Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
»JANNE STACKARE». SKISS FÖR
IDUN AF CECILIA MILOW.
(forts. 0^ SLUT.)
M
EN ALLTSEDAN de fina kläderna kommit
på, märktes en förändring hos Betty. Då han
först kommit till Lilleskog, hade hon beskyd-
dat Janne, berömt hans flit och arbete samt tagit ho-
nom i försvar, när andra gjort narr af hans klumpiga
fasoner och kantiga sätt, men sedan han klädt upp sig
som stadsherre, blef hon sig olik. I stället för att be-
römma och uppmuntra honom, fann hon fel i allt och
snubbade upp honom för det minsta. Hon gjorde narr
af hans fina kläder, långa armar och stora händer
och pikade honom för hans brist på stolthet och
företagsamhet. Den som kunde vara herre behöfde
ej gå som dräng, tänkte hon bittert. Hade han
verkligen råd att skaffa sig så fina kläder, borde
han ej nöja sig med en tjänareplats i hennes mors
lilla hem.
Janne brukade parera dessa utfall med något
godmodigt skämt, men ibland steg färgen upp i det
breda ansiktet och det blixtrade till i de stålgrå
ögonen, och så försvann han för dagen ut i skogen
och Betty gick ångerköpt och gråtfärdig omkring i
trädgården.
»Du är då bra ovänlig emot honom,» sade mo-
dern, »här gör han sig ju ärligt förtjänt af det bröd
han äter och — —»
»Det är ej nog för en sådan som Janne,» utbröt
Betty häftigt, »han är för god och han borde hålla
sig för god att gå här som en dräng.»
En dag kom ett tjockt bref från Amerika med
många frimärken och sigill, och muntert hvisslande
stoppade Janne det på sig. Moster såg betydelse-
fullt på Betty, men Betty hade ingenting sett.
Lördagar och söndagar brukade ofta stadsbor
besöka den vackra lilla villan i Lilleskog och bland
andra en ung notarie Sandgren från Wenersborg.
Han uppträdde alltid ytterst elegant i välsittande
kläder, snobbiga halsdukar, röda handskar och blank
cylinderhatt. Han uppvaktade Betty ifrigt och hon
upptog hans flirt ganska nådigt. Han sjöng roliga
bitar, hvilka han ackompagnerade på luta, och
så berättade han roliga historier på bondmål och
roade damerna med invecklade kortkonster. Han
var en ifrig dansör, och vid alla festligheter höll
han granna tal »för kvinnan», och för att riktigt
briljera med egna företräden drog han alltid fram
Jannes svaga sidor och förlöjligade dem, och Betty
satt bredvid och såg road ut.
»Janne, kom och hjälp mig, min symaskin krång-
lar,» sade Betty en dag, »du måste ställa den till
rätta, ty jag måste ha den här klädningen färdig
tills i öfvermorgon.»
»Hvarför så brådtom?»
»Vi ska’ ha en utfärd då, om det blir vackert
väder.»
»En utfärd — hvad vill det säga?»
»Se-så — gör dig ej enfaldigare än du är, Janne,
och hjälp mig nu, är du snäll.»
Janne teg och satte sig beskedligt vid symaski-
nen, och Betty satte sig bredvid och började be-
skrifva det förestående nöjet.
»Det är notarien, som ställt sig i spetsen,» bör-
jade hon. Janne rusade upp och slängde skruf-
mejseln långt ut åt golfvet.
»Dra’ åt Helsingland med den snobben,» for han
häftigt ut, under det att Betty undrande och häpen
satt och betraktade honom.
»Men Janne då — jag tror du är svart — —»
längre kom hon ej. Hon vände sig bort, rodnande
ända upp till hårfästet.
»Hvad är jag?» frågade Janne plötsligt intres-
serad.
»Du — du är inle så enfaldig, som du låtsas,
Janne.»
»Prat — det var inte så du sa’. Du sa’ — ’jag
tror du är svart —’»
Men Betty slingrade sig undan. »Janne, jag
måste ha min klädning färdig,» sade hon bedjande,
och Janne slog sig åter lydigt ned vid symaskinen.
»Får jag följa med på utfärden?» frågade han
plötsligt.
Betty blef dödligt generad. Ingen hade tänkt
på att föreslå, att Janne skulle följa med, och nu satt
han där och såg upp på Betty med ett sådant bed-
jande uttryck i det breda ansiktet, att det riktigt
skar henne i hjärtat.
»Ja — ser du, det är så att — att,» sade hon
förläget stammande, i det hon nervöst började rispa
upp lappar, »det är så, att det är endast notariens
vänner, som blifvit tillsagda och — och — du blir
väl inte sårad, om — om — jag är uppriktig?» frå-
gade hon oroligt.
»Kan uppriktighet någonsin såra?» frågade han.
»Ja — ibland. Ser du, det är vanligt vid sådana
här tillfällen, att herrarna bjuda på vin, musik och
båtfärder på kanalen, och sådant kostar pengar, för-
står du.»
— 6 —
»Jaså — och jag skulle ej få vara med, därför
att jag ej kan repartisera?»
»Du skulle väl inte vilja komma med på andra
villkor?» frågade Betty otåligt, i det hon slet sönder
ett par lappar och kastade dem ifrån sig,
»Jag önskar, att du ej såg på mig så där för-
aktligt,» sade han i en undertryckt ton af lidelse,
»ty det sårar.»
»Jag — jag ber om ursäkt, jag menade det ej
— men —»
»Hå, se så där, inga ursäkter. Men, vet du hvad,»
fortsatte han muntert, »kunde jag ej få vara med
som — som kypare, jag har ju varit springpojke
så godt som hela mitt lif. Jag kunde ju bära kor-
gar och damernas schalar och ro er på kanalen och
draga upp champagnebuteljer, och...»
»Har du då ingen stolthet, Janne,» utbrast Betty
med blixtrande ögon, »hur kan du vilja vara en
sådan stackare?»
»Arbete är lika bra som pengar, det har jag fått
lära mig i Amerika,» svarade Janne med en stolt
kastning på sitt präktiga hufvud, »och den, som
passar upp, är kanske ibland mindre stackare, än
den som blir uppassad.»
»Det lönar sig ej att résonnera med dig, du för-
står mig i alla fall ej,» sade Betty, och det ryckte
omkring de röda läpparna, som om tårarna ej varit
långt borta.
»Du vill inte ha’ mig med, Betty, du skäms för
mig?»
»Visst inte,» protesterade hon med fuktiga ögon,
»visst inte, tvärtom, gärna — bara — bara —»
»Bara jag hade pengar?»
»Bara du kunde vara med som alla de andra,
som — deras like,» sade hon med sväfvande röst.
Det for en ljusning öfver hans ansikte.
»Bäcka hundra kronor?» frågade han tveksamt.
»Det räcker till fyra utfärder, men hvar i all da’r
har du fått dem ifrån?»
»Erik skickade dem från Amerika.»
»Hvem är’ Erik?»
»Min kompanjon i Chicago,» svarade Janne, i det
färgen steg honom upp i kinderna.
»Men, Janne, är det rätt att kasta bort dina pen-
gar på sådant?»
»Det ska’ du inte lägga vid dig, Betty lilla, laga
bara du, att jag kommer med,» sade Janne med sitt
breda, godmodiga leende. »Se så, nu ha’ vi pratat
nog, nu måste vi ta’ ihop med festklädningen, » och
därmed satte sig den långa Janne vid symaskinen
och sydde ihop den ena våden efter den andra med
täta, starka stygn och så rakt, som om han sytt efter
lineal.
Och Janne kom med, uppsträckt i välsittande,
mörkblå kläder och mjuk filthatt, hvilken klädde
honom förträffligt.
»Hvem är den där unge mannen?» frågade bruks-
patron Holmerz, en af deltagarne i utfärden, »den
där, som står och pratar med pastor Sjöberg, han
i mörkblå kläderna? Hvilket präktigt utseende den
karlen har.»
»Hvad’ för slag — präktigt?» skrek den förvå-
nade notarien Sandgren.
»Präktigt — just det. Se på den pannan och de
där intelligenta ögonen, och hakan sedan, hvilken
kraft, hvilken energi 1 Hvem är det?»
»Hvem det är?» skrattade notarien. »Har ni
aldrig hört,» och han sänkte rösten, »har ni aldrig
hört talas om dén där fattiglappen, som äter nåde-
bröd hos fru Bogren, han, som är så godt som idiot?»
Holmerz mätte notarien med en tviflande blick,
ryckte på axlarna och gick därpå bort till pastor
Sjöberg för att blifva presenterad för »idioten».
Janne uppträdde allt annat än som sådan och
visade sig från en helt ny sida. Han uppvaktade
damerna och förde konversationen med en säkerhet,
som om han aldrig gjort annat.
Man hade besett Trollhättan och gjort en liten
båtfärd uppför kanalen och skulle nu äta middag i
en vacker löfdunge.
»Hör du — hvad heter du därborta — Janne —
eller —• Janson, kom och tag de här korgarna och
bär upp dem på kullen!»
»Bär dem själf du — Sandberg eller Sandgren
— hvad du heter,» ropade Janne tillbaka,
»Janne, du är förtjusande i dag,» sade Betty,
»sådan skall du alltid vara.»
»Hurudan ?»
Men hon sprang sin väg med ett muntert skratt.
Efter middagen gingo de unga att bese en vac-
ker villa med härlig utsikt öfver fallen, hvilken var
till salu.
»Man kan ju fundera på att köpa den, medan
man hoppas på egen domsaga och en liten söt
hustru,» suckade notarien med en smäktande blick
på Betty, men Betty hörde ingenting, hon trippade
förut med Janne.
»Hvarför är du så nöjd med mig i dag, Betty?»
frågade han, då de sida vid sida gingo upp genom
villans trädgård.
»Gissa!»
»Därför att jag varit kommenderande och otreflig
hela dagen?»
»Det tycker inte jag, att du varit.»
»Därför att jag ej passat upp, utan låtit passa
upp mig.»
»Det är ej rätta sättet att framställa det.»
»Därför att jag har så fina kläder och,» han sköt
mössan på ena örat och såg skälmaktigt ned på
henne, där hon trippade bredvid honom på gången.
»Prat, du vet mycket väl, att jag ej bryr mig om
kläder. Men ack — Janne — det börjar visst regna!
Min nya klädning, hvad ska’ jag ta mig till,» ropa-
de hon oroligt, när i detsamma några tunga regn-
droppar började falla.
»Inte vet jag, jag bryr mig ej heller om kläder,»
sade Janne, härmande hennes förra tonfall.
»Låt bli att retas, Janne.» Han teg stilla, men
då började hon strax ansätta honom.
»Förstår du inte, att man vinner andras aktning,
om man ej slösar för mycket med sin godhet och
sina tjänster.»
»Jaså, ja, det är lätt ändradt, jag skall aldrig
mera vara god och tjänstaktig.»
»Nu är du dum, Janne! Du vet mycket väl, att
det bör vara måtta i allting. Men — hu — så det
regnar! Min söta, nya klädning! Janne, hvad ska’
jag göra?»
»Vi springa upp till villan där. Verandan blir
ett godt skydd.»
Betty höll upp sin klädning och sprang, och
Janne följde henne tätt i hälarne. Uppkomna på
verandan, började det hällregna, och en störtskur
dref in mot verandan.
»Jag undrar, om vi kunna klifva in i rummen
genom något fönster?» föreslog Janne.
»För all del, Janne, — det vore ju inbrott —
hvad skulle ägaren säga,» sade Betty oroligt. »Låt
bli, Janne!» Men Janne hade redan försvunnit.
Efter ett par minuter öppnade han veranda-
dörren.
»Ett hjärtligt välkommen under detta ringa tak
önskar dig värden, hvilken tyckes vara en utmärkt
hygglig karl. Kom Betty!»
Hon steg tveksamt in.
»Ett sådant vackert rum!» sade hon och gick
direkt fram till trymån för att ordna och släta ut
sin klädning. »En sådan förtjusande villa, du Janne,
och en sådan utsikt sedan!»
»Hå ja, rätt bra — men inte har arkitekten varit
någon kvick karl inte, man måste ju vrida nacken
ur led för att få se en skymt af fallen därborta.
Nej, jag skulle ha haft ett utbyggdt fönster här,
det hade tagit sig något ut det.»
»Ja, du, du skulle gjort underverk, förstås,»
sade Betty med ett stänk af bitterhet i tonfallet,
»men vore det ej skäl, du skrapade ihop så mycket
pengar, att du kunde bygga en villa själf, i stället
för att prata om, hur andra borde bygga och för-
bättra sina.»
»Det kan väl hända, att jag köper mig en villa
en vacker dag,» sade Janne lugnt och stirrade, lik-
som beräknande kostnaden, i taket.
»Att du inte skäms, Janne, att skryta så där,
du — du, som aldrig arbetar,» och Betty vände sig
med blixtrande ögon mot honom.
»Arbetar inte jag?»
»Kallar du det arbete?» frågade hon föraktligt,
»att påta i vår trädgård, smörja min symaskin och
hugga ved åt Kajsa, kallar du det arbete?»
»Nej, inte just det — men —»
»Men?»
»Det arbete jag gjorde i Chicago.»
»Och hvad var det?» frågade hon ifrigt, i det
hon kom honom närmare.
»Erik och jag satte upp en velocipedfabrik.»
»Och den bar sig?»
»Den bar sig utmärkt bra, sade Erik, och Erik
har alltid rätt.»
»Res då tillbaka — O, Janne, res tillbaka!» i
sin ifver lade Betty handen på hans arm och såg
bedjande upp i hans ögon. »Jag kan inte härda
ut med att se dig gå här, där man ser ned på dig,
gör narr af dig. O — res tillbaka och arbeta där-
ute som en man ! Vi kvinnor, hvad är det vi älska
och beundra hos er män, om ej er duglighet, er
rätt att slå er fram till hvilket mål som helst, och
vi älska detta så intensivt, därför att vi själfva äro
så kringstängda Jag vet ingenting, ingenting så
förskräckligt afskyvärdt som lata och bekväma män-
niskor! Arbete förädlar, arbete uppfostrar! Janne
— res tillbaka till Chicago! Ack — jag kommer att
sakna dig förfärligt,» detta med en liten kort snyft-
ning — »du — du har varit så snäll mot mig —
men — förstår du inte, huru härligt det måste kän-
nas att slå sig fram till en oberoende ställning, att
kämpa mot svårigheter, att segra, att stå inför värl-
den med öppen panna, icke tack skyldig någon utom
Gud — och sin egen flit.»
»Ja — jag förstår det, Betty,» svarade Janne
upprörd och såg med strålande ögon ned på den
unga flickan, som talat sig varm för hans skull.
»Jag förstår det bättre, än du tror och anar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
