Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 27 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
ligt språkkunnig, öfversatte hon, efter man-
nens död, Here af hans vetenskapliga arbeten
till tyska, och var äfven en värderad öfver-
sättarinna af flere goda arbeten inom skön-
litteraturen.
Hennes senaste år nedtyngdes af en lång-
sam tärande sjukdom, som nästan hela för-
liden vinter hållit henne fängslad i svåra plå-
gor vid Sofiahemmet. Äfven där hade hon
dock sina ljusa stunder, då hon lifligt och
gladt samtalade med besökande vänner om
många af dagens viktiga frågor, åt hvilka hon
alltjämt ägnade sitt intresse.
Ofvanstående porträtt förskrifver sig från
tiden för hennes giftermål.
Hennes dödsdag inträffade den 10 maj 1899.
L. S.
BARNDOMSHEMMET.
G
ÅR JAG UT bland mänskoskaran,
badad af elektriskt ljus,
stannar vid de granna fönstren,
döfvad utaf sorl och brus —
• ’
dubbel saknad hjärtat känner,
känner dubbelt lifvets kval:
allt är strid och kamp och äflan;
målet — dödens mörka dal!
När bland gränders dystra rader
enslig kammare jag nått,
knäppta händer hopplöst sjunka,
allt är tröstlöst, grått i grått.
Stundom händer dock, att minnet
öppnar barndomshemmets dörr,
där i låga hvardagsrummet
brasan flammar gladt som förr.
Rundt kring stora bordet sitta
far och mor och syskonkrets,
och vid pappas stearinljus
ligger boken re’n tillreds.
Mamma spinner, men så ljudlöst
— rocken smörjes hvarje kväll —
spinner fina, starka trådar,
varp till sommarns linnedräll.
Och så öppnar pappa boken,
det är »Fältskär’ns» andra del.
Först en blick dock öfver laget:
han vill ha vår tanke hel.
Har den enas sax förkommit,
är den andras nål för grof,
duger ej att sedan sätta
pappas tålamod på prof.
Därför än elt ord, en hviskning!
Väntansfullt hvart hjärta slår,
medan klangrik stämma börjar,
där den slutade i går.
Och vi lyss till skaldens sagor
om vår svunna storhetstid,
lyss, tills ögon börja stråla,
kinder rodna varmt därvid.
Mörk och stilla rufvar kvällen
öfver rödfärgmåladt hus;
smala byavägen skymtar
dunkelt fram vid stjärneljus.
Där är ljuflig ro och livila;
kärlek gifves utan lön.
Lifvets alla dunkla spörsmål
mynna ut i hoppfull bön.
Varma falla minnets tårar
uppå knäppta händer ner,
mörkt och mulet sinne klarnar,
lifvets börda käns ej mer.
Anna Berg.
OM BÖCKER OCH LÄSNING.
» ü OKTRYCKERIKONSTEN är världens
i * största uppfinning,» säger Victor Hugo,
och visserligen är det sant, att ingen uppfin-
ning varit så ägnad att sprida ljus och kun-
skap kring jorden. Genom den kan man i
den mest undangömda vrå få tillfälle att njuta
af det, som stora snillen tänkt och diktat, och
genom den har hvar och en tillfälle att göra
en sann och lefvande bekantskap med rikt
begåfvade människor, hvilka lefvat i en svun-
nen tid, lära känna dem så väl, komma dem
så nära, som man sällan kommer de männi-
skor, som man lefver ibland.
I vår tid läses ju också mycket; men man
kan läsa på många sätt. Jag vill nu alls icke
tala om speciella studier, utan uteslutande
hålla mig till läsningen för nöjes skull.
Rundt om på landet och i våra småstäder
ha vi egentligen ej tillgång till konst i annan
form än litteratur. Bildhuggarekonstens och
målarekonstens stora mästerverk äro gömda i
samlingar och gallerier, långt borta från oss.
En dramatisk framställning, som har rang af
konst, bjudes sällan på en landsortsscen, och
musiken är ju tillgänglig endast för mer eller
mindre musikaliska och musikaliskt utbildade
personer.
Men äro många stängda från dessa skatter
af mänskligt snille och skaparekraft, så står
litteraturen dess mera öppen på vid gafvel
för alla. Man behöfver ju ej annat än kunna
läsa i bok, för att ha nyckeln till nästan allt
mänskligt vetande — till all världens littera-
tur. En bok är ingen dyr sak, och man kan
taga den med ut i skogens svalka om som-
maren, och i vinterns tid, då solen knappt
unnar oss en ljusstråle, då det är mörkt och
ruskigt utanför och lifvet inomhus enformigt
går sin gilla gång — grått i grått — då bjuda
böckerna åt oss umgänge med »mänsklighe-
tens heroer», med snillets eviga ungdom.
Och dock taga människorna så litet emot
den tysta inbjudningen. Många gånger har
jag förvånat mig öfver, huru litet människor
läsa, och huru underligt planlöst de läsa. Till
en viss grad bestämmes naturligtvis lektyren
af yttre omständigheter. Man läser först de
böcker, som finnas i hemmet, dem, som andra
ifrigt rekommendera, dem, som tidningarna
utbasuna o. s. v. Bland alla dessa böcker,
man på detta sätt läser, lämna de flesta svaga
eller alls inga intryck, man har snart glömt
dem, och de ha blott varit ett mer eller min-
dre angenämt tidsfördrif. De flesta, men all-
tid är det en och annan bok bland allt detta
plockgods, hvilken verkligen griper in i ens
allra innersta natur, man vet ofta ej hvarför,
en bok, som man har svårt att skiljas från,
en, som man vill äga för att kunna läsa om
och om igen.
Det finnes ej något större fel i afseende på
läsning, än att ej läsa om böcker. Det är just,
hvad man skall göra. En bok, som gjort in-
tryck på en, skall man just läsa om. Då hän-
der det antingen, att man täDker: »Men hvad
i all världen var det, som var så förtjusande
i denna boken första gången jag läste den,»
eller att det första intrycket blir klarare och
djupare, så att man hör som en väns röst, en
vän, som förstått det innersta i ens natur,
bättre kanske än någon af dem, man känner
och umgås med.
Har man fått ett dylikt intryck af en bok,
då vill man gärna läsa mera af samma för-
fattare, vill läsa allt, vill lära att känna honom
som människa och konstnär.
Tar man sig för att verkligen läsa en för-
fattare med sammanhang, med föresats att
lära känna honom, så har man nästan alltid
rikt utbyte. Först då man sätter hans lif i
sammanhang med dikten och dikten med lif-
vet, blir han för läsaren en personlighet.
Konstverket blir ej ett enstaka lösryckt ting,
det blir en länk i en kedja och får dubbelt
värde och nytt lif genom den nya belysnin-
gen. Författaren blir ej mera blott ett namn,
en flyktig bekantskap, hvars drag man ej kän-
ner igen, det blir en människa, som lefver
och älskar, som hoppas och äflas, som har fel
och förtjänster, som är ett barn af sin tid
med dess idéer och fördomar, och så ser man
honom mot den rätta bakgrunden. Har man
fattat intresse för en diktare, så blir det ej
slumpen, som bestämmer lektyren längre. Man
vet, hvad man vill läsa och hvad man vill läsa
om. Och intresset blir ej ensidigt samladt om
en enda. Genom honom kommer man att in-
tressera sig för hans vänner och samtida, för
hans motståndare, föregångare och efterföljare,
och snart har man en krets högst intressanta,
aldrig svikande vänner, till hvilkas sällskap man
kan fly utan tvekan, säker att alltid hafva
utbyte däraf.
Det är naturligtvis de äkta snillena endast,
hvilka ha en sådan makt, en sådan evig ung-
dom, att de på detta sätt kunna blifva en al-
drig sinande källa för dem, som lärt att läsa
dem rätt. Särskildt är det i den klassiska
litteraturen, man bör söka dem. Huru många,
i synnerhet damer, ha kanske ej den föreställ-
ningen, att s. k. klassisk litteratur är tråkig,
ja, rent af ej möjlig att komma igenom.
Hviika kalla vi då klassiker? Det är de
konstens mästerverk, som stå kvar från en
gången iitteraturperiod, sedan allt det, som ej
hade kraft att lefva, har dött undan. Många
gånger har jag undrat, huru många af våra
böcker, som skola ha inneboende värde nog
att öfverlefva sin samtid. Icke blir det så
många! Klassikerna, det är den fond af rent
guld, som kulturarbetet århundrade efter år-
hundrade samlat och lämnat oss i arf. Hvar
tid är ej lika rik i andligt hänseende, men
alla tider äga de stora människor, som en
gång gjort en stor och värderik insats i ar-
betet. Ju snillrikare, ju mera äkta mänsklig
en personlighet är, dess mera nytta och glädje
kan man naturligtvis ha af hans umgänge.
Huru lyckliga äro vi ej, som kunna välja bland
så många!
Man skall ej vara rädd att bli ensidig. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
