Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 27 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
vilja människor famna allt, följa med öfverallt,
på alla områden, och följden blir, att de flesta
männniskor i grnnden ingenting veta och hvar-
ken ha någon bestämd smak eller karaktär.
Universalgenier, såsom Göthe, kunna med
sitt snille genomtränga bra mycket af mänsk-
ligt vetande och konst, och dock fanns det
stora områden, på hvilka han var främmande.
Nu finns ej en något så när bildad person,
som vill erkänna sig obekant med något mellan
himmel och jord — däröfver och därunder.
All denna mångsidighet anser jag för min del
som ett af vår tids lyten. Om människor
mera uteslutande sysslade med det de hade
håg för och lämnade försöket att vara hemma
i allt, då tror jag, att de skulle bli mycket
både bättre och lyckligare och framför allt
mera personligheter.
Skall man ha verklig glädje af litteraturen,
skall man bli rikare i andligt hänseende ge-
nom den, så kan man ej nöja sig med dags-
litteraturens brokiga mångfald. Skall man
emellertid komma åt att rätt läsa en bok, så
måste man äga den. Det är endast sin egen
bok, man har till hands vid alla tillfällen, det
är endast i den, i hvilken man känner, hvar
man skall söka en viss stämning, en tanke,
ett uttryck. Och böcker äro ju ej så dyra.
En mängd mer och mindre onyttiga småsaker,
innehållslösa nöjen, ändamålslösa prydnader,
ett otal öfverflödiga lyxartiklar — allt detta
har mycket mindre värde och kostar mycket
mera än böckerna. Huru ojämförligt mycket
större glädje kunna ej de senare skänka oss !
Man sitter och har hjärtligt tråkigt i en väl-
försedd, ombonad salong med soffkuddar och
braspallar, album och etagèrer med dyrbara
småsaker o. s. v. i det oändliga. Men har
man några goda böcker, som tåla att läsas om,
så må stormen rasa därutanför, må solen
gömma sig huru väl den vill och landet vara
huru ensligt som helst — man kan hålla leds-
naden borta ändå. Den kommer ej ens åt
att titta in genom rutan, då man till gäster
ha mänsklighetens snillen, hvars ljusa andar
icke kunna dö, utan lefva gömda i deras verk,
hvarest hvem som vill, kan väcka dem till lif
igen.
A. Roth.
VID JULIAS GRAF. ETT RESE-
MINNE AF CARL VALFRID.
D
ET HAR HÄNDT, att svärmiska små
fröknar från Shakespeares land låtit packa
sina kappsäckar enkom för en vallfärd till den
romantiska stad, där Julia lefde och dog, där
ätterna Capulet och Montague pröfvade styr-
kan i sina kryckor och slagsvärd. De vilja höra
stenarna, som en gång lågo färgade röda, »be-
rätta mer om dessa ätters strid» och mena
kanske, att prins Escalus har makt ännu att
infria sitt halftusenåriga löfte, utsträckt där-
hän, att :
»Nåd skall skänkas eller straff ej dröja,
närhelst två älskande ha lidit så
som Julia och hennes Romeo.»
Och det ha de naturligtvis allesamman, om
än under mindre blodsutgjutelse, fast prins
Escalus en gång i sin enfald trodde sina skydds-
lingar vara enastående i deras marter. När
dessa troende damer komma till Yerona, rusa
de fram utan rast till Nicolo S:t Francesco al
Corso, klappa med nervösa händer på trädgårds-
porten, hvarigenom vägen går till det gamla
franciskanerkloster, där i ett förfallet kapell
en bräcklig sarkofag fått heder och värdighet
af Julias graf.
»Det har händt, att svärmiska små frök-
nar . . .», sade jag. Det är kanske ändå att
»JULIAS GRAF» I VERONA.
’i-.S»–*
tsssr.
« ».-i&eissä
göra Albions döttrar orätt. Jag borde ha skrif-
vit: »Det hände, att en svärmisk liten frö-
ken. . .»; ty jag är icke alldeles säker på, att
det händt mer än en enda.
Hon var för öfrigt helt olik sina landsman-
innor denna romantiska unga dam, som jag
mötte vid Julias graf. Hon hade lämnat sina
»korrekta» vanor på andra sidan kanalen, hade
blifvit meddelsam och dristig och blygdes inte
alls att erkänna, hur öfverspänd hon var.
Jag kom i hennes väg, just när hon höll
på att för grafvens väktarinna utgjuta sin
harm öfver den pietetslösa vanskötsel, som
lämnat åt dess öde i denna eländiga vrå Ve-
ronas största minne.
Mycken uppmärksamhet har verkligen icke
staden Verona ägnat åt »den heliga grafven».
Jag vet icke, om det beror på några princi-
piella betänkligheter mot all slags restauration
eller möjligen på tvifvel om grafvens äkthet.
Sannolikt skulle det också falla sig ganska
svårt att leda i bevis, att denna gamla sten-
kista verkligen utgjort Giulia Capulettis sista
hvilorum. Mera troligt är det nog, att någon
företagsam man hittat på att drifva en smula
ocker med landsmäns och turisters böjelse för
relikdyrkan. Att idén varit god, framgick tyd-
ligt redan af den rikedom på visitkort, som
de besökande lämnat kvar i kistan, en rike-
dom så stor, att där knappt fanns plats för
fler.
Men ingen af ägarna till dessa visitkort
hade väl ändå offrat så mycket för sin »tro»
som denna unga dam, hvilken företagit sin
italienska resa egentligen för Julias skull.
Nu ville hon af grafvens vårdarinna skaffa
sig säkert besked om dess äkthet. Men denna
förstod intet annat språk än italienska, hvilket
engelskan återigen var föga förtrogen med.
I sin förtviflan vände hon sig till mig, som
emellertid inte förstod synnerligen bättre än
hon själf, hvad italienskan hade att säga.
Med förenade krafter lyckades vi dock att
komma underfund med, att kistan, så långt
tillbaka hon hört talas om den, befunnit sig på
sin nuvarande plats och allmänt ansågs vara
Julias. Legenden sade så, och på legenden
måste man ju tro.
För min del hade jag endast af en slump
kommit till den Julianska grafven, hvars om-
nämnande i Bædecker jag alldeles förbisett.
Men engelskan hade icke förbisett något,
som rörde Julia, hon, och när vi slutligen läm-
nade kapellet — min följeslagarinna under
förklaring, att hon skulle komma igen dagen
därpå — frågade hon, om jag besökt »Julias
föräldrahem».
Julias föräldrahem ? Jag borde aldrig ha för-
rådt min okunnighet om de Julianska minnena,
ty jag såg, hur jag sjönk i min följeslagarin-
nas aktning.
Utanför porten stod en hel svärm gatpojkar,
väntande att få plundra oss på alla våra »soldi».
Vårt ganska långa dröjsmål inne vid grafven
hade antagligen öfvertygat dem om, att vi
voro äkta Julia-troende.
När vi ändtligen lyckats befria oss ifrån
dem, styrde vi våra steg genaste vägen till
»Julias föräldrahem». Min följeslagarinna
brann af otålighet att få sätta sin fot i denna
helgedom, hvars äkthet är mindre omtvistad
än grafvens.
Öfver Piazza Erbe gick vår väg ned till
Via Capello, där det gamla Capulettiska pa-
latset ligger. Tidens tand är, som bekant,
ganska energisk i sitt arbete, och Capulettis
»palats» har mist all sin forna glans och för-
vandlats till en ganska anspråkslös arbetare-
bostad. Endast marmortaflan på väggen utåt
gatan skiljer det från deras grannar. Vi stafva
igenom den italienska inskriptionen:
Här föddes enligt legenden Giulia Capuletti.
Fortsättningen har jag glömt, d. v. s. den
del däraf, som vi lyckades öfversätta. En
barnskara kringsvärmade oss, ropade Giulietta
och sökte på alla sätt göra klart för oss, att
vi borde stiga in. En mörkögd tös, som tyck-
tes vara vid ungefär samma ålder som hjält-
innan, om hvilken det ju heter, att:
»—- — — just vid Michaeli hon fyller fjor-
ton år; ja, gör hon så,» tog ledningen och
förde oss upp för en smal trappa. Måhända
har fägringen gått i arf inom detta hus eller
har den följt med namnet, ty vacker var hon
och Julia hette hon, Giulietta, som italienarna
säga.
Genom ett trångt kyffe, som måtte ha varit
ammans rum på den Julianska tiden, fördes
vi in i jungfruburen. Förmodligen har någon
grundlig gatureglering företagits i Verona se-
dan den gamla tiden — det vore ju underligt,
om så ej vore fallet — ty det enda fönster,
som fanns i Julias rum, vette åt gatan, men
enligt legenden skulle det ju ha legat åt träd-
gården, där Romeo stack sig undan den tra-
giska balnatten. Ty i detta fönster skulle det
ju ha varit, som Julia visade sig och aflockade
sin beundrare det hänryckta utropet:
»Men tyst, hvad strålar genom fönstret där?
Det Östern är och Julia är solen.
Gå upp, du sköna sol, och döda Luna,
som ren är sjuk och blek af harmsen afund,
att du, som hennes tjänarinna är,
är mycket, mycket skönare än hon — —––– »
I en sådan entusiasm lyckades visserligen
inte vare sig den unga Giulietta eller Albions
romantiska dotter försätta min opoetiska ring-
het, fastän de båda unga damerna tagit plats
vid det historiska fönstret. Kanske stördes
den romantiska illusionen af, att den unga
Giuliettas fru moder — som inte alls var skön
längre —stod vid spiseln och kokade maccaroni.
Denna husliga tafla verkade störande till
och med på min engelska följeslagerska, som
denna gång icke lyckades komma i stämning.
Hon kunde ej ens underlåta att anställa några
betraktelser öfver svårigheterna för Romeo att
praktisera sig in genom detta tämligen trånga
fönster,
»som släppte dagen in och lifvet ut.»
Genom detta fönster höll han emellertid sitt
intåg på den bekanta repstegen. Stackars
karl! Hvad han måtte ha sett enkel ut, när
han omsider lyckats arbeta sig igenom den
där gluggen och på alla fyra gjorde sin entrée
i kammaren. Ty svårligen kan han ha und-
gått att nödgas sätta händerna först i golfvet.
Helt visst skulle han ha stått sig slätt med
blotta repstegen, men
»på kärleksvingar flög han öfver muren»
och samma vingar hjälpte honom väl äfven
vid hans öfriga strapatser. Och då blir ju
allting förklarligt,
»ty intet bålverk stänger kärlek ut.»
Än mindre då en simpel fönstergluggs trång-
het.
HUSMÖDRAR, som önska ett verkligt., delikat kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
köpen GRAFSTRÖM & C:OS Ångrostade Kaffe.
— Regeringsgatan 31. — Storkyrkobrinken 8. —— Qötgatan 9. —
sä
t 8
S P»
ä S’
zî
g*i
- «
bj) ^
© _
» s?
to
gJi
_<!£ SZL
4S1- CO
©n5
"O x<
•Cti c.£S
©Jö-C
cö-ö SZ
Ce (J)
r- m -
09
S
ti
a
a >3
»45
© *
6» §
©
SS ö
I"
u
’S ’S
© I
Sa tes
u
p<
a
fl
u
:©
a
M
i
0
ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
