Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 10 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
blickar bakom träden vid blekingsstugan och
det sista skrattet har förtonat i den vindstilla
vårkvällen, så gå vi tysta in i skogen. Två
studenter, som glömt sig kvar där inne, kom-
ma smågnolande fram emot oss, och vi se på
afstånd, hur de hvita mössorna lysa och ci-
garetterna glimma till i mörkret.
När allt är tyst om kvällen, kommer Saga
på besök här inne i skogen, den gamla folk-
sagan, lika vacker och lika äkta nordisk, som
den talar till oss ur Frödings dikter och ur
Asbjörnsens huldresägner. Ty här finnas skogs-
rån och troll bakom hvarje tufva och sten, och
långt borta i skogen ligger det en liten låg
stuga, som är lika gammal och underlig som
häxornas stuga i sagan. Men man må älska
de gamla sägnerna aldrig så mycket, så börjar
man ändå längta efter varelser af kött och
blod, då man har gått en stund i mörkret, och
hvarje skugga, som faller öfver vägen, tar form
af en jätte, och hvarje löf, som prasslar, kom-
mer en att spritta till och vända sig om.
Därför föreslår jag, att vi gå upp till Breda-
blick, där ungdomen börjat dansa folkdanser
på den stora släta sandplanen. Den som blå-
ser flöjt är en ståtlig, mörkhyad bondgosse,
som är så sydländskt vacker, att jag hellre
ville se honom i en spansk toreadordräkt än
i vår svenska allmogedräkt, som bättre passar
till lingult hår och rödlett hy. Först spe-
lar han då upp till en gammalvals, högtidlig
och seriös, som den dansas i skördetiden på
landsbygden, sedan en hvirflande hambopol-
ska, den dans, som kanske af alla ger det bä-
sta uttrycket åt sprittande, ungdomlig lifs-
glädje. Sen är det tid att skiljas åt, och
med ett gladt »vi träffas i morgon!» draga de
unga två och två ner till stugorna igen.
Och här slutar mitt bref, ty nu har du sett
det, som är mitt starkaste intryck af de fem
gångna festdagarne, du har följt mig omkring
bland den svenska ungdomen, där den dansar
och leker och svärmar och drömmer vid ske-
net af facklor och ljudet af handklaver i de
ljusa kvällarna på Skansens vårfest. Din
Mial.
»DET STÖRSTA AF ALLT.»
»^^LÄKTEN ÄR VÄRST,» är ett bland de
kJ talesätt, man ofta får höra, hvilket be-
visar, att oenighet i familjerna är en mycket
vanlig företeelse. En bland orsakerna härtill
kan ju vara den stora olikhet, som ej sällan
råder familjemedlemmar emellan och gör, att
åsikter och tycken gå åt olika håll. Men då
denna olikhet äfven finnes mellan främmande
människor och i de flesta fall inte utgör nå-
got hinder alls för att knyta de ömmaste vän-
skapsband, så kan man med skäl fråga, hvar-
för den skall verka söndrande och skiljande
mellan dem, som vuxit upp under samma
faders och moders hägn?
Förklaringen härtill torde dock ligga däri,
att syskon se hvarandra på så nära håll, att
de lättare upptäcka hvarandras svagheter och
lyten samt mena, att de för släktskapens skull
ogeneradt kuuna kritisera hvarandra och ge
uttryck åt sin bristande sympati för den andres
olikartade väsen. Ett sådant tillvägagående
visar dock bristande aktning för andras rätt
att också få utveckla sin individualitet samt
framför allt bristande kärlek. Denna brist på
aktniDg och kärlek för syskonen är ytterst be-
roende på fel i uppfostran och urartar under
årens lopp ofta till taktlöshet och ovänlighet
äfven mot främmande personer.
Om man ser sig omkring i familjerna, skall
man finna den största oenighet där, hvarest
föräldrarna gynna ett eller fiere barn på de
andras bekostnad. Föräldrar äro visserligen
blott människor och såsom sådana äfven be-
roende af sympatier och antipatier, men de
ha ej rättighet att öppet visa dessa känslor,
utan böra tvärtom söka att i trots af alla
sympatier och antipatier vara fullt rättvisa
vid behandlingen af barnen. Den gynnade
blir eljest öfversittare, till stor skada för sig
själf, och den tillbakasatta blir bitter, kanske
till och med hatfull. För .öfrigt visar erfaren-
heten dagligen, att föräldrar skörda föga tack
af sådana barn, som de visat mera kärlek än
deras syskon, då däremot de mera styfmoder-
ligt behandlade ofta kunna göra föräldrarna
mera glädje än de väntat och kanske till och
med förtjänat.
Barn hafva rättighet att behandlas och upp-
fostras med hänsyn till deras egen individua-
litet och naturliga begåfning, ty ytterst blir
det ändock de själfva, som få stå sitt kast i
lifvets strid. Och stark nog för denna ound-
vikliga strid kan blott den bli, som får ut-
vecklas naturenligt, som slipper att från bör-
jan missriktas och förkrympas af bristande
förståelse, af inpressandet i en gifven form.
Om nu föräldrarna tycka, att något eller
några af deras barn äro »underliga» och helt
annorlunda än de själfva och de andra bar-
nen, så få de inte tillåta, att dessa begabba,
förlöjliga eller reta det barnet, som skiljer sig
från de öfriga, men å andra sidan också söka
motarbeta dettas snarstickenhet och vanliga
benägenhet att förolämpad draga sig tillbaka
och känna sig som en martyr. Syskon skola
redan tidigt lära sig att respektera hvarandras
olika böjelser och smak samt framför allt lära
sig att taga hänsyn till hvarandra, både i ord
och handling.
Denna hänsyn, den fina takten, beror ytterst
på kärlek. Och det är till kärlek vi skola
uppfostra våra barn! Mycket tidigt, medan de
ännu äro späda, måste vi börja därmed. Har
den ene fått något godt, måste man med en
blick, en vink söka förmå den att frivilligt
dela med sig. Har den ene en sorg, sök då
att genom lämpliga ord väcka den andres
medlidande, så att han själfmant torkar sin
brors eller sin systers tårar. Den människa,
som redan i tidigaste barndomen sökt att
trösta sina syskon i deras små sorger, skall
ej längre fram i lifvet stå hård och kall, när
dessa kanske som bäst behöfva ett kärleks-
fullt ord, en hjälpande hand.
Kärleken pröfvas visserligen i de stora ögon-
blicken, i den stora sorgen, i den stora gläd-
jen, som bevittnas utan afund, men den pröf-
vas dock säkrast i det lilla, i hvardagslifvetä
prosa, där vi inte af stundens hänförelse lyf-
tas hän öfver oss själfva. Det är ofta svårare
att tiga, när man har rätt, att till förmån för
en annan afstå från en länge närd önskan,
att undertrycka ett vredgadt svar, än att i
ett impulsivt ögonblick göra ett stort offer.
Så mycket som möjligt bör modern genom
ord och exempel lära barnen den kärlekens
takt, som ej vill såra, ej vill blotta den andres
svaga punkt. Är något af barnen mindre be-
gåfvadt, låt inte de andra spela öfversittare,
sådant sänker en tagg i hjärtat på den förre,
gör de andras hjärta hårdt och är det största
gift för syskonkärleken.
Och det är denna syskonkärlek, som man
i våra upplösningens tider inte nog kan be-
tona. Barnen böra vara genomträngda af
känslan att tillhöra samma familj, där en står
för alla och alla för en. Ha föräldrarna så
sökt fostra sina barn, att de, så mycket den
mänskliga naturen tillåter, äro hänsynsfulla
och kärleksfulla, söka bereda hvarandra glädje,
mildra hvarandras sorg samt äro fullt med-
vetna om sin inbördes plikt som medlemmar
af samma familj, att hålla samman, då kunna
far och mor en gång lugnt sluta sina ögon.
De kunna vara fullt öfvertygade om, att så-
dana till kärlek uppfostrade barn aldrig komma
att öfvergifva hvarandra, utan, hur ödets lotter
än må falla, alltid skola hjälpande och stöd-
jande stå vid hvarandras sida.
Hanna Kamke.
TRAN IDUNS
TILL »MIAL», FÖRFATTARINNAN AF SKISSEN
»BAGATELLER».
TAEN SOM SKRIFVER denna blygsamma kritik
är en ung man, som med nöje läser skisser och
berättelser såväl uti Idun som annorstädes, där så-
dana äro tillfinnandes. Men han är kritiskt anlagd
och vill gärna mästra, om berättelsen eller skissen
lämnar rum för några anmärkningar.
Mials skiss »Bagateller» (Idun n:r 38 o. 39) be-
redde mig mycket hufvudbry. Jag begriper den inte.
Ar det meningen att framställa den unga frun,
Signe, som en beklagansvärd martyr, som påkallar
allmänhetens medkänsla? Ja, slutet gör intryck där-
af, och säkert är, att många unga flickor och fruar,
som äro lika nyckfulla och lynnessjuka som »Signe»,
inbilla sig, att den äkta mannen, Claes, är ett odjur
till man, icke värd att äga en sådan förträfflig
hustru.
Eller är det författarinnans mening att blotta
svagheterna hos den unga frun i klandrande afsikt
till uppfostran och varnagel för Iduns unga läsa-
rinnor? Ja, då har jag intet annat att anmärka än
det, att afsikten icke är vunnen, ty som sagdt, skis-
sens totalintryck blir väl ändå det, som slutet ock
tämligen tydligt angifver, att Claes’ uteblifvande
den där aftonen blef för Signe en händelse, »lika
svår att bära som en af lifvets tyngsta sorger».
Min mening är, att Signe gärna kan gå där och
sörja en tid, tills hon fått lära sig att lägga bort att
vara »till ytterlighet snarstucken», och Claes borde
för länge sen ha »tröttnat på att utforska anled-
ningen till lilla fruns misstämning». Har misstäm-
ningen icke bättre orsak för sig, än att densammas
upphof skall behöfva gå och grubbla öfver, hvad
han möjligen kan ha gjort för ondt, då är den ock
alldeles oberättigad. Claes var ju en beskedlig
gosse, som älskade sin fru. Han bar hem vackra
och dyrbara rosor till henne och »skar skorpor» i
sitt anletes svett, för att lätta bördan för sin »rara»,
allt under det hon förde smått spektakel med sin
uppoffrande hjälte.
Så kom kvällen, som »ingen glädje i världen
kunde utplåna» för stackars liten. Hon hade fått
ett sådant där anfall af misshumör, omotiveradt
och för vederbörande obegripligt som alltid. Claes
lämnade det äktenskapliga hemmet nedslagen och
ångerfull, fast han ingenting medvetet förbrutit,
men hade den turen att träffa ett par gamla stu-
dentkamrater från Upsalatiden, och tack vare dessa
och sitt beskedliga lynne, så kunde han senare »i
upprymdt tillstånd» meddela sin fru, att han ej kom
hem till kvällen, emedan han tillsammans med sina
akademikamrater skulle supera å Operakällaren.
Under tiden hade emellertid en förändring för-
siggått i hjärnan på den lilla frun. »Hon kände
inom sig, att allt var hennes fel». »Det var ensamt
hon, som bar skulden». Hon föresatte sig att blif-
va annorlunda, och redan denna kväll beredde hon
sig till att mottaga honom mycket varmt. Men så
kom det där ödesdigra telefonmeddelandet, att Claes
stannade borta hela aftonen med sina kamrater,
och så inställde sig den där smärtan, som skulle
kännas hela lifvet ut.
Det var väl den vanliga kvinnologiken, som sade
henne, att den äkta mannen naturligtvis borde ha
reda på, där han vistades, hvad som hade försig-
gått med lillan där hemma. Han borde under på-
verkan af en rätt kärleks öfvernaturliga lag känt
på sig, att hans lilla fru gjorde så vackra föresatser
och förberedelser till ett varmt mottagande, men
då nu han var en sådan grobian, att han inte kunde
veta detta, så blef han dömd .att hela lifvet igenom
gå och bära sorgen öfver att hafva sköflat sin ma-
kas lycka. »Det kunde nämligen ej bli någon för-
klaring, ty detta låg ej för henne».
Det kan naturligtvis aldrig falla sådana unga
fruar som Signe in, att en äkta man äfven kan
bära på andra varma känslor i sitt bröst vid sidan
CÖ :0 *“
5? i
*£ !
~o ©
-I.
««■
(ÖT3
C C
C tö-
H=J=C
2
M
2
T»
cs
b£
’"ÖD
°c3
ï>
&
09
fl
fl
s
09 -5
99
8*
r 85
ta §
J o
Q »ra
S3
:eS
U
»O
O
h
* ’S
© I
fl »?
S a
3 £
■s
fl
a
HUSMÖDRAR, som önska ett verkligt_delikat
köpen GRAFSTRÖM &
— Regeringsgatan 31. —
kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
C:os Ångrostade Kaffe.
— Storkyrkobrinken 8. — Qötgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
