Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 12 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — I DUN 1899.
pen» aldrig fâ. Jag kan ej trognare skildra
honom än genom att upprepa de manligt vär-
diga ord, hvarmed han afslutar en förra året
utkommen liten skrift: »Inflytandet af luft, sol
och kallt vatten m. m.» Han säger nämligen
där:
»Jag har pröfvat och öfvervägt, jag har bort-
kastat hvad vetenskapen, den opartiskt be-
dömande, ogillade eller fördömde; jag har upp-
tagit det som kan försvaras och är värdt att
behållas och jag har gjort detta endast för att
kunna bereda min lidande nästa tröst och hjälp,
och då jag vet med mig, att detta är driffjädern
till mina handlingar, skall tvifvelsutan icke
heller lönen uteblifva och målet omsider hinnas.»
Doktor Bergqvist har liksom kapten Hjert-
ström varit i Wörishofen för att finna hot för
ett lidande, som här hemma icke ville gifva
med sig, och sedan han under Kneipps lär-
junge och mångårige medhjälpare, dr Baum-
garten, fullständigt satt sig in i vattenkurbe-
handlingen därstädes, har han äfven hos dr
Lahmann i Dresden studerat luft- och solba-
den, hvarmed han sedermera förenat det Ling-
ska systemet och sålunda gjort den svenska
kneippanstalten etwas lesser än den tyska mön-
sterbilden. Gymnastikafdelningen ledes af
gymnastikdirektören, reservunderlöjtnanten N.
Theodor Bergqvist.
Och sålunda har jag, så godt jag förmått
och utrymmet tillåtit, sökt skildra den nya
kneippvattenkuranstalten. Att tiden för dess
inrättande var inne, kunna vi se af det stora
antal kurgäster (öfver 800 inom loppet af 7
månader), som under den korta tid företaget
varat skyndat hit för att på naturmedicinsk
väg uppnå, hvad apotekare och droger icke
förmått skänka dem. Också har den stort
tilltagna anstalten redan visat sig för liten,
hvarför nya byggnader äro under uppförande.
I förhoppning att företaget alltjämt må gå
framåt, och, liksom i Wörishofen, tusentals män-
niskor här finna lindring och hjälp, vill jag nu
blott gifva dig, min läsarinna, eho du än må
vara, det välmenta rådet att, såvida du har
några krämpor -— och hvem har ej det i vår
tid? — komma hit och blifva dem kvitt, och
du skall då helt säkert instämma i det entu-
siastiska utrop, jag för några dagar sedan
hörde af en kurgäst: »Jag älskar Kneippen!»
Lara.
VÄNTANSTIDER.
x.
»ÄLSKADE, ÄLSKADE, HVARFÖR TALAB
DU EJ?»
X LSKADE, ÄLSKADE, hvarför talar du ej ? Har du
ej sett, att din kärlek besvaras sedan länge af
en kärlek, lika djup, lika varm och sann som den,
du själf bjuder? Ja, bjuder, ty nog vet du, att den
utan fråga, utan ord förts fram till henne många
gånger, ja, hvarje gång ni träffas eller ses!
Och anser du, att du binder henne med svagare
band nu, än om du manligt sagt henne hvad du
kan erbjuda henne och frågat, om hon ville dela det
och allt hvad lifvet mera kan komma att gifva?
Ty nog har du från första början märkt och med
glädje inom dig sett, att hon är -ej endast trofast,
utan just den trofasta kvinna, du behöfver och hela
ditt lif längtat efter ! Tror du, att hon, fastän hon
af förhållandena kastats ut att söka sin utkomst i
det verkliga lifvet och således tränges med dig och
dina bröder på arbetsmarknaden, ej längre är kvinna
i samma mening som hennes systrar ■— lyckliga
eller motsatsen — hvilka under samma dagar i sina
undangömda hem med glädje läto sig hämtas till
brud åt deras hjärtans utvalda?
Och ej vill du väl, att hon skall göra mera än
hon redan gjort, för att visa dig, att hon emottager
och återgäldar dina egna varma känslor? Förstår
du ej, att hvarje bevis från hennes sida, hvari du
upptäcker hennes genkärlek, som du gjort allt för
att väcka, är ett offer från hennes hjärta, kanske
det tyngsta hon kan gifva? Det är en hvarje gång
dyrt köpt seger öfver hennes stolthet, att hon i rätt-
visans namn tycker sig böra visa dig, som ju från
början frivilligt visat henne tillståndet i ditt hjärtas
kamrar, att du vändt dig till den rätta, då du förut-
satte, att hon borde äga hjärta, mod och karaktär.
Men betänk också, att om du drifver det för
långt, vare sig af blyghet eller en falsk stolthet,
hvilken ej vågar bjuda henne, som själf förvärfvar
sitt bröd under jämförelsevis goda utsikter, att dela
ditt — betänk, att hon en dag kan tro sig hafva
misstagit sig på dina afsikter och kanhända känna
sig manad att med sitt rika hjärta lyckliggöra en
annan, en god och bra man, som kommit dig i för-
väg och sökt vinna henne.
Detta vore då mången gång ej trolöshet, utan
endast helt- naturligt, ty en människas lif är hvar-
ken så långt eller så rikt, att hon har rätt att öda
bort dess skatter. Och ett trofast hjärta har out-
tömliga rikedomar — men hvad vill du denna unga
kvinna skall vara trofast emot, hon, som intet ut-
taladt ord har att trygga sig till, utan endast kän-
ner och vet, att ni skulle göra hvarandra lyckliga,
om du endast först hämtade hennes svar af henne
själf. Men vakta dig väl, att andra icke komma dig
i förväg, medan du väntar och väger! Bed henne
åtminstone vänta med dig. Minns, att lifvet är ej
långt — våren, den ljufliga våren är än kortare 1
Och minns alla blommor ni plockat tillsammans,
hvilken glädje skänkte det dig ej !
A. R.
XI.
1LTEB ÄN EN skulle kanske finna mig inkompetent
att skrifva om dessa »väntanstider», angående
hvilka meningsutbyte nu pågår i Idun. Nåväl, det blir
också på ett mycket indirekt sätt jag kommer att
orda om saken.
Jag är inte någon räknemästare och tänker ändå
börja med en räkneuppgift. Den är emellertid helt
enkel, ty ett ganska litet barn skulle förstå, att det
t. ex. behöfves en dubbelt så stor penningsumma
att möblera —■ låt oss säga 8 rum som 4, att, ju
finare de möbler och husgeråd, som anskaffas, äro,
dess dyrare blir det hela, och att, har man ej pen-
gar, så får man antingen låna eller också — vänta.
Huru skulle det ej förkorta dessa »väntanstider»,
om de unga tu — de måtte nu vara hemma i Stock-
holm eller »Skråköping», i norr, söder, öster eller
väster af vårt kära land — om de komme öfverens
om att både beträffande rummens antal i det blif-
vande, geménsamma boet och kvantiteten och kva-
liteten af- möbler och bohag åtminstone något litet
inskränka sina pretentioner.
Är det månne mannens eller kvinnans, de gam-
las eller de ungas fel, att allt nu för tiden skall
vara så luxuöst? Eller tidsandans, som det är så
bekvämt att skylla på? Men hvad är då tidsanda
för något? Är det icke just människorna, som lefva
i en tidrymd eller, rättare sagdt, blandningen af
deras allmännast och tydligast framträdande fel och
förtjänster? Visserligen har vår tid många förtjän-
ster, men dem behöfver man ej påvisa. Angeläg-
nare och mera välsignelsebringande vore det för-
visso, om man kunde blotta och med kraft motar-
beta några af dess — tyvärr också många — lyten,
och ett sådant är utan tvifvel detta, som förspörjes
inom alla samhällslager: lust att lefva öfver sina
tillgångar. Medvetet eller omedvetet hyllar man
Hobergsgubbens sats: »ingalunda vill jag vara den
sämste.» Och det värsta är, att högst få ha nog
moralisk kraft att bryta sig en själfständig väg här-
vidlag. »Det brukas så.» — »Så har den och den.»
— »Så ha’ vi det där hemma.» —• »Vi måste ha’
det och det.» Och så måste man också mången
gång gå där och vänta, vänta på att reda det egna
nästet och förbittrar så lifvet för sig — alldeles
onödigtvis. Nej, skall man någon gång känna sig
stark och modig nog att trotsa hela världen, så skall
det väl vara i den perioden af lifvet. De unga nu för
tiden förefalla i allmänhet att vara mycket orädda af
sig och emancipera sig, där det ej alls vore af nöden
eller ens önskligt, men gäller det att bära en en-
klare eller omodernare dräkt än andra, att ha min-
dre gentila bjudningar än andra, eller detta, som
jag nu närmast vill tala om, göra bosättning i min-
dre skala än som brukas i ens krets — »nej, bevara
mig, om det går an!» Och om någon skulle anmärka
på sådant lappri, jag tror nästan, de togo det värre,
än om man angrepe deras heder och ära, åtminsto-
ne lika hårdt. När skola dock människorna lära
sig att skilja mellan hufvudsak och bisak?
Jag kan ej hjälpa, att, då jag kommer in i ett
nybildadt hem och ser det så fullfärdigt, ja, öfver-
fullt med allt hvad nu hörer eller anses höra till
det nödvändiga, ända från soffor, bord och stolar,
buffet, piano m. m. till lampor på fot, prydnads-
hyllor, makartsbuketter, urnor med konstgjorda
blommor och »blombollar» eller andra grannlåter
under taklampor o. s. v., ja, så känner jag mig icke
tillfredsställd. Hvad skola dessa människor vidare
kunna önska sig, och om de vilja ge hvarandra en
gåfva, hvad skola de kunna hitta på, som icke finns
här förut? Och då man har eller helt lätt kan få
hvad helst man önskar sig, huru bortskämd blir
man icke i själfva verket och huru litet värderar
man det goda man äger! Nej, det är just, då man
länge önskat sig en sak och så slutligen får råd att
skaffa sig den, som dess ägande tillfredsställer en.
Äro de unga, som skola förena sina öden, rika,
ja, då är det ju icke underligt, om de sätta bo
därefter. Dock, de rika ha ingenting att skaffa
med »väntanstider». Det är till dem, som gå
och vänta på att få råd att gifta sig, jag talar
och förutsätter förstås, att de äro för förståndiga
att taga sitt bo »på krita». Men jag manar dem så
hjärtligt: »slån ej på för stort!» Som jag förut sagt,
är vår tid fallen härför och svenskarna icke minst.
Huru många bankrutter och huru mycket obestånd
föranledas ej därigenom, att man, af lutter fåfänga,
vill synas vara rikare än man ärl Skulle icke unga,
kraftiga viljor, ytterligare stärkta genom makten af
ömsesidig kärlek, kunna bryta med tidsandan?
Jag tror, att folk vid sin bosättning tar allt för
mycken hänsyn till sällskapslifvets fordringar, men
man borde väl ej anse detta som hufvudsaken, ty
man gifter sig väl inte för att ha kalaser heller!
Nej, I unga, som tillsammans gån in i lifvet, söken
att något litet omgestalta det! Två unga, friska
viljor här, två där, och så flere och flere alltjämt!
Ett enkelt, men trefligt hem, öppet för edra vänner,
litet mindre öfverflöd, än som nu är vanligt, i toa-
letter, i mat och dryck, inte så många och trött-
samma visiter, utan litet mera hemlif, litet mera
stillhet och — en mycket lyckligare tillvaro! Jag
tror ej, att någon skulle förlora på, att dessa stora
kala8er,där man har så många rätter, att det nästan
förefaller syndigt, då man tänker på alla som
svälta, och där vinet »flyter i strömmar», att
dessa stora kalaser blefve borttagna. De äro en
plåga för värdfolket och en plåga för gästerna. Men
huru många gånger detta än upprepas, och huru ofta
satiren än svänger sitt gissel, så är och förblir saken
densamma. »Man måste ju se sina vänner,» och man
har en otroligt stor vänkrets, isynnerhet så länge
man har råd att göra kalaser. Så blir man bjuden
igen till alla dessa kära vänner, och lifvet blir ett
jäktande, tröttsamt lif och man själf öfveransträngd
till både kropp och själ. Nej, härvidlag var det
bättre ställdt i gamla tider. Låtom oss då söka
återgå till det gamla, vinnlägga oss om mera enkel-
het i mat och dryck, klädedräkt och lefnadssätt,
och vi skola bli friskare, gladare, lyckligare och
bättre! Och blefve det bara en gång »coutume» att
man skulle lefva enkelt, se — då behöfde »väntans-
tider» aldrig mera bli så långa!
S—-M.
FIGURER UR SKISSROKEN AF
RAFAEL, (förf. till »En passions-
historia».)
i.
D
ET VAR NÄRA TIO År sedan jag fick
syn på henne, där hon satt på en bänk
i Humlegården. Hon var småväxt, vissnad och
fattig. Det senare röjde sig i hennes ansikte,
men äfven i hennes svarta dräkt, som, ehuru
hvarken osnygg eller oordentlig, bar bristens
tydliga skiftningar. Under hennes tunna släng-
kappa framskymtade en krycka.
Jag minns ej, om det var i april eller maj,
men marken var bar och träden knoppades.
Med tydligt välbehag lät hon förmiddagssolen
flöda öfver sig, ehuru ej skymten af ett leende
syntes i hennes gråbleka ansikte. Jag tyckte
mig aldrig ha sett något så sorgset, och det
föreföll mig vara fattigdomens lidande, som
tagit sitt mest patetiska uttryck i den dystra
lilla skepnaden. Det låg dock intet stötande
i det utprägladt bittra, som framtonade ur
denna sorgbundenhet, och den pathos, som
fanns däri, förenades på ett egendomligt sätt
med något okonstladt och behärskadt, hvilket
gaf en förnäm prägel åt detta proletariatets
offer. Oemotståndligt lockad att iakttaga henne,
gick jag fram och åter på sandgången ett stycke
från, där hon satt djupt försjunken i sina tankar.
Och på detta vis kom jag helt oväntadt att få
en djupare inblick i hennes väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
