- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
4

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 mars 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN 1899. 4
•-saûÊjj
**asgt
’f’ütfeli.
■&wj£Èâ&
’■}&* <ù,
UfcfcA.lïuU
lLLLüt "*’i
Iplbjgï
î®ôï
ATLANTEN OCH ROCHER DE LA VIERGE.
VARMBADHUSET OCH HOTELLET. KALLBADEN VID GAMLA HAMNEN.
VYER FRÅN RIARRITZ.
KASINOT.
KEJSARINNAN EUGENIES
PALATS OCH RYSKA
KYRKAN.
Naturligtvis blef jag ansedd för en dylik
»klok», och när de råd, som af mig kunde
gifvas, ej kostade någonting och de fattigaste
därtill fingo en del medicin jämte annan hjälp,
så växte min »praktik» — men förvånade
blefvo patienterna, då jag sände dem till läka-
ren. »Kloka fröken» var ej så lätt att bli
klok på, och då jag ibland tog bångstyriga
barnungar med mig in i ett bredvid liggande
rum, så att jag i lugn kunde få se om dem —•
försäkrades det ute i bygden, att jag »signade»
och »mätte mot skärfvan».
Min mor, som en gång vandrade i den trak-
ten för att samla folksägner, fick af en gumma
det rådet att för en dålig fot söka bot hos
den »kloka» på W—torp. Guüiman hade ej
reda på vår släktskap och min mor blef för-
vånad öfver sin dotters nya titel.
HR E. HILLBERG SOM SANKTE-PER.
Som ersättning för mitt arbete, hvad sjuk-
vården beträffade, fordrade jag af de hjälp-
sökande sträng lydnad för läkarens föreskrifter
samt att de ej finge spara på vatten och frisk
luft. De lydde mig nästan alltid, och så framt
det var mig möjligt, for jag omkring och såg
till så många af mina sjuka, som ej voro allt
för långt borta; de visste aldrig när jag
kom, och hade de en gång fått undervisning i
rengöring, så visste de, att villkoret för ytter-
ligare hjälp var att ej åter låta smutsen
hopa sig.
På mina färder förde jag med mig min
attiralj, bestående för det mesta af en gumma,
skurborste, trasor, såpa, hafresoppa och något
linne samt dessutom ett litet resapotek. Dessa
saker i förening kunde uträtta en hel del samt
omskapa den uslaste koja. I många fall fick
min gumma och jag först se till att få litet
rent i rummet, innan något riktigt kunde göras
vid de sjuka. Då jag sedan kom hem från
mina utfärder, var alltid öfverhofstallmästaren
T. så intresserad för hvad jag berättade om
mina sjukbesök, och var där nöd å färde, var
det en gifven sak, att han själf under dagens
lopp red dit samt lämnade hjälp i mer än ett
hänseende.
Ibland blef jag ju hämtad om nätterna i
svårt väder och väglag, och bar det så i väg
upp åt Söderåsen, då var det ibland omöjligt
att komma fram med något åkdon, utan fick
man gå långa sträckor genomvåt och frusen.
Stundom voro de höga, branta backarna en
blank isgata — då var det att stiga af och
mest krypa utför, och ett under var det mången
gång, att både körsven, häst och jag kommo
hem oskadade. Men vid hemkomsten glömdes
snart de utståndna mödorna. Vänliga händer
hjälpte mig ur de kalla och ibland våta klä-
derna, en liten fin vacker gumma med snö-
hvitt hår satt väntande på »våghalsen», som
hon brukade kalla mig. Framför henne stod
en tebricka med sitt lilla puttrande silfverkök
— varma strumpor, en uppvärmd bädd —
detta hade alltid fröken C. i ordning åt den
hemkommande.
»Jag är så ängslig för dessa färder om nät-
terna,» brukade hon säga, »och ändå vill jag
ej du skulle stanna hemma — det vore orätt
att ej hjälpa, då det kanske finnes möjlighet,
åtminstone att lindra och trösta — men bra
lugnt, då du åter är tillbaka — till nästa
gång. »
Den ståtlige, gamle ädlingen och hans fina,
goda fränka ha båda slutat vandringen på jor-
den, och de hvile i fridi
T^TT MENINGSUTBYTE torde kanske vara att vänta
med anledning af Ysabels skiss »Väntanstider» i
detta nummer. Utan att vilja ställa oss helt soli-
dariska med förfis där uttalade uppfattning, anse
vi dock ämnet så behjärtansvärdt, att det bör knnna
förtjäna en utredning från skilda synpunkter. Iduns
spalter stå gärna öppna.
HR G. RANFT SOM STOR-KLAS.

mmi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free