Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
SKYMNINGSBRASAN.
E
fter dagens långa möda
som en drömmens hamn hon vinkar,
gläder vackert sorgset sinne,
lockar ljufligt tröttad tanke.
Hur det varma skimret breder
öfver allt sin trollska dager,
hur det färgar allt ikring oss
med en sällsamt fager guldglans!
Långt från verklighetens kuster
föras vi på längtans vingar.
I de gyllenröda glöden
skåda vi vår unga lycka,
läsa vi vårt hjärtas saga.
Längst därinne skönt sig reser
för vår syn ett slott — dess spiror
glindra ljusa. — Det är slottet,
som vår varma kärlek bygger —
spirorna, de stolta tvänne,
heta tro och hopp. — Vårt öga
blickar bäfvande en fråga:
Skall du slott, som så vi timrat,
falla uti grus och spillror,
eller skall du glädja sinnet
i ovansklig, evig skönhet?
Skall vår glada tro väl svikas,
hoppet gäckas — eller skola
vårens alla vackra drömmar
bli till rika verkligheter?
Gud allena vet det — — —
— — — __ — — — — Skimret
bleknar efter hand allt mera.
Sagoslottet skönjs ej längre.
Men den lycka, som det siat,
kanske, kanske skall den blifva
dock en dag till härlig sanning!
Hopp och minne, lek och allvar,
ungdomskärlek, barnaglädje — —
i den svaga glansen se vi
svunna tider, flydda dagar.
Likson» nu vi då ock sutto
vid den glada skymningsbrasan,
ifriga och sagolystna.
Byggde slott — och när de ramlat,
reste vi dem gladt ånyo.
Ack, att så ännu vi kunde
timra drömmens ljusa fästen
utan att förtröttas —–––
— — — — — — — — — Kvällen
lider — allt är tyst ikring oss,
oron tiger — glöden falna —
hjärtats tanke ensam dröjer:
Hvad än ödet här beskär oss,
må vår lefnad bli välsignad,
må oss gifvas kraft att värma,
kraft att glädja, kraft att hägna,
kraft att ge oss helt åt andra —
då ha vi ej left förgäfves. —
Tyst en tår på kinden droppar,
sakta dör det sista skimret.
Adi.
VÄNTANSTIDER. SKISS FÖR IDUN
AF YSABEL.
» Vf U FICK HAN PLATSEN i stället, och
i. 1 nu vete gudarne, hur länge jag får
vänta, tills nästa utsikt öppnar sig. Eva, för-
står du, hvad det betyder — kan du vänta
så länge? Ja, du kan vänta, men jagl Ah,
du vet inte, du vet inte . . . Eva, Eva ! » Han
tog henne hårdt om handleden, men såg ej på
henne, bara stirrade framför sig med läpparne
fast sammanpressade och ett så förtvifladt ut-
tryck i blicken, att det skar henne i hjärtat
att se det.
»Tre år ha vi nu gått förlofvade,» fortsatte
han, mera för sig själf, »tre år, det är ju
ingenting, heter det, man är ung och kan ar-
beta . . . Eva, min lilla söta, fina Eva, tror du,
att det är ingenting för mig att gå här hvar
dag och vänta och vänta och knappast få tala
med dig i lugn och ro på hela kvällen, är det
ingenting att gå ifrån dig sedan och gå hem
till ett otrefligt hyr-rum — du är ju min, och
jag skall be om lof att bara få träffa dig.
Och vänta i år ännu, låta dig gå och vara
bunden ...»
Hon lade sin hand öfver hans, som ännu
ej släppt sitt fasta grepp, och som talade mer
än alla ord. Hon såg hans vackra, raka nacke,
hårfästet, som gick ned i en snibb i pannan,
och som gjorde hela hans utseende så goss-
aktigt och vekt. Men munnens linier voro
nästan hårda, de talade om en stark vilja, om
stark behärskning och dock en stark lust att
lefva. Hon sade ingenting, hon hade alltid så
svårt att få fram allt hvad hon tänkte, alla
ömma ord, som flödade öfver i hennes hjärta,
kommo icke fram till hans öron, hon teg med
gråten i halsen. Det hade länge varit som
nu, han var ofta nervös, den minsta motgång
tog starkare nu än förr. Ja, tre år i detta
dagliga enahanda, det var mycket.
» Rikard ...»
Men den skyggt började meningen fick ej
slutas. Evas lilla bror kom instormande, han
«
hade blifvit utkörd från köket af den barska
Malin, och nu hade hans trotsiga lilla sinne
beslutat att hämnas på de två förlofvade, som
alltid sutto där inne och alltid ville vara i fred.
Ty Malin, som var orsaken till förbittringen,
henne vågade han sig icke på.
»Nej, nu skall Gösta vara en snäll gosse och
gå in i barnkammaren och leka. Vi ville så
gärna tala om en sak, och du Gösta lilla . . .»
»Jag vill inte gå ut!»
»Men Gösta ...»
»Jag vill inte. Du behöfver inte alltid sitta
här och tissla och tassla.»
Med en trött min tog Rikard en bok och
började läsa. Men då tog Evas tålamod slut,
hon ledde Gösta ut tämligen bestämdt genom
salen in i barnkammaren.
»Eva lilla, hvad står på?» Det var moderns
röst. Hon hade tefrämmande, och Eva an-
lade en glad, artig min för att gå in. »Det
var bara Gösta; jag ville, att han skulle vara
i barnkammaren och leka, Rikard och jag ...»
»Kära barn, ni ha väl inte så farliga saker
att tala om, att inte lilla Gösta får vara inne.
Ungdomen är så själfvisk, » tilläde hon med
ett mildt leende till sin väninna.
Eva gick in igen. Rikard stod vid fönstret
och vände sig ej om, när hon kom. På bor-
det låg ett papper med allehanda siffror och
beräkningar, hon kände så väl till det och hon
visste, hur hopplös hans blick var, fastän hon
ej kunde se den nu.
Nej, detta går. icke längre, tänkte hon. Är
jag ingenting, kan jag ingenting göra, bara
tiga och se på. Ah, vet du inte, att jag håller
af . dig, käraste min stackars gosse ! Men du
skall bli glad . . . »Rikard,» sade hon högt.
»Vill du följa mig ut, jag har ett par ärenden
att gå? Kom, det är mycket bättre att vi röra
på oss än sitta här.»
»Men att gå på gatorna i töväder . . . Ja,
jag vill, när du vill, naturligtvis. Men jag
är inte upplagd för någonting nu, ser du, du
får förlåta mig, om jag inte är artig kavaljer
nog. »
Eva bara satte på sig hatt och kappa, och
med ett hastigt adjö in till modern sprang
hon ut, innan hon hunnit att bli ropad till-
baka för att höra några invändningar.
Regeringsgatan var mörk och tråkig, vått
var det och droppade i ett från taken. När
Eva varit inne i Avéns delikatesshandel och
Rikard under tiden gått och köpt sig ett par
tidningar, så såg det ej mycket lofvande ut
för trefnaden, nu fanns det intet ställe att gå
till mer än möjligen en ölstuga eller ett kondi-
tori, där de kunde få sitta och prata.
»Vi få väl gå in till Feith kanske,» före-
slog Rikard tämligen lamt.
»Nej — ser du, jag ville be dig om en
sak,» började Eva förlägen. »Du vet, att om
jag går med dig upp på ditt rum, så blir det
strax berättadt för mamma, och hon tycker
inte, att det passar sig, men —men jag ville
nu i alla fall be dig att vi finge gå dit upp.»
Hade hon varit rädd, att han skulle säga
nej, eller att han ej skulle förstå, hvad som
för henne låg i ett sådant förslag, så fick hon
dock nu ersättning för sin oro.
»Eva, vill du det verkligen, det, som jag
bedt dig om så många gånger,» han kramade
hennes arm, så att det gjorde ondt, och såg
ned i hennes ansikte med en ifver, som ej
tog hänsyn till de förbigåendes öfverseende
småleende. »Var det därför, du ville, att vi
skulle gå uti Eva, du vet inte, hvad du gör
med detta, du gör mig alldeles tokig . . . Nu
skall jag trifvas i det rummet, må du tro, se-
dan du varit där, käraste lilla tösen min.»
Så veko de ned Smålandsgatan, ett helt
annat par än det, som gått och varit bedröf-
vadt förut. Eva var i sitt stilla sinne för-
undrad öfver, att han kunde bli så glad öfver
hennes förslag. Men alltid sade hon ju nej,
när han bad henne om det, och hade tusen
hänsyn, som skulle tagas till alla, utom till
honom. Och hon kände, hur hennes misstäm-
ning vek undan, hon var lätt om hjärtat, som
man blir, när man beslutat sig för något och
ser, att man verkligen utför det.
Rummet var rätt varmt, men fult och kalt.
Den fruktade värdinnan hade lyckligtvis ej
visat sig i tamburen, utan Eva slapp osedd in
i rummet, som ej hade egen ingång.
Brinnande af ifver slet Rikard af henne
kappan, drog i hatten, innan hon fått ur hatt-
nålarna, och måste slutligen skrattande låta
henne taga af sig handskarna själf.
»Käraste lilla barnet! Att jag har dig här,
alldeles för mig själf. Ser du, att det ej var
något farligt!»
»Nej, Rikard, nu skall du vara lugn ett
ögonblick och höra på mig. Jag skall vara
hemma snart igen, det vet du, annars får jag
bara ledsamheter, och jag vill inga moln ha
i kväll, ser du. Därför skall du låta mig gå
genast jag själf vill det, och så skall du sätta
dig i gungstolen och röka, medan jag gör i
ordning här. Fy, en sådan slarfvig herre,
fullt med cigarraska på bordet!»
Eva slet sig lös ur Rikards tag med en
hemlig glädje, så stark som hon icke på länge
känt, öfver att se honom liflig och kär som
förr i världen. Så sköt hon bordet framför
soffan, lade på en serviet, som hon tog fram
ur sin kappficka, samt vecklade upp paketet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
