ut-
märkte sig ock för både värdighet och den
finaste takt.
»Då seklet var ungt» — för att tala à la
Cecilia Holmberg — stod fröken Elisabet i sin
fulla ungdoms fägring, och flere unge män i
framstående samhällsställning täflade om hen-
nes hjärta och hand. Hon gjorde snart sitt
val, hvilket -föll på en, efter allt att döma,
henne värdig man. Glädjen var stor hos presi-
dentens, då där rustades till bröllop. Fröken
Elisabet strålade af glädje och hopp, och den
milda, stilla fröken Karolina återspeglade
systerns lycka.
Allt var ordnadt och klart till brölloppet.
De båda ungas lefnadshimmel syntes molnfri
och klar, då på en gång dagen förvandlades
till dyster natt. Brudgummen afled hastigt,
och då den första, bittra sorgen lagt sig, blef
det dock tyst i det förr så glada, rörliga hem-
met. Lifvets pulsar hade där liksom stannat.
Ännu i lång tid lefde väl den gamle fadern,
men som han vid sin död var nära 80 år
gammal, kan man väl förstå, att stillheten för
honom var välkommen, och Karolina delade
lika troget systerns sorg, som hon förut delat
hennes fröjd.
Det var dock i synnerhet efter faderns död
som dessa kvinnor började att lefva sitt egen-
domliga enslingslif. Alla tjänare afskedades
och porten till »fäderneborgen», såsom de med
stolthet kallade sitt hem, stängdes.
Borglik var — och är — den väl ej, den
gamla byggnaden, men utrymme nog fanns
det där i de bekväma rummen med sina blek-
nade väggmålningar, den stora gårdsplanen
med stall och uthus, och den ursprungligen
prydliga trädgården, där tulpaner, lavendel
och andra gammaldags prydnadsväxter plan-
terats.

*


Här lefde nu de båda systrarna i nästan
fullständig afsöndring från världen. Hvar-
annan morgon kom en
madam och knackade
på porten, hvilken då
öppnades just jämt så
mycket, att en mager
hand kunde sträckas ut
för att lämna pennin-
gar och emottaga en
mjölk-kruka, bröd och
stundom ett litet parti
socker. Dessa enkla
födoämnen utgjorde un-
der mångfaldiga åratal
systrarnas nästan enda
föda.
Stundom hände dock,
att fröken Karolina
smög ut genom porten
för att hjälpande och
tröstande uppsöka fattigdomen och nöden, men
äfven dessa besök upphörde efter några års
förlopp. Fattigdomen och nöden lärde, å sin
sida, emellertid lätt att uppsöka »fäderne-
borgen», och om än de fattiga alltid funno
porten stängd, funno de dock öppna hjärtan
och öron för sin klagan, och många sedlar,
ej af liten valör, utan femmor och tior, stuckos
försiktigt ut genom fönstret, under det frök-
narna själfva, »för att spara en onödig utgift»,
brukade skotta bort snön från dörren och sopa
gården. Städningen inomhus besörjde de äfven
själfva, men den kostade dem ej mycket be-
svär, ty efter »salig presidentens» hädangång
afskaffades skurning och dylikt, och år efter
år växte utan afbrott lagren af dam och smuts
inom »fäderneborgen». Trädgården lämnades
åt sitt öde, årtionden förgingo, utan att en
mänsklig fot trampade dess en gång sirligt
vårdade gångar. Till och med den vanliga
civiliserade klädedräkten bortlades af de båda
en gång så eleganta världsdamerna: de gingo
eller rättare sagdt sutto inlindade i tygstycken
af ylle.
Blott en dag om året bröts den enformiga
stillheten af deras lif. En stor koffert öppna-
des, och därur upptogos två svarta sidenkläd-
ningar, två gammalmodiga hattar och långa
hvita handskar, och iklädda denna ståt togo
fröknarna plats i ett från Westerlings hyrkusk-
verk efterskickadt ekipage med vaktmästare
på kuskbocken. De foro då till Jakobs kyrka,
där de gingo till Herrans bord.
Någon enda gång öppnades äfven deras
port för mottagandet af släktbesök, men dessa
besök besvarades aldrig. Då en anförvant
en gang sökte öfvertala dem att julaftonen
vara tillsammans med släkten, svarade fröken
Elisabet med värdighet och mycket bestämdt:
»Nej, tack. Det är en dag för andelig fröjd,
men ej för fråsseri, och oss passar bäst att
stanna inom fäderneborgen 1»
Och där sutto de den aftonen liksom alla
andra aftnar, vid skenet af den lilla matta,
osande oljelampan. Hvad var väl deras syssel-
sättning, under det att år efter år ilade fram?
Lefde de ett lif i sina minnen endast, eller
sökte de sitt sällskap bland de stora andar,
hvilkas verk voro samlade i faderns rikhaltiga
bibliotek, hvilket fanns kvar oskingradt efter
döttrarnas död?
Fröken Elisabet fick först kallelsen att för
alltid lämna denna världen. Hon slumrade
in till hvila d. 8 augusti 1874, då hon till-
ryggalagt den långa lefnadsbanan af 87 år.
Hennes stoft fördes till familjegrafven på
Johannes kyrkogård, och »fäderneborgens»
portar öppnades för en brorsdotter, hvilken
kom för att taga vård om fröken Karolina.
Brorsdottern — det var den 1895 bort-
gångna fröken Hedvig af Kolén — fogade sig
tåligt i mycket af husets sed; men i den lätta
»FÄDERNEBORGEN ». LUTTERNSGATAN 24.
,mmnr
mm
l’uiùi
pimp;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free