- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
3

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 29 mars 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 3 — IDUN 1899.
pickande. För öfrigt tystnad, tystnad öfver-
allt––––
Med en suck lutade sig doktorn tillbaka i
skrifstolen och lät blickarna hvila vid de ljusa
vårskyar, som drogo förbi hans fönster. Gud
ske lof att han bodde vid en så bred gata,
att han kunde se himlen och känna solljuset
strömma in öfver sig, det var då ändå en
tröst. Men huru länge skulle han månne
kunna behålla den här våningen, om det skulle
fortgå på detta sätt? Doktorn rynkade bistert
ögonbrynen. Och hur skulle han för öfrigt
kunna existera alls i hufvudstaden, underhålla
familj, aflöna personal, motse alla andra obe-
räkneliga utgifter med en inkomst, som snart
sagdt kunde betecknas med plus minus noll,
och hade ej Annies lilla kapital funnits så–––-
För hundrade gången grubblade doktor Boy
ånyo öfver detta gnagande problem: hur i all
världen kunde det komma sig, att just han
skulle sitta här och vänta förgäfves dag efter
dag, månad efter månad, på dessa nyckfulla,
efterlängtade och dock alltid osynliga patien-
ter? Förgäfves hviskade förståndet i hans öra:
»tålamod blott, de komma med all säkerhet,
bara du väntar,» han ville ej lyssna till den
rösten, han var blott medveten om en upp-
studsig känsla af orättvisa. Var det något
fel med honom, måntro? Hade han ej tagit
en vacker examen, arbetat troget och ärligt,
sträfvat och gnott både i Upsala och här, för-
sakat som få och haft ett enda mål: sin exa-
men, en enda längtan: att få börja det stora
arbetet i den lidande mänsklighetens tjänst.
Han kände, att detta var hans kallelse, han
visste sig vuxen att taga stora bördor på sina
axlar och bära dem fram mot målet, stark
genom sin kärlek till läkarekallet. Det var
denna hans brinnande håg, som uppehållit
honom under de långa, sträfsamma studie-
åren, men det var ock denna hans åtrå, som
gjorde det så bittert för honom att nu nöd-
gas sitta här i overksamhet, att känna sin
energi slappas’ under detta oaflåtliga väntande,
detta ständiga ovissa: »i dag kanske, i mor-
gon kanske — — » Just nu ville han hjälpa,
där hjälp behöfdes, just nu ville han — hun-
nen till sin bästa ålder —- om det så gällde,
brottas ett tag för lifvet — men det var intet
sådant som fordrades af honom för tillfället.
Tvärt om, det gällde blott att lära sig den
svåra konsten att vänta — —
En skarp ringning ljöd på tamburklockan.
Doktorn satte sig ögonblickligen i position, lyss-
nande intensivt.
»Brefbäraren,» anmälde jungfrun, afläm-
nande ett brefkort på doktorns skrifbord.
»Ja, det borde jag ha kunnat förstå,» mum-
lade doktorn för sig själf.
Äter förgick en hälftimme under tystnad.
Slutligen lät den lilla pendylen höra fyra långa
slag; ögonblicket därefter öppnades dörren från
matsalen till mottagningsrummet, och ett litet
ljuslockigt hufvud tittade försiktigt in.
»Har ingen fara, kära Annie,» skrattade
doktorn så gladt han det förmådde. »Du
stör mig aldrig, det borde du väl veta,» och
han fångade i sina starka armar den lilla syl-
fidiska varelse han kallade sin hustru. »Väl-
kommen igen, liten, du har varit ute länge.»
»Ja, vet du, jag tog mig en riktigt skön
sträckpromenad utåt Sturévägen — där var
så härligt, jag bara önskade, att jag haft dig
med, du stygga gosse,» hon ruskade om i det
mörka håret.
»Ja, det önskar jag med, här har jag just
inte gjort någon vidare nytta, gunås. Men
man får ju lof att hålla sig på sin post i alla
fall, i den händelse någonting skulle inträffa.»
»Ja visst, men kom nu, jag är hungrig som
en varg,» och hon drog honom ifrigt med sig
ut i matsalen.
»Nå, Erik, kan du gissa, hvarför jag tog
mig en sådan lång promenad i dag? Inte?
Jo, det var för att komma i jämnvikt. Du
skall tro jag mötte tant Lisen i dag också,
och jag vet inte, hur det kan komma sig, men
hon har ett sådant förargligt sätt att säga
äfven de oskyldigaste saker, att man blir all-
deles topp tunnor — ja, du skall få höra.»
Lilla fru Boy skar för duktiga skifvor af
steken, bjöd sin man och fortsatte sedan ener-
giskt :
»Jo, först så mönstrade hon mig med en
lång blick från topp till tå, som om hon tyckte,
att jag ej borde ha råd att vara klädd som van-
ligt folk. Nåja, jag höll på att upplysa henne
om, att den här klädningen hörde till min ut-
styrsel, och att man väl i alla fall måste upp-
rätthålla skenet en smula. Eller hur, vännen
min ?»
»Jo, visst det, och för öfrigt är det ju du
själf, som får släppa till härligheten — —»
»Men nu till tant Lisen, igen. Jo, sedan
hon frågat, hur vi mådde o. s. v., frågade hon
naturligtvis också, om dn hade mycket att göra.
Åh ja, tant lilla, men mycket mer kunde han
hinna med, Erik är en riktig arbetsmänniska,
svarade jag helt lätt. ’Ja, hära du, nog måtte
det finnas göra för honom,’ vidtog tant, ’jag
hörde i går, att professor Y. svimmat af öfver-
ansträngning, och att doktor Z. är så öfver-
lupen, att han ej hinner till sina patienter
förr än kl. 10 på kvällen, det är väl kanske
öfverdrift, kära du, men hälsa du i alla fall
Erik och säg, att han kan prisa sin lyckliga
stjärna, att en sådan epidemi bröt nt öfver
vår goda stad första året han börjat sina mot-
tagningar, det är minsann en lycka för honom
det!’»
»Åhja, vet tant, men Erik är både så skick-
lig och så ansedd, att han hade nog fått
patienter med tiden ändå, utlät jag mig, neg
och försvann. Nå, undrar du nu på, att jag
behöfde litet friluftsmotion?»
»Min lilla varmhjärtade flicka,» doktorn
klappade ömt den framsträckta handen.
»Men vet du, Erik, det kändes så svårt
efteråt. Det riktigt snörde ihop strupen på
mig, då jag tänkte på, att du sitter här dag
efter dag, nu nästan ett helt år, får ett enda
enstaka fall kanske en gång i månaden, nå-
got hastigt sjukbud, eller dylikt. Du brinner
af ifver och längtan efter verksamhet och får
vänta därpå länge ännu, i bästa fall kanske
två, tre år till, och så helt nära dig finnas
läkare, som digna under bördan af en för stor
praktik. Är det någon rättvisa i det?»
»Det är så världens gång, min lilla revolu-
tionär,» svarade doktorn med ett vemodigt
leende. »Jag har inte hunnit bli modern’
ännu, blir det troligen icke heller, skulle nog
kunna sköta om de snälla människorna lika
bra som någon af de nyss nämnda läkarne,
men ser du, min tur har inte kommit än. Det
är just hvad jag försöker intala mig själf hvar
gång jag känner mig misströstande. Det är
för trångt på vår bana, Annie, och många
välja nog läkarens kall hnfvudsakligen för
lefvebrödets skull. Hos mig är kallelsen där-
för visst medfödd, tror jag — min far var
ju, som du vet, läkare, och jag kan ej min-
nas den tid, då jag ej drömde om att själf
en gång blifva det. Nu gäller det blott, lilla
Annie, att se hvad din man duger till––––»
Han såg vemodigt ut genom fönstret, men
sade litet uppmuntrande: »Du skall se, snart
kommer nog min tur i ordningen, och för öf-
rigt finns det nog många bland läkarne, som
ha det än sämre ställdt för sig än jag — stu-
dieskulder med mera dylikt — och kanske
stå de därtill ensamma i världen, utan en
sådan här liten tröstarinna, » han förde sme-
kande hennes hand mot sin kind, under det
att de långsamt och tankfullt återvände till
doktorns rum.
»Jo, jo, det kan nog hända det, gossen min.
Men nu skall du få höra till hvad resultat
jag kom under min promenad — se inte så
förvånad ut, jag kan nog hitta på ett och
annat, skall dn se — jo, hur jag grubblade,
och hur ledsen jag var, kom jag slutligen till
klarhet om hvad jag torde göra, och hvad jag
kanske också gör en vacker dag.» Hon kröp
upp i soffhörnet och satte sig riktigt till rätta,
innan hon fortsatte:
»En vacker dag skall jag gå upp till min
gamle gudfar, professor X., påminna honom
om min tillvaro och i all ödmjukhet hemställa
till honom, huruvida han ej ville ha den god-
heten till dig öfverlåta några af de patienter
han ej längre medhinner eller orkar besöka så
ofta han skulle önska. På samma gång skulle
jag också fråga honom, om han ej möjligen
för den goda sakens skull ville hos några af
sina mest anlitade äldre kolleger fälla ett godt
ord — ej särskildt för dig, min vän, utan för
andra unga läkare, hvilka de veta sig med
allt skäl kunna vitsorda. Tror du ej, Erik,
att om en sådan betydande person som han
själf skulle taga första steget och visa vägen
för andra, tror du ej då, att många skulle få
ögonen öppna för det behjärtansvärda i saken?
Det är ju ej fråga om att de skulle lämna
ifrån sig några mera komplicerade fall, hvar-
vid deras längre erfarenhet vore oskattbar, de
kunde ju i stället öfverlåta några enklare, mer
allmänt förekommande sjukdomsfall, och tänk
hvilken god gärning skulle de ej göra därmed!
Att de naturligtvis först skulle vädja till pa-
tienternas eget fria val, faller af sig själft.
Men de kunde ju föreslå, t. ex. ’min bästa
fru A., jag skulle mycket gärna vilja stå till
er tjänst, men min tid är för närvarande så
strängt upptagen, att jag ej anser mig kunna
börja med er behandling genast. Skulle ni
ej därför vilja vända er till doktor Å.; han
är en mycket skicklig och samvetsgrann lä-
kare, hvarför jag kan rekommendera honom
på det varmaste’ etc. Nå, tror du inte, Erik,
att fru A. mycket rikligt går till doktor Å.,
låter sig behandlas af honom och — troligen
blir minst lika belåten med denne, eftersom
han antagligen gör sitt allra bästa, dels af
intresse för kallet och dels af tacksamhet för
rekommendationen. Ja, ser du,» här slutade
lilla fru Boy sitt långa tal, helt andfådd och
varm, »det var det här jag tänkte ut, och säg
mig nu, om du inte tror, att jag har rätt i
hvad jag sagt.» Hon grep energiskt om hans
båda händer och såg djupt in i hans ögon,
hvilka nu glänste fuktiga emot henne. Han
böjde sig ner och tryckte en kyss på hennes
panna.
»Jo, Annie, visst har du rätt, och det har
nog också någon gång föresväfvat mig, som
vore en jämnare fördelning mer fördelaktig
lika väl för läkaren som för patienten. Men
det tycks ofta som skulle patienterna ej trif-
vas riktigt hos en läkare, såvida de ej få sitta
och vänta i timtal i ett öfverfylldt rum — då
först tyckas de fatta en verklig tilltro till hans
skicklighet. Och hvad beträffar läkarne, så
känner du nog det gamla ordspråket: ’mycket
vill ha mer’, och jag vet, att äfven strängt
anlitade, berömda doktorer ibland känna oro,
då de tycka sig märka en minskning af an-
talet besökande. Därför är det nog ej heller
så lätt att själfmant afsäga sig kunder till en
annans förmån . . . Nej, vet du, hvad förstånds-
människorna skulle kalla sådana där funde-
ringar? De skulle kalla dem utopier, käraste,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free