Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 13 maj 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Till den mäktige härskaren i Öster sände dalen
villigt, gärna sin hyllningsgärd : de skönaste blom-
mor från skog oeh mark, de ädlaste frukter, som
mognat i sol och ljus, de dyrbaraste, klaraste pär-
lor ur sjöarnes djup, och sångernas ljufliga, klin-
gande toner ...
Härskaren gladdes öfver hyllningen. Han tog
emot gåfvorna och skattade dem högt.
*
Ett århundrade hade snart fullristat sina tal å
murarne af kristall. De voro ofördunkladt klara,
dessa murar, orubbade, utan fläck : härskare-han-
den, härskare ordet hade hvilat öfver dem. —
Då hopa sig tjocka moln i öster. Himlens stjär-
nor skymmas. Dånande nalkas stormen. Han bry-
ter sig mot murarne. Det mörknar, det brusar,
marken skakar.
Där, långt bort i köldens, mörkrets rike, vredgas
den mäktige härskaren. Bergsvandrarne, jättarne,
som stå omkring tronen, hviska onda råd i hans
öra. De rikta hans blick mot den gröna dalen.
De fråga: »Hvarför skall just den dalen bevaras som
en ögonsten? Dess murar äro blott glas i din starka
hand, o konung! Se, där lyser blott det bleka himla-
ljuset. Icke ens våra sköna, mångfärgade lampor
brinna där. Härskare, låt icke en usel mur af glas
skilja dalen från ditt öfriga rike!» — — —––- -
Och härskare-ordet, — namnet, som af ålder
stått inristadt på murarne, plånades ut... Den skyd-
dande handen drogs tillbaka . .. Vinterstormen släpp-
tes lös. Han for fram isande, dödande kall. Han
andades öfver tusendetal blomsterknoppar i dalen
— de stelnade. Han dref fram en lavin ; den slun-
gade en sten mot kristallmuren och denna bräcktes,
krossades. Nu låg dalen öppen •— utan skydd.
Bergsandarne, jättarne le mörkt, hotande. Dalens
inbyggare förskräckas, bäfva, De höja händerna
mot himlen ...
Himlaljuset omkring korset strålar ännu. Tusen-
den och tusenden knäböja, bedjande om hjälp...
Vinterstormen far fram, härjande, förisande. —
Alla sånger ba tystnat; det blir så mörkt och kallt.
Snö faller öfver dalen, faller öfver gröna fält och
lundar — — — — — — — — —• — – — — ■—■
Skall vårsol ännu försmälta drifvorna och locka
blommor fram ur frostig bädd?
Österns mäktige härskare sitter mörk på sin tron.
Bergsandarne, jättarne stå omkring honom. Millio-
ner af hans folk knäböja inför tronen. Man brin-
gar härskaren sin hyllningsgärd. Hans öga synes
tröttna vid guldets glans och juvelers skimmer. —-
Han befaller : »För hit de blommor, de smycken
ifrån dalen, hvilka mina föregångare prisade så högt!»
Och knäböjande tjänare frambära en krans af blom-
sterknoppar, men de äro frusna, höljda af rimfrost!
— — och därjämte ett smycke, stort och tungt, till-
hopafogadt af otaliga pärlor — stelnade tårar !–––
Smycket är tungt, tungt — för tungt för härskarens
hand. Han förmår ej lyfta det. — På hans vink
bortföres hyllningsgärden. Härskaren vill se andra
blommor, andra skatter. Bergsandarne skynda att
binda ihop konstgjorda, lysande blomsterkransar,
hvilka de på något afstånd föra förbi sin höge ko-
nungs ögon. Han nickar nådigt bifall ; men en suck
smyger sig ur hans bröst. Han frågar tankfull:
»Var det väl dessa blommor, mina föregångare pri-
sade så högt? Hvad fattas väl nu?» — Sakta hvi-
skar en röst invid hans sida: »Doften fattas. Lif-
vet fattas ...»
Härskaren vinkar. Han vill ej höra, vill ej tänka
mera. Han vill njuta af sång — sång ifrån den
dal, som af ålder varit sångens hemland. ■— Och
genom mörknande natt ljuda toner, klagande, sör-
jande toner, toner såsom af otaliga suckar . .. Det
ligger sorg, blödande sorg i de tonerna ; och månget
missljud, doft eller skärande, blandas däri. Den
sången behagar icke härskaren. Han vredgas, be-
faller tystnad. Bergsandarne, de mörka jättarne,
hånle ... En bullrande musik öfverröstar de sista
bortdöende tonerna .. .
Men högt öfver nattligt mörker, genom storm och
hotande skyar lyser ännu himlens klara stjärna
öfver undangömd, frosthärjad dal. — Och se, en
hand, en stark, en mäktig — en gudahand uppen-
barar sig mellan tunga moln och tecknar med
ljungeldsskrift: »Hitintills skall du gå men icke
längre ...»
Se, se Guds öga vakar öfver dalen!
Och dalens inbyggare, de, som fått öppnade
ögon att se och tyda himmelens tecken, de se upp-
åt, de se stjärnan, de se handen, de se det vakande
ögat, och de taga tröst till sig — trons, hoppets
tröst.. .
A * * *
D
en hvita hvalen, en saga
FRÅN HAFVET AF GUSTAF
UDDGREN.
» I SOM ser den hvita hvalen, hans kär-
JL/ lek vinner ej svar.»
Så hade gammalt folk sagt, folk, som ännu
trodde på allt slags skrock, som sett hvita
hästar om nätterna och sett stora odjur kom-
ma upp ur hafvet midt på ljusa dagen.
Allt det där trodde han inte på. Han var
en blek ung man, som just nu låg utsträckt
öfver två tofter och styrde sin hvässing med
högra handens pekfinger och långfinger, för en
fin liten sydvästlig bris, ut, till Gungflyskä-
rena, där han satt sina hackor kvällen förut.
Trott på skrock hade han aldrig gjort.
Och ändå hade det nu inträffat någonting, som
han förgäfves sökte förklara.
I går kväll just när han satt den sista
backen och kastat korkflötet i sjön, hade nå-
gonting stort, hvitt blifvit synligt i vatten-
brynet.
Det såg snarast ut som ett kullrigt skär,
fullsatt med hvita stjärnskal, hvilket höjde
sig upp ur vattnet. Möjligtvis kunde det också
ha varit ett djur. Det hade haft en röd fläck
vid ena sidan, en fläck, som liknade en van-
sinnigs öga, då han ser det osynliga och
vill fly.
Blott ett ögonblick hade han sett detta
röda öga stirra på sig. Därpå hade det vändt
hvitögat till, och hela den besynnerliga synen
hade sjunkit ned igen i hafvets mörker.
Först en god stund efteråt hade han kom-
mit på den tanken, att det kunde ha varit
den hvita hvalen, som han hade sett.
Nu får man se, om skrocket talar sant!
hade han sagt helt högt för sig själf. Sedan
hade han seglat hem.
Han hade ej kunnat låta bli att småle,
när han belagt båten vid bryggan och gick
upp för gångstigen till föräldrarnes stuga.
När han kom in, sutto alla tysta och dystra.
Det hvilade en tyngd öfver dem, som hade ett
mord blifvit begånget, under det han varit ute
till sjös.
Till en början hade ingen velat säga, hvad
det var. Slutligen hade systern tagit honom
med sig ut och anförtrott honom nyheten.
Den svarta Julia på Hamburgön, henne,
som han nu i ett halft år gått och haft tycke
för, hon hade gifvit sig af söderut med ång-
båten. Hon hade sagt, att hon fått plats i
sta’n, men det trodde ingen på. Alla visste
att hon skulle resa till en älskare, hon hade
därnere.
Han hade låtsat, som om det alls inte an-
ginge honom. Han hade försökt att le, då
systern slutat sin historia, men hans leende
hade något halft, något skärande i sig, och
han hade blifvit alldeles blek tvärt emot sin
vilja.
Det var den hvita hvalen han hade tänkt
på. Julia .. . att hon skulle öfvergifva honom
en vacker dag, det hade han länge vetat.
*
Visst hade det smärtat honom att ha blif-
vit bedragen af en kvinna, Men just därför,
att han kände denna smärta så djupt, hade
han velat dölja den. Och just därför var det
kanske han blifvit så blek?
Morgonsolen glittrade på de fräsande böl-
jorna, seglen stodo spända, som vore de nära
att brista, och båten skar tungt igenom våg
efter våg.
Då kände han plötsligt, som hade en blod-
åder sprängts sönder inom honom. ’ Det var
som hade smärtans källor flödat öfver och
börjat fylla hela hans bröst med kvalens frä-
tande gift.
Ensamheten hade omärkligt löst behärsk-
ningens band ett för ett, tills han nu helt
plötsligt ej längre kunde hålla tillbaka käns-
lorna. Hvarför skulle han också tvinga sig
till en låtsad likgiltighet, då inom honom ra-
sade en storm, som hotade att spränga hans
hjärta?
Han hade nu endast ett kort stycke kvar
till Gungflyskären, där han skulle börja att
vittja backorna. Då far plötsligt en vild idé
genom hans hjärna. Om han skulle strunta
i backorna och segla rätt ut till hafs?
I nästa ögonblick har han kastat om rod-
ret och vändt så hastigt, att han ej ens hin-
ner låta seglen gå öfver. Focken bräckes och
storseglet har fastnat i lofvart på löfvangen.
Med en knyck trycker han ned storseglet
i lä, gör loss focken och halar in dess läskot.
Han visste själf ej ens en stund efteråt,
hur det hade skett. Han lämnar de dyrbara
fiskredskapen, sina vänner, syster, sina för-
äldrar, lämnar dem alla åt sitt öde och styr
blindt ut öfver hafvet mot det okända.
Hvarthän? Det är honom likgiltigt. Rätt
ut från land, från människorna och deras trånga
lif, från missräkningar och framtidsbekymmer,
rätt ut öfver hafvet mot horisontens midtel-
punkt.
Det är något lockande i detta: att styra
just mot den punkt, hvilken ligger närmast
det osynliga, som döljer sig bakom himlaran-
dens båge.
En känsla af säregen tjusning bemäktigar
sig honom. Blodet sjuder starkare i hans
ådror, musklerna svälla och blifva hårda som
stål. Han tycker sig i stånd att kämpa en
strid mot hvem som helst, vore det ock ett
af hafvets värsta vidunder.
När han seglat en stund och kusten börjat
allt mer och mer försvinna, kommer det emel-
lertid öfver honom en känsla af tomhet. Det
är som skulle hafvet och luften omkring ho-
nom ha förtunnats, som hade alla de fördolda
makter, hvilka gifva tingen innebörd, dragit
sig undan. Ja, som seglade han fram mot
en afgrund, utför hvilken han inom kort, han
själf och hans båt, skulle störta ned.
Det lyser något hvitt genom vattnet! Kan
det finnas skär så här långt ute till hafs?
Det är omöjligt. Hvad kan det då vara?
Än synes det och än försvinner det, detta
hvita där nere i djupet. Och med hvarje mi-
nut han fortsätter sin segling ökas vissheten
om, att han ånyo förföljes af den hvita hvalen.
Men det är ju bara skrock detta! . . . Skall
han låta skrämma sig af en tom fantasi?
Hur mycket han än söker intala sig mod
och öfvervinna den oro, som allt mer får makt
med honom, blir hans motstånd allt svagare,
och mörka aningar börja kretsa omkring ho-
nom.
Då plötsligt ser han en grönhvit klippa
tätt framför båtens bog. Ett ögonblick till
och hans båt skulle vara krossad och han
själf hemfallen åt döden i vågorna!
Men hastigare än hans tanke, hastigt som
skulle en annan vilja än hans egen ha verkat,
har han kastat om rodret, och båten svänger
rundt nästan på fläck.
Det var, som skulle en böld af ångest ha
brustit i det ögonblick han vände, så lättad
känner han sig nu. Men då han vänder sin
blick mot det ställe, där det hvita skäret varit
synligt, har det ånyo försvunnit och han ser
rätt ned i det mörkblåa vattnet med dess oge-
nomträngliga djup.
—-Var det kanske den hvita hvalen, som
ånyo narrade mig att vända? tänker han för
sig själf med ett småleende.
_ s,
O «
£ .fl
« &
e «
oo*^
(3® -T
£(/) ■ ■
c SZ
0.1
(C :Q "
“t «
-o ©
•cd c.*5
cn «"O
cd-o E
cc m
c cd
szjcCa
«
fl
fl
s
m ^
« %
fl t
o
h §
O
as a
w KS
O*»*
r
u
sO
eS
P<
to
P<
’S
fl
fl
H
c3
a
T
an
d
p
u
lver,
två
slag,
T
a
n
d
p
a
sta
,
T
a
n
d
tin
k
tu
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0307.html
