Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
WfmMm
&
PSSB
»il
V
j^SS
# /S^m
TJÄNSTEMANNASÄLLSKAPET : RÖKRUMMET.
benen af en envis jätte, brusade vårflödena,
gula af regnvatten, af fältens och dikenas lera,
skummande, hvirflande, kokande som vattnet
i en ofantlig gryta.
Det var här nedanför, som fiskarena höllo till
med sina båtar, från hvilkas akter sänkhåf-
varne sköto ut som ett slags underliga flyg-
maskiner, hvilka endast beböfde spännas ut för
att hela den lilla farkosten skulle lyfta sig
upp och gå till väders, tyckte han. Nu sänk-
tes håfven, och medan mannen vid årorna an-
strängde sig för att hålla upp mot strömmen,
började fiskaren väfva upp sin apparat.
Gubben Lorentz stod på kajen i spänd vän-
tan. Skulle han få något eller icke? Och han
gnuggade händerna af belåtenhet, då håfvens
botten var uppfylld af sprattlande fiskar, hvil-
ka mannen samlade upp med en liten hand-
håf och kastade ned i sumpen.
Till sin förra affär gick han numera sällan
eller aldrig.
Under den första tiden hade han gått dit
ofta, drifven af intresse, nyfikenhet, kanske
också endast af gammal vana och emedan hans
steg, utan att han tänkte på det, gingo dit.
Men han kände sig icke längre hemmastadd.
De gamla kunderna hälsade, språkade några
ord, men det var icke detsamma som förr.
Då de slogo sig ned i de stora stolarna och
kastade sina hufvuden tillbaka, började de
samtala med den nye ägaren och hans biträden.
Lorentz kände sig tillbakasatt. Man igno-
rerade honom. Han var icke längre »gubben
Lorentz», barberaren; han var rätt och slätt en
kund, han som de andra; ingenting mera.
Och det föreföll honom, som om Dahl, hans
förra biträde, såg snedt på honom och som
om han misstänkte, att han endast gick och
spionerade, utöfvande kontroll öfver affären
under dess nye ägare.
Sommaren blef dödande långsam. Lorentz
visste icke, hur han skulle få dagarne att gå.
De togo aldrig slut, tänjde ut sig i det oänd-
liga liksom ljuset, som aldrig ville slockna på
allvar. Han försökte fara ut i omgifningarna,
men fann det ännu ledsammare där än inne
pa gatorna. Gräset föreföll honom så besyn-
nerligt; det var så tätt, så grönt, och han var
rädd för ormar. Och då han knappast kände
namnen på träden och på de vanligaste blom-
morna, var naturen som en sluten bok eller
som en bok på ett för honom, främmande
språk.
TJÄNSTEMANNASÄLLSKAPET : LÄSRUMMET.
I UNGKARLARNES KLUBR.
TJÄNSTEMANNASÄLLSKAPET I STOCKHOLM.
E
N HUEVUDSTADS många, såväl stats- som
kommunala ämbetsverk och institutioner sys-
.seisätta, som lätt förstås, ett ofantligt antal
tjänstemän, yngre och äldre. En sammanslutning
bland dem, dels för ekonomiska intressens tillgodo-
seende, dels för åstadkommande af idéutbyten un-
der otvungna och behagliga former samt för utveck-
lande af ett godt kamratskap har sedan länge ut-
gjort ett önskningsmål inom vår aktade tjänste-
mannakår.
Särskildt för ogifta tjänstemän borde en dylik
förening eller klubb vara välkommen, i det den in-
om sina väggar erbjöde dem något af hemlifvets
komfort och trefna sällskapston efter dagens arbets-
_ timmar.
Dessa faktorer tillsammantagna bragte småning-
om förpningstanken till mognad, och den 1 novem-
ber 1896 konstituerades Tjänstemannasällskapet i
Stockholm. Precis ett år senare stod deras lokal
fullt färdig i huset n:r 38 Hamngatan, hvarifrån vi
i dagens nummer af Idun meddela interiörer af
sällskapets läs- och rökrum.
Af denna inblick i »de lokale Forhold» finna vi,
att sällskapet förfogar öfver en den mest inbjudande
tillflyktsort, och de öfriga rummen ge ej dessa efter
i solid elegans och smak. Hvarje detalj är förträff-
ligt tillgodosedd, och som den ekonomiska förvalt-
ningens symbol tronar i direktionsrummet ett kassa-
skåp — »för sällskapets blifvande millioner,» som
årsboken med humoristisk tillförsikt framhåller.
Ät humorn och det glada, vederkvickande skäm-
tet har sällskapet för öfrigt helt nyligen gifvit tri-
but i sin första soaré, som, anordnad af sällskapets
kassadirektör, hr G. Högstedt, afhölls å stora börs-
salen en af de sista dagarne i mars.
Programmet upptog prolog, författad och uppläst
af styrelseledamoten hr C. A. Sahlbom, musik, solo-
sång af en ung tenor, hr Hagman; vidare dans af
medlemmar, tillhörande folkdansens vänner, samt,
såsom pièce de résistance, en »storartad buffatragedi-
opera,» betitlad »Svek på svek eller Hämnden eller
En dag på slottet Koborg», hvilket särdeles munt-
rande opus, författadt och iscensatt af en ung dam,
fröken Inez Lindberg, gjorde stor och berättigad
lycka, liksom ock programmets öfriga nummer.
Till våra läsarinnors nöje meddela vi i vårt dags-
nummer en fotografi af »operans» sceneri samt af
de medverkande. Till vänster hafva vi först den
unga författarinnan, därefter komma styckets hjältar
och hjältinnor, representerade af hr J. Östberg, frö-
ken S. Hjorth, hrr W. Åberg och E. Antonsson, fru’
D- Sjögren samt längst till höger dirigenten af det
hela, hr B. Aminoff.
Man finner alltså, att bland medlemmarne exi-
stera goda förutsättningar för såväl allvarliga som
muntra värf, och på den grund kan säkert antagas,
att det unga sällskapet går en lifskraftig utveckling
till möte.
VANAN. NOVELL FÖR IDUN AF
THORE BLANCHE.
FORTS. OCH SLUT.
E
N DAG, som han stod där, nyfiken och med
gapande mun, stödjande sig på sin käpp, ty
han blef trött af att gå, tröttare än då han hela
dagen sprang fram och tillbaka i sin butik,
knuffades han åt sidan af en stor arbetare,
som bar en säck på ryggen.
Och arbetaren skrek ursinnigt åt honom:
»Ur vägen! Då man inte gör någonting själf,
kan man åtminstone låta bli att hindra folk I »
De kringstående skrattade och han aflägs-
nade sig hastigt, erfarande en känsla af blygsel.
Strömmen och dess befolkning intresserade
honom emellertid mest. Våren hade kommit,
våren med mild luft, blå himmel, denna egen-
domliga känsla, som berusar oss, som samman-
prässar hjärtat och kommer det att svälla i
likhet med en af dessa små färgade blåsor,
som barnen leka med i våra parker. Och från
Norrbros stenpelare, stående midt i vattnet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
