Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 25 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — I DUN 1899.
stund. — Hör mig till slut och döm sedan,» afbröt
han sig, då Anna ville resa sig, »det är vår långa,
ofruktbara förlofning jag ångrar — ej att du och
jag nu sitta här i vårt blifvande, gemensamma hem,
och om jag inte tänker på vår bröllopsdag med den
berusande fröjd, som är ungdomens, utan mera på
det lugna hemlif, på den hemtrefnad, du skall dela
och omgifva mig med, så tror jag dock, att denna
känsla är en solidare grund att bygga på än ung-
domskärleken. Den är död och kan ej väckas till
lif igen •— men det finnes ändå mycket kvar att
lefva för, och Gud är mitt vittne, att jag i denna
stund gläder mig öfver mitt hem och att just du
skall dela det med mig. Jag vet, att du skall bli
en god hustru — bättre än du varit fästmö — om
du nämligen kan äfvervinna detta — och du skall
det, Anna, för vår ungdomskärleks skull. Jag vill
göra allt hvad i min förmåga står för att göra dig
lycklig, om du vill vara förståndig och ej begära
mera än jag kan ge.»
Han fattade hennes händer, som voro kalla som
is, och under inflytelsen af en hastigt påkommande
ömhet kysste och smekte han dem varma. Denna
handling, som påminde henne om forna, lyckliga
dagar, värmde äfven hennes förfrusna hjärta och
hon började känna det mindre hopplöst.
»Det kunde kanske varit annorlunda,» fortsatte
han, »om vi ej bundit hvarandra så tidigt, om vi
låtit våra egna lynnen och karaktärer varit oss sä-
kerhet nog. — Mera på afstånd skulle hoppet att
vinna dig eggat och styrkt min energi och ‘gifvit
mig kraft att bekämpa de svårigheter och motgån-
gar, som förföljde mig. — Med de halfva rättigheter
jag strax fick — rättigheter ofta endast begränsade
af min egen hederskänsla — kom jag in i ett till-
stånd af öfverretning och förslappning, jag ansattes
af frestelser, som ingen anade, men alla — du med
din gränslösa hängifvenhet, dina föräldrar med sitt
oinskränkta förtroende — gjorde allt för att försvåra
–––-Jag var ung och ofördärfvad. Blodet brann
i mina ådror. Jag slets dagligen och stundligen
emellan min heder och min lidelsefulla längtan efter
dig — och den väntan jag stod maktlös inför, gjorde
mitt lif till en daglig tortyr. Det var en tid jag ej
mer hade något hopp om mig själf — och jag skulle
vilja tillropa alla unga människor, obekanta med
lifvets stormar: Utsätten er ej för denna farliga och
förstörande tortyr af obestämd väntan — håll tro-
get fast vid er kärlek, men utan alla band — och
när den ej består profvet, låt den vara hvad den
är och var: ett ungdomstycke blott.»
Han strök ett slag öfver pannan och fortsatte:
»Då jag genomkämpat det värsta med mig själf,
kom det en tid af ny plåga. Du hade från det
halft medvetna barn jag hade fått att skydda mot
mig själf, blifvit en vacker, beundrad kvinna. Jag
såg, att du kunnat bli make till framstående, obe-
roende män, och i mitt nervösa tillstånd och i käns-
lan af min svaghet och oförmåga inbillade jag
mig, att du kanske gjorde en medveten uppoffring,
då du fastliöll vid mig. — Min stolthet hade jag
kvar, och — —»
Hon hade kastat sig på knä och öfvertäckte
hans vänstra hand med kyssar. — »Min starke,
präktige brudgum — och detta har du aldrig talat
om för*mig.»
»Det är inte mitt sätt — —»
»Men jag borde förstått det ändå. — Förlåt mig
— men tro inte, att jag någonsin i mitt lif har tänkt
på någon annan än dig.»
Han smekte hennes hår, sägande: »Äfven detta
blef mig klart. Det gjorde bandet starkare — men
inte drägligare att bära, ty — jag hade ännu intet
hem att bjuda dig. — All annan längtan var död.
— Likväl •— så småningom lade sig såväl de inre
stridernas hetta som missräkningarnas och otill-
fredsställelsens gnagande bitterhet. — Jag hade i
ekonomiskt hänseende vunnit en terräng, där hela
min energi, alla mina krafter, min vaksamhet och
omtanke behöfdes för att icke bli trängd tillbaka.
— Jag har slutligen vunnit målet och — om jag
inte är densamma som förr — så försök att taga
mig sådan jag är — haf fördrag med mig — och
låt oss hjälpas åt att glömma det som varit — och
börja på nytt.»
Thyra.
IV.
»INTET ÄR 8ÜM VÄNTANSTIDER.»
TNTET är som väntanstider, lär en modern skald
-*- ha sjungit. Fastän alls icke en afgjord och
förklarad beundrarinna af det sistförflutna decen-
niets litterära företeelser, är jag frestad att in-
stämma i ofvanstående utrop, i det jag hänför det-
samma till den skiss, som förekom i n:r 19 af denna
tidning. Intet, som någonsin har stått att läsa i
Idun, har nämligen kunnat sägas vara som det
åsyftade bidraget, hvilket förefaller mig vilja ut-
göra ett inlägg för en, om jag så må säga, »friare»
uppfattning af vissa för många heliga och oantast-
liga förhållanden.
Författarinnan till »Väntanstider» har en minst
sagdt egendomlig och, som väl är, sällan förekom-
mande uppfattning af det begrepp, som ligger i det
enkla, vackra ordet »trolofning». Ja, en upp-
märksam läsare skönjer, hurusom öfverallt mellan
raderna den åsikten tittar fram, att trolofningen är
ett tillstånd, hvars berättigande är ganska tvifvel-
aktigt, måhända endast afhängigt af konventionella
grunder, och hvilket på allt sätt kräfver vidgad fri-
het för att icke på kontrahenterna utöfva ett olid-
ligt tvång. Den, för hvilken kärleken och dennes syn-
liga uttrycksmedel stå som lifvets högsta goda, torde
kanske finna en åskådning som den ofvan anförda
motiverad. Den åter, som håller plikten för att
vara lifvets ledstjärna och dess yttersta mål, plik-
ten mot dem, som gifvit oss lifvet, mot ens när-
maste anförvanter, mot hemmet, för den blir
det svårt att biträda en åskådning, som ger en
ung flicka rättighet att utan vidare försumma sina
plikter som dotter och syster för att gå till mötes
sin trolofvades obehärskade kraf på ostörd samvaro.
Så länge en flicka vistas under sina föräldrars tak
och äter deras bröd, torde hon först och främst
vara att betrakta som deras dotter och först i andra
rummet som trolofvad åt den man, hvilken hoppas
att en dag få hemföra henne som maka.
Det torde icke vara någon obekant, att svenska
seder tillåta trolofvade en frihet i umgänget, som
är oerhörd i t. ex. England och Frankrike. I mitt
tycke skulle en medelväg vara att föredraga, och
jag skulle icke anse det olämpligt, om trolofvade,
låt vara att de träffades i enrum, kände sig skyl-
diga att icke gifva så lifliga uttryck åt sina känslor,
som dess värre plägar vara fallet. Försök att på-
verka opinionen i denna riktning ha nog då och
då blygsamt dykt upp i pressen och litteraturen,
men det är att befara, att dessa blifvit föga påak-
tade. Det goda uppträder vanligen för stillsamt
och anspråkslöst för att vinna gehör.
Att någon, helst en kvinna, skulle bryta en lans
för en ännu större obundenhet i våra svenska tro-
lofningsförhållanden, det var något, som jag sanner-
ligen aldrig skulle ha väntat. Det är nämligen min
tro, att människornas lägre lidelser, deras njutnings-
begär och deras själfsvåldsåtrå icke tarfva någon
eggelse för att bryta ut i all sin förhärjande makt,
och framför allt tror jag, att en sådan eggelse icke
bör utgå från en kvinna.
Väl har man hört talas om att i bohême-kretsar
umgänget könen emellan är så ledigt, att en kvin-
nas besök hos en man på hans rum icke i ringaste
mån förefaller olämpligt eller opassande. Vi skulle
dock kanske göra väl i att icke i något afseende
taga dessa kretsars vandel till mönster, isynnerhet
som deras betydenhet och anseende bland oss här
i Sverige torde vara så ringa, att ingen anledning
förefinnes för oss att tjuta med ulfvarna. Det äk-
tenskap, som föregåtts af en förlofning under så-
dana förhållanden som de i den ifrågavarande skis-
sen, jag kan gärna säga, predikade, skall säkert er-
bjuda ganska ringa garantier för en lycka, grundad
på makarnas ömsesidiga aktning.
Det är nog förklarligt att ett par unga männi-
skor, hvilkas trolofning börjar draga ut på längden,
hvilket ju tyvärr ofta är fallet, finna, att deras till-
fällen till sammanträffande icke längre kunna till-
fredsställa dem. Men hvarje moder, hvarje mogen
och allvarligt tänkande person måste instämma med
mig däri, att dessa unga göra rättare i att tåligt
foga sig i det i alla fall lindriga tvång, som ett ord-
nadt samfundslif pålägger dem, än att för tidigt
stjäla sig till en samvaro, som är stötande och kan
sluta olyckligt.
Jag skulle kunna citera exempel af både ett och
annat slag, som kunde bestyrka min här uttalade
mening; men säker som jag är, att många och tro-
ligen de flesta af Iduns läsarinnor utan vidare be-
visföring instämma i min protest mot Ysabels teo-
rier, nöjer jag mig med dessa få och enkla ord,
som jag icke ansett mig ha rättighet att hålla till-
baka.
S—L J—N.
ÄNNU ÄR EJ FÖR SENT
att föi• ungdomen i edert hem prenumerera
på den fosterländska, ungdomsfriska, allmänt
omtyckta tidningen KAMRATEN, då samt-
liga nummer från årets början erhålles. En
större och varaktigare glädje kan Ni ej be-
reda edra söner eller döttrar.
JUDARNAS PÅSK.
A. Blomberg1 foto.
iîfUrr
iilîiîut..
■m-mm
Ä
mrnm ul ’ •
JUDISKA SYNAGOGAN I STOCKHOLM.
I
MARS ELLER APRIL, ungefär samtidigt
med den kristna påsken, infaller vanligen
judarnas påskfest, hvilken enligt den israeli-
tiska tidräkningen börjar om aftonen den 14:de
dagen i månaden Nisan och varar till och med
den 21:sta dagen i samma månad. I alla
världens Synagogor, i de fattiga judekvarterens
små torftiga bönehus lika väl som i de stora
världsstädernas praktfulla judiska tempel, i de
strängt ortodoxa församlingarna i Polens och
Rysslands afskilda judestäder och i de refor-
merta judiska församlingarna, där gudstjänsten
ej mer hålles på hebreiska och gamla, för vår
tid betydelselösa ceremonier kommit ur bruk,
öfverallt, där ättlingar af det israelitiska fol-
ket lefva och bekänna sina fäders tro, firas då
den första af de judiska högtiderna, festen till
åminnelse af befrielsen ur det egyptiska slaf-
veriet, det osyrade brödets fest, hvilken såsom
en »evärdelig stiftelse» skulle firas af släkte
efter släkte.
Enligt bestämmelserna för den första påsk-
festen (2 Moseb 12) skulle hvarje husfader slakta
ett årsgammalt lam eller kid och med dess
blod bestryka husets dörrträn och dörrposter
samt steka djuret helt och med sitt husfolk
förtära detsamma tillika med bittra örter och
osyradt bröd. Man skulle äta på stående fot
i all hast, klädd till resa och med staf i han-
den, beredd att ’bryta upp och lämna Egypten.
Ty den natten skulle Herren slå allt förstfödt
i Egyptens land, både människor och boskap.
Blodet på dörrarne skulle vara israeliterna ett
tecken på, att ingen hemsökelse skulle drabba
dem, mordängeln skulle gå deras hus förbi
och skona dem. Påsk heter på hebreiska
Pesach, hvilket betyder försköning.
Sedermera förändrades naturligtvis bestäm-
melserna för påskfestens firande. Man skulle
icke slakta ett lam för hvarje hus, utan för
hvarje 10-tal personer, och blodet skulle icke
strykas på dörrarna, utan stänkas på altaret
i helgedomen. Under tidernas lopp bortföll
en del af de gamla ceremonierna och andra
tillkommo, och en särskild ritus för påskfesten
blef efter hand gällande.
Ännu i våra dagar bibehållas af de orto-
doxa judarne det vackra bruket att hålla »Se-
der», d. v. s. att på aftonen före påskfestens
första dag äta påskalammet och det osyrade
HVLTMANS CACAO.
-GIILDMED1LJ.
På grund af råvarans högst betydliga prisstegring är minutpriset å vår Cacao
i lös vikt nu böjdt till fyra (4) kronor pr kilo. — Malmö den 6 Mars 1899.
Hultmans Chokolad och Konfektfabriks Äktie-Bolag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
