Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
ströelser sina offer förmågan att hämta veder-
kvickelse i och nöje af det åstundade; slut-
ligen njutas de blott såsom ett slags opiat
mot ledsnaden och tomheten. En dylik sin-
nenas och lefnadslustens depravation är ett
öde, som hänger dubbelt hotande öfver den
ungdom, som fostrats i veklighetens och lyxens
sköte.
Men ofta är det — såsom nämnts — icke
njutningslystnadens demon, som kommer män-
niskorna att uppoffra ett lugnt oberoende, utan
det är skenet, fåfängans demon, som drifver
dem att påtaga en förnedrande hoja. Hvilka
Moloksoffer frambär icke den långa raden af
fåfängans martyrer och dårar dagligen och
stundligen på flärdens och lyxens altare. Hvilka
lidanden och umbäranden ålägga sig icke många
af dessa skenets olyckliga slafvar blott för att
uppehålla en framstående samhällsställnings
bleknande nimbus, en ihålig elegans och ett
tomt prål? Om denna uppfinningsrikedom och
dessa hjältemodiga offer för skenets uppehål-
lande bringades en bättre och tacksammare
sak, om de t. ex. gjordes för vinnande af
verkligt välstånd i stället för framställande af
blott det skenbara — hvilket annat utseende
skulle icke världen då kunna få?
Men vore de allmänna begreppen om sant
mänskligt värde icke så konstlade och för-
skrufvade, som de äro, och fäste icke världen
en så oerhörd vikt vid det yttre, som den
gör, utan förstode den att värdera naturlighet,
enkelhet och måttlighet, så funnes icke detta
långa följe af beklagansvärda formalister och
slafvar, som blindt följa det föredöme, värl-
dens rike och mäktige gifva. Dessa stackars
narrar, som villigt och hjältemodigt förneka
sitt lifs lugn och en enkel komfort för att
tillfredsställa de fordringar, som de anse att
världen och deras lefnadsställning kräfva.
I sitt okonstlade tillstånd fördrager männi-
skan »god mat på simpla fat» framför» dålig
mat på granna fat». Likaså fördrager hon
känslan af oberoende i ett lugnt varmt litet
bo framför att lefva i en utdragen osanning
inom ett elegant paradhem på vacklande grund.
Man vet knappast, hvilketdera man skall
mest beklaga, dennna direkta träldom under
mammon, som yttrar sig i njutningslystnaden,
eller denna indirekta, som framträder i detta
löjliga charlataneri, att människorna ifråga om
sin ställning vilja slå hvarandra blå dunster
i ögonen. De följder, denna träldom under
mammon drager med sig, äro i båda fallen
fördärfliga och olycksbringande.
Ve de stackars barn, som växa upp i en
omgifning, som böjer sig under oket för vare
sig det ena eller andra af dessa slags välden.
Hvilken motvikt knnna väl sedliga föreskrifter
och vackra förmaningar utöfva på de barn,
som lefva med dylika exempel för ögonen! I
några lyckliga fall kunna måhända hos mera
tänkande, själfständiga och kraftfulla individer
dylika exempel komma att te sig varnande.
Men till hvilket högt pris erhålles icke denna
sort af lefnadsvishet!
Men njutningslystnadens och vällefnadens
passion har en djupare, i vår varelses egent-
liga natur liggande rot och bör således vara
långt svårare att hlifva herre öfver, än hvad
förhållandet borde vara med passionen för på-
fågelsfjädrar, såsom Thackeray så betecknande
kallar den tomma fåfängans snobberi. Må vi
emellertid betänka, om den valuta, som våra
gärder åt denna senare lidelse lämna, på något
sätt svarar emot de offer, som bringas den,
»vi alla, som, funnes ej påfågelsstjärten» —
såsom samme författare säger — »kunde kackla
i all sköns trefnad och vara så muntra och
lyckliga! »
Torn.
EN TONERNAS SKALD.
Dahllöf fotj.
ANDRÉAS HALLÉN.
»TTVEM ÄR DET DÄR?» skulle måhända
X X åtskilliga af våra läsarinnor med en ny-
fiken blick på porträttet af komponisten och
kapellmästaren Andréas Hallén, som vi i dag
ha nöjet att presentera i Iduns spalter, fråga,
såvida icke namnet och dess bärare gjorde ett
sådant spörjsmål öfverflödigt genom den rang-
plats, Hallén sedan flere lustrer tillbaka inta-
git och fortfarande intager i vår tonkonsts
historia.
Och äfven, om någon uug läsarinna, hvars
musikaliska bildning ännu begränsas till gamle
Czernys pedagogiska tonmålningar, aldrig lärt
känna namnet Hallén, skulle hon otvifvelak-
tigt frapperas af det karaktäristiska porträttet
och tänka: »den mannen är antingen en konst-
när eller en lärd, ty så där ser ingen hvar-
dagsmänniska ut.»
Konstnär eller lärd! Hvarför icke en lärd
konstnär? Ty Hallén är kanske den mest ge-
nombildade af våra nu lefvande komponister
här hemma. Dock har lärdomen icke sållat
något skolastiskt dam öfver hans tonskapelser,
som alla starkt präglas af hans konstnärstem-
perament — ett käckt och soligt vikingalynne,
med ett tillskott af den svenska naturmy.sti-
kens vemod och drömmande halfdagrar, hvilka
motsättningar i hans musik teckna sig som
kvällskuggor på en gyllenläderstapet.
Hallén har varit och är fortfarande en myc-
ket produktiv komponist, särskildt i de orkest-
rala formerna, och den, som är något så när
förtrogen med musiklifvet i vårt kära fäder-
nesland och vet, huru nyckfullt våra tonkonst-
närer behandlas — än med afgudisk tillbed-
jan, hvilket dock är sällsynt, än med kallsin-
nighet, som oftare förekommer och står i mera
intimt sammanhang med vår natur — kan lätt
tänka sig, hvilken järnenergi och hängifvenhet
för sitt kall en komponist under sådana för-
hållanden måste besitta för att, trots allt, mäkta
frambringa det ena betydande konstverket
efter det andra.
Det var på våren 1884 som Halléns första
opera »Harald Viking», till text af tyske skal-
den Hans Herrig, gick öfver scenen härstädes,
efter att redan 1881 ha gifvits i Leipzig.
Åtskilliga af våra läsarinnor erinra sig kan-
ske ännu, huru glänsande det intressanta ver-
kets hufvudparti återgafs af den numera af-
lidne operasångaren Labatt.
År 1891 hade Hallén färdig och uppförde
härstädes en symfonisk svit, »Ur Valdemar-
sagan», med poetiska motton af skriftställaren,
hr Algot Sandberg. Denna komposition rönte
stor framgång och kom påföljandé år till upp-
förande i Wien vid den musikfest, som ägde
rum under den då pågående utställningen där
nere.
År 1896 följde operan »Hexfällan» samt, vid
Vasaminnets firande samma år, den charmanta
orkestersviten »Gustaf Vasas saga», till Daniel
Fallströms präktiga text. Denna musik torde
hvad stil, melodifägring och praktfull instru-
mentation beträffar, vara något af det ypper-
sta, hvarmed Hallén hittills riktat vår inhem-
ska tonkonst: det är Vasatidens storvulna dåd-
kraft och glödande fosterlandskärlek, som ljuda
ur de mäktiga rytmerna.
Sviten enbart uppfördes ånyo, som våra
läsarinnor kanske minnas, vid den härvarande
musikfesten under vårt oförgätliga jubelår 1897
och väckte då, dirigerad af komponisten, ett
hardt när demonstrativt bifall.
Och nu, i dessa dagar, afvaktar vår musi-
kaliska publik med spändt intresse framföran-
det af ett nytt verk af Hallén: operan »Val-
demarsskatten», till text af diktaren, baron
A. Klinckowström.
Det är den historiska legendens Visby vid
brusande och solglittrande Eystrasalt, då Val-
demar Atterdags flotta gjorde strandhugg hos
de rika hanseaterna, som åter inspirerat kom-
ponisten — den symfoniska sviten, »Ur Val-
demarsagan», behandlar nämligen samma
ämne och gaf kompositören detfförsta upp-
slaget till operan.
»Man kommer kanske nu att stämpla mig
som reaktionär,» förklarade tonsättaren med ett
fint småleende, då vi härom dagen togo oss
friheten att aflägga ett besök i hans hem vid
Stora Frösunda, där hans tillsvidare slagit ned
sina bopålar för att, afskiljd från det bullrande
och distraherande storstadslifvet, i ro fa ägna
sig åt musikalisk skaparverksamhet. »Min
opera är nämligen i främsta rummet en melo-
diopera, » fortsatte han, »och hvad ledmotiven
beträffar, har jag tillämpat dem i långt min-
dre utsträckning än hvad Wagners renläriga
anhängare torde vilja acceptera. Men man
misstar sig, om man uppfattar mitt nya verk
som reaktionärt. Min opera är däremot en
protest mot de wagnerska principernas drif-
vande in absurdum.»
Sålunda fortfor den liflige och geniale ton-
sättaren att utveckla sina konståsikter och
idéer, kraftigt häfdande, att musiken såsom
konst främst af allt bör präglas af melodien.
Och hvem vill ej gärna underskrifva denna
sunda uppfattning af den skönaste bland
konstarter — hälst nu, när densamma af expe-
rimentslystna och fantasifattiga adepter ofta
nog tvingas in i allt annat än tilltalande for-
mer.
När vi alltså om ett par dagar få se K.
teaterns ridå höjas öfver »Valdemarsskatten»,
kunna vi förvisso bereda oss på en musika-
lisk njutning af angenämaste slag.
Ty Hallén tillhör falangen af de skapande för-
mågor, hvilka städse väcka intresse, emedan
hans väg, som hvarje äkta konstnärs, bär
uppåt och framåt — trots allt.
Ernst Högman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
