Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899.
från Avéns, hvilket befanns innehålla en liten
butelj vin, några cakes och en nästan mikro-
skopisk bit roehefortost.
»Ja, ser dn, » sade hon och rodnade af för-
lägenhet, ty hans blickar uttryckte en sådan
glad häpnad, att hon blef generad öfver sin
egen företagsamhet, » du kanske tycker, att
jag är lustig, men ser du, jag ville . . . jag
tänkte ... du var så ledsen förut i kväll och
har varit det så ofta på senare tiden, att. . .
Vinet förstår jag mig inte på, Avéns är ju
ingen vinhandel, men de hade detta i alla fall.
Och osten är ju rysligt liten, men jag hade
ej mera pengar och ville inte gå in och få
några af mamma . . . Men Rikard!»
Han hade sprungit upp ur gungstolen, som
stod och gungade häftigt fram och tillbaka,
och tog henne i famn och lyfte upp henne, bar
henne en bit öfver golfvet af blott öfversval-
lande ömhet. Så satte han ned henne i
soffan, lade sig på knä framför henne och
talade osammanhängande, med blicken upp
mot henne:
»Min lilla flicka, sötaste barni Jag har va-
rit så led och tvär på sista tiden, jag hade
dig ju aldrig för mig själf, jag visste ej, hur
vi skulle stå ut att vänta. Jag tyckte ibland,
att du var ett barn, som trodde, att jag kunde
vara nöjd med de smulor jag fick. Vet du,
hvad du gör, är du inte rädd för mig —- —
men jag är så kär i dig, du var så söt, som
ville göra något, för att vi två skulle få vara
med hvarandra — är det inte hufvudsaken
för oss, att vi få lefva, att vi få göra denna
långa väntan så lätt för oss som möjligt —
— du är kvinna nu, lilla barn, betyder inte
lifvet mer än pappa och mamma och fruktan
för hvad de skola tänka — — Men du grå-
ter väl inte!»
Ett par tårar trillade ned för Evas kinder
och med en känsla af att hon var dum, som
grät nu, mumlade hon några ord om att hon
varit så tyst och feg alltid––––Men Rikard
kysste bort tårarne, och ett ögonblick därefter
sutto två glada människor vid bordet och
drucko vin ur ett par stora klumpiga vatten-
glas och skrattade och strödde cakes-smulor
öfver hela bordet. Eva strålade och pratade
i ett, hon var rolig och öfverdådig och hade
tusen infall. Rikards mörka ögon talade mer
än alla ord, i djupet af dem låg det dock ett
allvar, som hon kände och förstod.
Och när tiden var inne, då hon snart måste
gå, och hon lagt ned vinbuteljen med det lilla,
som var kvar, i Rikards låda, satte hon sig
bekvämt tillrätta bredvid honom för att få
njuta af ett förtroligt samtal med honom, som
hon icke på länge sett så glad och kär som nu.
»Ser du,» började hon smeksamt, fastän nå-
got sökande efter ord, »jag har tänkt, att vi
emellanåt skulle göra om det här och gå hit
upp ibland, när vi behöfva få litet uppmunt-
ran och litet roligt att förkorta vår långa
väntetid med, förstår du. Mamma säger ibland,
att jag aldrig borde ha förlofvat mig eller att
det är skada, att min ungdom går bort på det
här sättet — allt sådant du vet, som föräl-
drar säga, men som de alls inte gjorde, när de
voro unga själfva. Jag har ju ingenting i
världen, som jag bryr mig om, mer än dig,
ingenting intresserar mig, där du ej är med
— vi kunna ju aldrig skiljas från hvarandra,
vi två, eller hur? Och då kunna vi göra det
förtjusande för oss, i stället för att vår för-
lofning skall vara bara det där konventionella,
tråkiga, som är så vanligt. Jag har tänkt mera
på skvaller och sådant än på dig och på att
vilja göra det så lätt för dig som möjligt, i
stället för att du skall gå och ledas och pinas,
som du säger att du gör, af att se, hur tre
år till skola gå på samma sätt, kanske––––
Jag vet inte, om du förstår riktigt, hvad jag
menar — —»
»Du menar — att du är min och att du
är glad i mig, du sötaste lilla fästmö som finns.
Det kunde icke ha gått längre som det gick,
hu, alla förlofvade, som gå och släpa år efter
år och bara bli ledsna på hvarandra. Nu
skola vi ha en liten värld för oss själfva, du
och jag, och känna hvarandra mer än någon
vet — —»
Eva gaf sig blott hän åt lyckan att se ho-
nom varm och stormande som förr. Hon tänk-
te på alla de varningar, som hon många gån-
ger hört moderns väninnor ge hennes mor,
mot att låta de två »ungdomarne» vara för
mycket allena, men hon ryste vid minnet af
dem, som då man ser något kallt, oförstående
och fult. Ingenting skulle följa af detta annat
än solsken för honom igen, han, som aldrig
skulle vilja göra henne något ondt, icke med en
tanke eller ett ord. Hon log, när hon en timme
därefter lade sig i sin svala bädd. Hon log,
när hon vaknade nästa morgon. »Ännu kan
det komma många trista stunder,» tänkte hon,
»men nu skall jag lära mig botemedlet emot
dem, jag är människa nu,» tilläde hon med
ännu ett leende öfver, hur ovant och kanske
litet väl affekteradt det ordet skulle låta för en
främling.
Och när Rikard kom nästa dag, lyste blic-
ken med ny glans, han sade hastigt, innan de
skulle sätta sig till bords: »Om söndag måste
du komma, min lilla Eva. Tänk, att ingen
vet — — —»
Eva tystade honom med en höjning på
ögonbrynen — och vid bordet var det ingen,
som förstod, att de två, som sedermera skulle
lefva ett lif tillsammans, nu började vilja vara
något för hvarandra, något djupare och förmer,
än hvad den konventionella förlofningsumgän-
gelsen plägar vilja tillstädja under långa vän-
tanstider.
ACK, MINA NERVER!
D
ET FINNES ett bedröHigt stort antal kvin-
nor och flickor, hvilka framsläpa sina
dagar utan nytta för sig och sina anhöriga,
själfva utan all lefnadsglädje och förbittrande
lifvet för sin omgifning, just emedan de hafva
försummat att från första början bekämpa sina
nerver, hvilka nu blifvit deras tyranner. Därför,
kära läsarinna, låt icke ditt sinne nedtryckas,
när du någon gång plågas af hufvudvärk eller
något liknande ondt; tänk icke, att du genast
måste gå och lägga dig eller anbefalla de dina
den största tystnad och stillhet; ty lika nöd-
vändig som en omsorgsfull vård är om den,
som verkligen är allvarsamt och svårt sjuk,
lika fördärfligt verka alla den ömma vårdens
medel, använda vid den lätta opasslighet, som
brukar hemsöka oss litet då och då, men hvil-
ken vi mycket väl skulle kunna öfvervinna,
om vi endast modigt kämpade emot den.
Söka vi komma ifrån tankarna på en sådan
liten opasslighet genom att ägna oss åt husliga
göromål, uppfriska vi oss genom en stärkande
promenad i det fria, besöka vi en fattig sjuk-
ling, hvilkens smärtor mången gång kanske
kvalfullt skärpas genom de bittraste umbäran-
den, då måste vi blygas för att hafva låtit
vära i jämförelse härmed så oändligt små
lidanden nedtynga oss så fullständigt.
H vilket stånd du än må tillhöra, om du är
förnäm eller ringa, moder eller dotter, så be-
höfva din man, dina barn, dina föräldrar och
systrar din omsorg och kärlek; alla hafva de
rätt till dina tjänster på ett eller annat sätt.
Kan du då af hela din friska kraft ägna dig
åt dem, när du vid det allra ringaste obehag
klagar: »Ack, mina nerver!», drager dig till-
baka och hängifver dig åt sysslolösheten eller
oek utför dina plikter med en håglös, sur-
mulen min? Framför allt är det en fast och
ihärdig vilja, hvilken skall hjälpa oss att icke
blifva ett offer för de sorgliga förhållanden,
som ofvan i korthet antydts, en fast vilja samt
därjämte medvetandet om Guds välsignelse
för en god och nyttig gärning. Föregån edra
döttrar genom eget exempel, I mödrar, och
lären dem därigenom själfbehärskning, själf-
uppoffring och oegennyttans svåra konst.
I—A.
EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF GER-
DA WIGSTRÖM. V.
HUSFRU — »KLOKA FRÖKEN».
D
ET VAR ingen lätt sak för en ung flicka
att bli husfru på det stora herresätet
med dess mängd af tjänare samt så helt andra
förhållanden än dem, jag förut lefvat under.
Det fordrades också strängt arbete under den
första tiden för att riktigt kunna sätta sig
in i det stora hemmets skötsel, dock hade jag
däri god vägledning af den gamla fröken C.,
som i många år vistats i familjen och var
med den befryndad.
Öfverhofstallmästaren T. förde ett lysande
lif — kungliga och furstliga personer voro ofta
gäster på den gamla borgen, och storartad
var den gästfrihet, som där utöfvades.
Öfverhofstallmästaren var en ovanligt be-
gåfvad, originell man, med hjärta af guld
samt framstående på många områden i det
medborgerliga lifvet. Alltid ömmade han för
de nödlidande, och stora voro de summor, som
utdelades i form af medicin, mat och kläder.
Ett väl ordnadt husapotek inrättades, för-
bandsartiklar samt mitt eget lilla instrument-
bestick fullbordade utrustningen, så att den
första samarithjälpen alltid kunde lämnas.
Vi på godset, såväl som församlingarna om-
kring oss, hade långt till läkaren, och då det
snart spordes, att den nya husfrun på W—torp
var van att sköta sår, skära mindre bulnader,
anlägga de första förbanden vid olycksfall
m. m., kom folk till mig i stor mängd
från när och fjärran. Då jag ju en tid varit
professor Holmers biträde vid hans privata
klinik, hade jag fått lägga hand vid mycket
mera, än hvad annars tillkommer en sjukskö-
terska — detta kom mig nu till stor nytta.
Vår husläkare var den berömde massage-
läkaren, lifmedikus J. Hafström. Att arbeta
under hans ledning var ett stort nöje. Alltid
vänlig, human och vid godt lynne, skydde
han ingen möda samt satte därtill stort värde
på den hjälp, jag kunde gifva honom.
Nästan hvarje dag skref jag en rapport in
till lifmedikus H., fick omedelbart mina order
samt nödiga medikamenter, och då jag på-
kallade hans personliga hjälp, skyndade han
alltid ut så fort sig göra lät.
För mig var det ännu en orsak till att göra
mitt bästa, för att kunna spara lifmedikus
H—s strängt anlitade tid och krafter. Jag
hade nämligen i min tidigaste ungdom varit
mycket illa sjuk, och det var hans skicklighet
och osparda möda, som räddade mig från att
bli en krympling för hela lifvet.
En sådan hjälp glömmes aldrig, och många
äro de människor, som på samma sätt stå i
tacksamhetsskuld till den afhållne läkaren.
Befolkningen kring W—torp samt omgif-
vande nejd var kanske ännu mera då, än nu
är fallet, böjd att hellre söka s. k. »kloka»
än läkarehjälp och sjukhusvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
