Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 13 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
VÅRSÅNG. TILL EN FREJDAD SAM-
TIDA SKRIFTSTÄLLARINNA.
Med ett regnslänk öfver alen,
med en gullvifsknopp i dalen,
med en bäck, som sprängt sitt tvång
mången gång
väcktes vårens blomstring skön
liksom på värt hjärtas bön.
H
ÖR, isarne brista! — den frigjorda bölja
jag hälsar dig från, du, som den förstod,
du hjärta, som ej dig i frost velat hölja,
som låter dig vaggas af vårens flod . ..
Men aek, endast solens blick, den varma,
ger ton åt trast, ger löf åt lind.
Ännu på glädje vi äro så arma,
än klagar kring viken den kulna vind!
Hvad heligt vi söka, hvad signadt vi sakna
som guld i berg och grus är gönult.
Men nattens himmel en gång skall vakna,
vårt domnade mod ej att dö är dömdt.
Om mörkret ock lurar, ej gladt oss förgäfves
hvart ljussken, som flög öfver tidens våg,
ty mindre beklämdt hvarje bröst redan häfves,
och upplöst är dimman, som tyngt vår håg.
Hvad moln sig än kring vår synkrets må lägra,
vår andes blick spejar fri och djärf.
Likt gyllene öar bland töcknen hägra
de framtidsmål, som ge helgd åt vårt värf.
Bakom oss, välan, våra skepp vi bränna —.
men regnbågslik vi bygga en bro
af tårar, som lättat den sorg vi känna,
af solglans från himmelsk, bäfvande tro.
Upp då — att i mulna dagar söka
ogrumlad en källa till ljus och tröst!
De djupa led allt mera sig öka,
hör, suckar stiga ur tusen bröstI — —
När fädernas lifsideal förblekna
och i skidan stötts åter de slitna svärd,
bjuda händer vi mötas och hjärtan vekna,
och famnen vi öppna för trängtande värld.
Lotten von Kbæmek.
DEN MODERNA DIKTNINGENS
KVINNOTYP.
D
ET ÄR en underlig samling af kvinno-
gestalter, som träder en till mötes i det
människo-galleri, de senaste årens romanlitte-
ratur haft att framvisa. Såvidt diktningen
skall kunna gälla såsom en någorlunda trogen
återspegling af sin tids lif och människor, så
måste det blifva sällsamma föreställningar, som
en eftervärld kommer att bilda sig om vårt
sista decenniums människor i allmänhet och
om kvinnan isynnerhet. Hvarje epok har att
framvisa mer eller mindre i ögonen fallande
abnormiteter i tidslynnet; men när man en
gång skall döma efter de människogestalter,
vår diktning framställer, kommer abnormiteten
att visa sig såsom norm. Ty det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke nästan alla den
moderna romanens kvinnofigurer rätteligen
borde befolka mottagningsrummen hos specia-
listerna i nevropati och hysteri. Ehuru de
nevropatiska lidandena torde åstadkomma svåra
härjningar bland vår tids män och kvinnor,
så allmänna äro dock icke dessa sjukliga före-
teelser, ännu mindre så estetiskt tilltalande,
att man nästan uteslutande bland dessa offer
borde utse de mänskliga representanterna för
vår tids diktning. Tidslynnet har nog att
uppvisa mycket af tillspetsade spörjsmål, myc-
ket af uppskrufvade affekter samt mycket af
hvad jag skulle vilja kalla talmi-känslor, och
hvilket allt icke kan undgå att finna ett ut-
tryck äfven i litteraturen. Orsak- och verk-
ningsförhållandena därvidlag torde emellertid
ställa sig en smula problematiska, och de kunde
förtjäna sitt särskilda kapitel. Hvad som sy-
nes visst är dock, att majoriteten af Sveriges
kvinnor icke har anledning att vidkännas
denna konstbesynnerliga, hyper-vitala, af våra
författare så omhuldade kvinnotyp, hvilken de
hafva konstruerat: en säregen hybrid af sla-
visk sensualitet, gallisk liflighet och koketteri
och österländsk indolens, hvilket allt i den
efter de nordiska uttrycksmedlen och förhål-
landena anpassade tunga kostymen förlorar
den betagande, subtila eller narkotiska atmos-
fär, hvar och en af dessa sammansättningar
i och för sig äger, och blott åstadkommer ett
brutalt, forceradt och onaturligt helt. Lika tvif-
velaktigt torde det i öfrigt vara, huruvida fler-
talet af män behöfver vidkännas den gestalt,
hvari dikten merendels plägar låta dem fram-
träda, en gestalt, som antiken brukade fram-
ställa med attributen bocköron och bockben.
Männen i allmänhet såväl som kvinnorna hålla
nog före, att den mänskliga värdigheten kräf-
ver, att begären skola vara vasaller och icke
herrar. Det är dock icke om männen vi här
ämna tala.
Den författare, som numera faller på det
orådet att teckna kvinnan kysk, skildrar henne
anemisk och liflös; framställes hon etiskt med-
veten och bunden af pliktlagen, blir hon pueril,
pedantisk och ointressant. Den litterära kvinno-
figur, som skulle kunna framträda med nå-
got hopp om att väcka intresse, måste vara
ett väsen med skiftande lynnesdrag, instink-
tiva impulser och fladdrande känslor. Ett så
tungt och urmodigt gods som en karaktär, får
hon alldeles icke släpa på. Liksom eolshar-
pans strängar sättas i dallring af hvarje vindil,
likaså motståndslöst böja sig dessa kvinno-
väsen efter ögonblickets stämningar och för
passionernas vindar.
Det vill synas, som om denna kvinnotyp
skulle besitta synnerligen fängslande egen-
skaper, ty den har länge behärskat den litte-
rära terrängen och motstår alltjämt ödet att
blifva omodern.’ Ännu synnerligen länge torde
dock icke denna typ kunna undgå faran att
löpa ut i banalitet, eller rent utaf i karrikatyr.
Den saknar i grunden all verklig motsvarighet
i det germaniska skaplynnet, ehuruväl den i
en tid af starka epikureiska strömningar samt
af våldsamma brytningar i de etiska tänke-
sätten funnit en viss jordmån här. Men nå-
gon djupare rot kommer en dylik vällustig,
kameleontartad kvinnotyp dock aldrig att slå
i nordisk jordmån.
Huru våra diktare tänka sig kvinnan af
den nu rådande romantypen på hennes äldre
dagar, då lifaktigheten öfvergått i en kanske
föga bedårande rutin, då de hårdt anlitade käns-
lorna måste vara synnerligen medtagna och
då de erotiska sensationerna brunnit ut, få vi
icke någon reda på. Åldrade kvinnor äro helt
och hållet förvisade ur 1890-talets litterära
kvinnogalleri. Förmodligen anses de blott
värda att kastas i skräpvrån. Kvinnor, för
hvilka lifvet varit blott sinne och lidelse, måste
också med ålderns dagar förlora allt lifsinne-
håll. De måste följaktligen vara utan allt
intresse och utan alla förutsättningar att för-
svara en plats i litteraturen.
Mot denna kvinnotyps efterhärmerskor eller
motsvarigheter i verkligheten är ödet jämfö-
relsevis blidt. Nog händer det väl, att käns-
lorna hos exalterade eller uppskrufvade natu-
rer slutligen mynna ut i allehanda excentrici-
teter, men i vanliga fall lägga sig gärna dessa
kvinnliga öfverdrifter, när de ej längre finna
en tacksam publik. Lidelserna äro äfven till
all lycka sällan så enväldiga i lifvet som i
dramat och romanen. Man skall få se större
delen af dessa öfverspända eller uppskrufvade
kvinnor på några få år undergå densamma
metamorfosen att blifva hvardagstrefliga ma-
tronor, och hos en stor del af dessa röjer sig
därpå ofta nog den motsatta öfverdriften : en
påfallande obenägenhet och rädsla för allt som
röjer olika »medelpunkt» än genomsnittsmän-
niskornas.
Hos verkligt erotiskt lidelsefulla kvinnor
blir det med åren ofta något förvissnadt, här-
jadt och utbrunnet. De hafva under korta
stunder blomstrat i purpur, fullhet och glans,
nu äro de doftlösa och förtorkade likt cactéerna.
När för dessa kvinnor lidelsens och ungdomens
fest är all, har ock lifvet förlorat hela sin
poesi, och de sjunka vanligen häjdlöst ned i
prosan, medan deras ursprungligen anspråks-
lösare, mindre passionerade medsystrar ännu
med de gråa håren kunna bevara en själens
ungdom och en sinnets lyftning. Ja, de be-
hålla ofta en fläkt af vår och poesi ända in
i höstens dagar, likt resedan — blomstret i
de svala lunder — symbolen af känslornas
mystik, hjärtats sympati och ett ursprung
högre än sinnevärldens.
V. A.
FRÅN UNDANGÖMD DAL.
D
ÄR LÅG EN DAL mellan berg och haf. Dess
mörka furuskogar stodo gröna under bister
vinterköld; dess tusen sjöar svallade, blå-
nande, djupa under ljuflig sommardag. Dess vår
var blid och ljus — ljus som en barndomsdröm;
dess vinter mörk och lång, men full af stjärneglans
och bländhvit snö. — Fattig var jorden där, men
himlens sol framkallade otaliga blommor, som dof-
tade i skog och mark under sommarens korta tid,
och där mognade ädla frukter ■— sådana som man
trott sig finna blott i fjärran solvarm söder.
Den gröna dalen låg där mellan berg och haf.
I långt aflägsna tider hade hafvet svallat öfver
dalen. Men det drog sig tillbaka, det kvarlämnade
odödliga frön, och i dess spår växte härliga, rika
skördar. Se, hafvet låg sedan stilla — — det blef
en skimrande väg mellan dalen och Västerland. —•
Och omkring dalen restes murar, fasta, väldiga mu-
rar, genomskinliga, klara som kristall. Dessa murar
skulle skydda dalen för fiender, för vilddjuren, ja,
för den bistra vinterstormen, som österifrån, norr-
ifrån kom isande kall från ödsliga tundror. Mu-
rarne voro dalens värn, dess lifvakt. De skulle
hållas fria från hvarje fläck. Och hvem af dalens
inbyggare var ej villig att gifva sitt hjärteblod för
deras försvar? — —
Vinterstormen ifrån fjällen i öster for fram, här-
jande, förödande. Han trängde fi-am mot murarne.
Han ville störta sig öfver dalen. Det gick en suck,
en bön igenom dalen. Alla blommor böjde sig,
stormen kunde icke lösslita dem. Furuskogen su-
sade: han var rotad djupt i sin fosterjord.
Och se! Österns mäktige härskare, stor i mild-
het som i makt, han bjöd stormen stanna. Dalen
hade funnit behag för hans ögon. Han talade:
»Du skall icke förstöras, du sköna dal. Fritt må
du blomstra upp i skydd af dina murar.» Stormen
måste lägga sig för härskarens bud. Fördärfvet
stillades. Härskaren lade sin hand välsignande på
murarne. Han ristade dit sitt namn. Nu voro
murarne fasta, orubbliga, helgade. Ingen röfvare,
intet vilddjur, ja, ingen vinterstorm kunde tränga
genom dem.
Dalen grönskade, blomstrade i frid. Där strå-
lade dess helgedom, korsets tecken i himmelskt
ljus; det ljuset upplyste hela dalen mer och mer.
— Där tonade sången äfven ur djupaste ödemark...
Där hade »sång och trohet byggt...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
