Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
INTERNATIONELLA KVINNOKON-
GRESSEN I LONDON 1899.
S
OMMAREN, hvilken årstid 19:e seklets praktiska
människor ha apterat till en mötenas och kon-
gressernas tid, kommer i år att bjuda på en före-
teelse af betydande intresse, nämligen en interna-
tionell kvinnokongress. Denna, som sammanträder
i slutet af juni och början af juli, anordnas af »In-
ternational Council of Women» och utgör förbun-
dets andra femårsmöte.
Planen till »International Council of Women»,
som afser att bilda en sammanslutning af de olika
ländernas kvinnoföreningar, har uppstått i Nya Värl-
den. Förbundets uppkomst dateras från år 1888,
då en samling delegerade kvinnor från skilda håll
på ett möte i Washington, hvilket anordnats af nå-
gra intresserade amerikanskor, diskuterade den
nämnda planen och utsågo en styrelse för det inter-
nationella förbund, hvars förverkligande de beslöto
att arbeta för. Vid samma tillfälle bildades Förenta
staternas Nationalförbund med Frances Willard som
ordförande, och till 1893, då »International Council»
höll sitt första femårsmöte i Chicago i sammanhang
med världsutställningen, var detta det enda natio-
nalförbund, som sorterade under det internationella
förbundet. Till den nämnda kongressen infann sig
emellertid på gästfri inbjudan af Förenta staternas
Nationalförbund ett stort antal kvinnor tillhörande
öfver 30 olika nationaliteter, och af dessa afgåfvo
åtskilliga löfte att i sina respektive hemland söka
bilda sammanslutningar af där befintliga kvinnoföre-
ningar att såsom nationalförbund införlifvas med
»International Council».
Sedan Chicagokongressen har förbundet raskt
gått framåt och omfattar nu nationalförbund i åtta
länder: Förenta staterna, Canada, Tyskland, Sverige,
Stor-Britannien och Irland, New Zealand, New South-
Wales och Italien. I flere andra länder håller saken
på att tränga igenom.
Förbundet har ingen särskild politisk eller reli-
giös färg och drifver intet slags propaganda. Det
gör icke anspråk på att det ringaste modifiera eller
reglera de nationalföreningar, som ingå i detsamma,
och begär endast, att dessas verksamhet i sin hel-
het skall åsyfta att befrämja tillämpandet på sam-
fund, seder och lagar af »den gyllene regeln» :
Handla mot andra, som du vill, att de skola handla
mot dig. Förbundets syfte är 1) »att åstadkomma
förbindelse mellan organiserade sammanslutningar
af kvinnor i alla länder» samt 2) »att bereda till-
fällen för kvinnor från alla delar af världen att
komma tillsammans och rådgöra om frågor rörande
familjens och samfundets väl».
Förbundet har under den förflutna femårsperio-
den haft förmånen af en ordförande, som är sär-
skildt framstående både genom sin sociala ställning
och sin utmärkta talareförmåga. Det är the Coun-
tess of Aberdeen, gift med vice-konungen af Cana-
da och ordförande i detta lands nationalförbund. I
de tal, hon i denna egenskap hållit vid åtskilliga
större och mindre möten, har hon på ett glänsande
och spirituellt sätt och med en öfvertygande logik
framställt förbundets syfte och ledande principer
samt försökt att skingra de missförstånd, som upp-
stått på grund af okunnighet om dess från allt slags
parti- eller sektväsen fria organisation.
Programmet för sommarens kongress (som egent-
ligen borde afhållits i fjol, men blifvit uppskjuten)
har redan utkommit och företer ett synnerligen rik-
haltigt innehåll. Mötet indelas i fem sektioner, en
pedagogisk, en yrkessektion, en lag- och industri-
sektion, en politisk och en social. Inom hvar och
en af dessa förekommer en mängd föredrag och
diskussioner, som komma att hållas på tyska, fran-
ska och engelska, med företräde för det sistnämnda
språket. Dessutom anordnas ett par offentliga mö-
ten med diskussion om skiljedom och rösträtt.
Delegerade och särskildt inbjudna deltagare kom-
ma att mottagas som gäster af en särskild arrange-
mangskommitté, de öfriga bli anvisade hotell och pen-
sionat med måttliga priser. Icke blott medlemmar
af till de respektive nationalförbunden hörande för-
eningar, utan också andra, såväl män som kvinnor,
äga tillträde till kongressen.
Det är äfven sörjdt för, att kongressdeltagarna
icke skola sakna förströelser under den tid (26 juni till
4 juli) kongressen pågår. Lady Battersea ämnar
inbjuda delegerade och talare till Surrey House en
afton och biskopen af London samt ett par fruar
Rotschild anordna »garden parties» för ett antal
deltagare. Ett »garden party» för konstnärer kom-
mer också att anordnas af en mrs Moscheles samt
ett dito af Swanley College för delegerade, som in-
tressera sig för landtbruk och trädgårdsskötsel.
E
n sjuksköterskas minnen.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF
GERDA WIGSTRÖM. VI.
EN PÅSKAFTON BLAND TATTARNE.
N
ÄSTAN HVARJE DAG under min verk-
samhet pä W-torp kommo sjuka och fatti-
ga för att få råd och hjälp, och bland dem minns
jag isynnerhet en ung, reslig tattare, som blif-
vit knifskuren i ena kinden. Jag sydde hop
såret samt skötte om honom så godt jag kunde,
och då han skulle fara hem, frågade han, om
jag också ville se till hans folk ibland, ifall de
behöfde hjälp. Jag svarade jakande, ty med
en viss nyfikenhet och intresse hade jag sett
de små grå husen, där de lågo i en klunga
uppe på åsen. Ett par gånger hade jag farit
där förbi, men aldrig ännu varit därinne. En-
dast sett ett par mörka, smutsiga kvinnor samt
en del vackra, trasiga barnungar, som lekte
utanför knutarna.
En påskafton på förmiddagen kom den unge
tattaren igen med anhållan, att jag strax ville
följa med honom -— det var ett litet barn, som
var så dåligt, och hon kan ju bota »skärfvan»,
säga de ju alla. Den lilla tösen var 13 må-
nader gammal och kunde ej gå, men kvidde
jämt och ständigt.
Det var mig omöjligt att då få tid att följa
med, men jag lofvade komma så fort ske kunde,
och tidigt samma eftermiddag begaf jag mig i
väg upp till tattarfolket. Ej var det lätt att
komma dit, ty det var obanad skogsväg, myc-
ket svår att köra, och vi fingo gå bitvis -—■
en annan, bättre väg hade jag förut farit, men
min körsven hade tagit miste om den rätta,
och efter åtskilliga irrfärder kommo vi ändt-
ligen upp till »tattarbyn». Jag lät åkdonet
hålla ett litet stycke från husen samt gick,
utan att bli sedd, upp till den största kojan
— därifrån hördes högröstadt tal och buller.
Då jag sakta öppnade dörren, mötte mig en
egendomlig och vild syn. En klunga svart-
muskiga karlar stodo midt på golfvet, talande
häftigt, svärjande och med ljungande ögon.
De diskuterade troligen en fråga, däri menin-
garna voro delade. Min tattare, som var den
ifrigaste bland dem, såg allt annat än behag-
lig ut, och det röda ärret på kinden lyste fult
i det upphettade ansiktet.
På ett långt bord stodo åtskilliga buteljer
jämte en del matvaror, och luften i rummet
var blandad med ångor af starka drycker. I
en öppen spisel flammade en eld och framför
den satt med ryggen mot dörren en hopkru-
pen, brokigt och trasigt klädd kvinna, som
sakta vyssjade ett kvidande barn. Då en liten
raggig hund började ilsket morra, tystnade
karlarne och tittade nyfiket på mig, undrande
troligen, hvad denna främling ville dem. Min
tattare sade endast: »det är kloka fröken» —•
pekade på sin kind och presentationen var
gjord.
Kvinnan satt fortfarande orörlig, och då jag
närmade mig henne samt bad att få se på den
lilla sjuka, möttes jag af ett par mörka,
slöa, misstrogna ögon, och utan att svara ett
ord lät hon mig taga barnet.
Jag satte mig på en träpall med det lilla
trasbyltet i knät, och det var en sorglig syn,
denna lilla vanvårdade varelse, full af utslag,
sår och smuts. Det lilla magra ansiktet hade
ett gammalt uttryck och de stora, mörka ögo-
nen stirrade så vemodigt ut i rymden. Eörst
måste den lilla stackarn badas — jag ville ha
varmt, rent vatten ■—- kvinnan rörde sig ej.
En af karlarne hjälpte mig göra ren en gryta
och en träbalja, och efter en stunds väntan
kunde jag börja sköta den lilla.
Det hade blifvit så stilla i stugan — allt
emellanåt hörde jag dörren sakta öppnas, och
då jag en gång såg mig omkring, stodo de
mörka, vilda sällarne i en krets omkring oss,
och därtill hade sällat sig en hel del kvinnor och
barn, så att det stora rummet var alldeles fullt.
Alla sågo de så intresserade ut — men bar-
nets mor satt där fortfarande och stirrade på
mig med de underliga ögonen. Misstroendet
var dock borta — i stället låg en viss undran
öfver hela hennes ansikte.
Då den lilla var färdig, hade fått på sig
rent linne och bäddades ner i en stor korg,
frågade jag dem, om de visste en bättre färd-
väg, än den jag kommit. Alla hade de vörd-
nadsfullt vikit åt sidan, men nu framträdde
ett par af de yngre männen, de sade sig ändå
ha ärende ner i bygden, och kastade sig upp
på ett par ystra hästar. Min gamle bekante,
den unge tattaren, satte sig upp i mitt åkdon
jämte mig, tog tyglarne samt tillsade min kusk
att sitta upp bakpå. Med säker hand styrde min
nye körsven mina små lifliga hästar och det
bar i väg öfver stock och sten, neråt gick det
hela vägen, och farten var ibland svindlande
— alltjämt voro vi eskorterade af de ridande
männen.
Det var tidig vår — skogarne började an-
lägga vårskruden — en och annan vårblomma
tittade upp och ormbunkarne reste sig ur mossan
med sina små bruna hättor. Allt var så stilla
—- det var påskafton. Vi hade nu kommit ner
till stora landsvägen och mina underliga följe-
svenner skulle åter fara till hemmet. Solen
kastade sina sista strålar öfver höjd och dal,
och så började kyrkklockorna ringa in helgen.
Tysta hörde vi på klockornas klang — så
plötsligt grep min tattare tag i min hand, kra-
made den hårdt samt utbröt, vänd till kam
raterna :
»Hören I pojkar, nu säger jag henne här
mycken tack, och det löftet ger jag henne, så
tattare jag är, att skulle hon komma i fara
och behöfva någon hjälp, då är jag och ni med,
pojkar, färdiga att ge henne en duktig hand-
räckning — eller hur?»
»Ja, det lofva vi henne, hon, som ej hållit
sig för god att gå till oss.» Var det en sol
stråle, som nu lyste till? Nej, det var ett par
blanka knifblad, som de höllo upp i luften -
troligen deras sed att bekräfta ett löfte. Med
hjärtligt tack för deras goda vilja, men i för
hoppning att så farliga vapen ej skulle be
höfva användas för min skull — skildes vi
åt. Då jag senare ute i världen fick höra
löften gifvas och se, huru lätt de brötos, har
ofta tanken farit till tattaren, och jag har känt,
att det låg mer allvar i hans löfte än i de
flesta kulturmänniskornas. Kanske har jag
orätt, men ännu har jag kvar denna min åsikt.
Sedan tid efter annan hade jag besök af
tattarfolket, och då det en dag hade sports,
att jag skulle lämna W-torp för att i utlandet
vidare utbilda mig för mitt kall, fick jag en
sista hälsning från dem däruppe.
Jag hade just rest från W-torp in till sta-
den för att en tid hvila och bereda mig för
resan. Då blef jag utkallad, och kvinnan från
»tattarbyn» stod där ute i farstun med barnet
på ryggen. I handen höll hon en liten smut-
sig korg, täckt med fuktig mossa. Hon hälsade
kort, men dock vänligt på mig, och då jag bad
henne stiga in och säga sitt ärende, lydde hon
min uppmaning. Jag frågade, om det var
något särskildt hon ville. — Ja, det var det.
»De säga, att hon skall resa långt bort, aldrig
komma till oss mer — hon vill ju ej ha pen-
gar för sitt besvär, men de säga hon tycker
om skogsblomstern. I natt, då det började
dagas, har jag plockat »sammetsstjärnan»
(Pyrola uniflora). De blomstern, om de plockas
i: S&
* il
I « 3)
-c e
O t/i 4- Q)
o
P O X
îfZ
ctf o
cöi
a
tuo’
— c
-*c CZ
°
“Sa.
■2-e <d
!£ g
M-
O
"O <D r.
■a
c.2
co «"=5
Cö-o SS
CC (J)
f- rri
tn
co
bo
ai
°c5
!>
©
09
fl
fl
s
99
09
fl
O
’Ö
u
>
, ta
U g
_ o
O ”C
ö
O
fl
nä
©
&
X
:fl
■Ü
fl
fl
H
u
:0
ej
b
ü
P<
:cS
U
U
ci
Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
