Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 13 maj 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
Men han är nöjd i alla fall, och en känsla
af behaglig trygghet sprider sig hos honom,
sedan han nu uppgifvit denna förryckta idé,
att söka döden i vågorna. Hvarför? För att
en kvinna svikit honom?. . . Ah nej, men
därför att hennes trolöshet varit den sista
droppen, som kommit lifsledan att rinna öfver.
När han nu med utfirade skot länsade in
mot kusten igen, var det som hade den själf-
förvållade lifsfara han undgått rentvått hans
sinne från all bitterhet och leda. Och han
kände, att han nu ånyo skulle med samma
tålamod och tysta undergifvenhet kunna fort-
sätta det tröstlösa lifvet, där inne bland de
små hopträngda förhållandena i det lilla fisk-
läget.
*
Solen hade sjunkit ned i hafvet där bakom
honom. Den hade begjutit båt och segel med
en skimrande rodnad, så att de strålade, som
om de varit af guld och pärlemor.
Lifslusten hade vuxit sig stark hos honom
ånyo. Han såg det tillkommande ljust och
glädtigt framför sig.
EN MÄRKESDAG I VÅR ODLINGS
HISTORIA.
Klemming foto
MAJOR CLAES ADOLF ADELSKÖLD.
E
n stor märkesdag i vår odlingshi-
storia var den sistlidne 5 maj, då 50 år
förflutit sedan det första spadtaget på rikets
första järnvägsanläggning togs af dåvarande
löjtnanten Cl. Adelsköld i närheten af Illbergs
by i Värmland.
Vi äro öfvertygade, att det af denna an-
ledning skall intressera vår läsekrets att se
bilden af »vårt lands förste järnvägsarbetare»,
så mycket mer som major Cl. Adelsköld genom
detta sitt första spadtag i den värmländska
jorden kan sägas hafva symboliserat det vä-
sentligaste af sin därpå följande stora lifsverk-
samhet, nämligen vägbrytarens och organisa-
törens af åtskilliga vårt lands järnvägar.
Claes Adolf Adelsköld är född på den vackra
Nolhaga herregård vid Alingsås den 7 septem-
ber 1824 och fyller således i höst 75 år, men
Och det syntes honom som seglade han ej
längre öfver ett haf, det var som sväfvade
hans farkost fram genom luften, genom den
blåa azurn, bort mot något drömland ute i
världsrymden.
Han hade glömt, hvarthän det var, han
styrde sin kosa, glömt den lilla gula strimman
af land framför honom, glömt de otaliga skären
där utanför.
Då, plötsligt, skälfver hans farkost till af
en häftig stöt. Den djupa kölen har dånande
törnat emot en undervattensklippa. Ännu ett
par våldsamma stötar . . . och hans båt kros-
sas i spillror under honom, och vattnet bryter
fräsande fram mellan plankorna. Ur sina
drömmars himmel sjunker han ned under en
blytung svallvåg, som likt en jättehand be-
grafver honom under sitt hvalf.
De sista strålarna från en half sol belysa
ännu en stund brottsjöarnes vilda dans på det
ställe, där han försvunnit, tills mörkret breder
sitt bårtäcke öfver hafvet och försänker allt i
en tung dödssömn.
Endast då och då bryter en hvit fräsning
fram ur de osynliga vågorna.
är det oaktadt ännu i besittning af den mest
ungdomliga vigor.
Det skulle taga alltför stor del af vårt
dagsnummers hårdt anlitade utrymme i an-
språk att nämna alla de järnvägsbyggnader,
hvilka ha major Adelskölds energi och fram-
stående igeniörsegenskaper att tacka för siD
tillkomst. Vi vilja endast, utan att ingå i
detaljer, med anledning af det märkliga half-
sekelsminnet betona, att major A:s lifsgärning
gör hans namn förtjänt af att alltid ihågkom-
mas med tacksamhet af nationen.
Jämte porträttet meddela vi äfven en af-
bildning af minnesstenen, som för något år
sedan restes vid Illbergs by, på den plats, där
spaden först sattes i jorden. På stenens fram-
sida läses under bilden af morgonstjärnan föl-
jande inskription:
Här nedanför togs första spadtaget på den för-
sta svenska järnvägen den 5 maj 1849 kl. 10
f. m. af löjtnant Cl. Adelsköld.
MINNESSTENEN VID ILLBERGS BY.
BAGATELLER. SKIZZ FÖR IDUN AF
MIAL.
A
LDRIG HADE det då varit annat än slitningar
och misstämningar och missförstånd under
hela den tid, de varit förlofvade. Det kom-
mo de öfverens om nu, när allt det där var en öf-
vervunnen ståndpunkt. Och de talade nu om den
tiden med det litet skämtsamma öfvermod, som man
ofta i lyckans dagar ägnar besvärligt och tråkigt
förflutet. Hennes släkt var rik på medelålders, ogifta
fruntimmer, och de hade följaktligen blifvit mycket
strängt hållna under förlofningstiden, ja, så strängt,
att Signe stundom måste gå igenom hela vigsel-
akten i tankarna för att öfvertyga sig om, att deras
nuvarande lycka var verklighet. Ty hon hade ibland
riktigt svårt att fatta, att Claes och hon nu voro
sina egna herrar och kunde få ha hur roligt de nå-
gonsin ville, utan att någon af mostrarna eller de
öfriga släktingarna med aldrig svikande uppfinnings-
rikhet klargjorde för dem, att de burit sig opassande
åt. Bara det att få gå på teatern utan förkläde, och
att sedan få sitta bredvid hvarandra i en soffa på
Rydberg eller Operakällaren, så ljufligt ensamma i
det stora mänskohvimlet, att få komma hem hur
sent man någonsin behagade, utan att mötas af mo-
ster Karin eller moster Elise, som hade tillbringat
»en sömnlös natt» i väntan på den vanartiga syster-
dottern — det var som en skön dröm bara detta I
Eller att kunna sitta och svärma af hjärtans lust
framför skymningsbrasan om vinterkvällarna, utan
att, som det hände, medan de voro förlofvade, nå-
gon af Signes allestädes närvarande kvinnliga an-
förvandter kom in i rummet med en brinnande
lampa, som under en tystnad, full af understrukna
meningar, placerades på ett bord framför dem —
att med ett ord aldrig bli störda i sina stämningar
och aldrig missförstådda i sina handlingar, att få
vara i fred i allt, hvad man företog sig, det var till
dato det unga parets starkaste intryck af äkten-
skapets lycka.
Fast det var nog sant, förstås, inte hade det
bara varit sådana där rent konventionella förtretlig-
heter, som vållat slitningarna under deras förlof-
ningstid; dessa hade också haft andra och djupare
orsaker. Och Signe var den första att medge, att
hon med all sin känslighet aldrig i ord kunde ge
uttryck åt sina känslor, och fastän hon var den gla-
daste, lifligaste lilla människa, som fanns på jorden,
så drog hon sig tillbaka »som en mussla i sitt skal»,
för att använda hennes mans uttryck, så fort det
gällde att tala om sig själf och sitt eget tankelif.
Hon hade en ingrodd motvilja för allt hvad patos
och stora ord hette, för allt, som kunde förlöjligas
öfverhufvud taget. Och om hon någon gång för-
leddes till att tala med den värme och innerlighet,
som i själfva verket var hennes innersta väsen, så
skrattade hon alltid själf efteråt — bara för att
därigenom skydda sig mot andras löje. Och när
Claes ibland med sin litet tanklösa godmodighet
råkade säga saker, som sårade henne -— och detta
skedde ganska ofta, ty hon var ända till ytterlighet
»snarstucken», för att ännu en gång citera hennes
man — då blef hon aldrig ond eller häftig, men
hon gick och grämde sig i tysthet, grämde sig i
dagar och veckor, utan att säga ett enda ovänligt
ord, bara med en viss skygg reservation i sitt sätt,
som gjorde honom alldeles förtviflad, så mycket
mer som han sällan lyckades utfundera orsaken till
hennes misshumör.
Under de tre månader de varit gifta hade dock
ända tills nu ingenting i den vägen inträffat, och
man började tro, att detta hennes lynnes allt för
stora sensibilitet hade flytt på samma gång som
förlofningstidens många konventionella hänsyn.
Gud vet, hur det gått till i dag. Men innan hon
visste ordet af, så hade den där fruktade misstäm-
ningen fått makt med henne igen, och det gick, som
det brukade gå: Claes tröttnade på att försöka ut-
forska hvad det var, som gjort henne ledsen, och
det kom något stelt och främmande öfver dem båda
•— det var den där förfärliga känslan af, att man
hör hvarandras röster, ser in i hvarandras ögon och
håller hvarandras händer och ändå äro så långt,
långt borta ifrån hvarandra, att den enas tankar
äro för den andra ett slutet rum. Han hade midt
i deras glada samspråk vid middagsbordet på sitt
obetänksamma, litet rallierande sätt råkat vidröra
ett ämne, som syntes henne vara höjdt öfver allt
gyckel, och det behöfdes inte mer, för att den äkta
tonen i hennes munterhet skulle försvinna, och
hennes sätt fick denna forcerade liflighet, som han
aldrig kunde misstaga sig på.
Nu hade Claes gått ner till sitt arbete igen, och
hon satt ensam kvar med en känsla af att ett helt
moln af olycka hvilket ögonblick som helst kunde
spola bort deras nya, spröda lycka. Hon hade följt
honom ut i tamburen och kysst honom till afsked
liksom alla andra dagar, utan att hennes ansikte
ett enda ögonblick förlorade detta litet kyliga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0308.html
