Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 14 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
ligt elier skjutet mer åt sidan. De vanligen
brukade hufvudkuddarne hafva just det felet
att på antydt sätt förändra hufvudets läge.
Men den gifna regeln lämnar idéen till en
kudde, som fyller de anspråk, en frisk rygg-
radsform ställer på den. Vid ryggläge bibe-
håller hufvudet sin plats, om endast nack-
gropen understödjes. Detta sker bäst genom
en tillplattad, cylindrisk dyna, hvars bredd
afpassats efter nackgropen. Om dynans längd
göres lika med tre à fyra gånger bredden och
dess tjocklek lika med axellängden, kommer
den att vid sidläge stödja hufvudet, så att
detta bibehåller sin naturliga ställning i för-
hållande till bålen. Och då äro, som vi sagt,
de hygieniska villkoren på dynan uppfyllda.
Jag kan ej undgå att i sammanhang med
det föregående nämna några ord om täckets
form. Dess ändamål är att göra sängbekläd-
naden varm. För den skull bör det »räcka
till» åt alla håll.
Först skall täcket sluta väl till vid fotterna.
Detta vinnes lämpligast genom att låta det i
nedre kanten fortsättas af ett rätt långt stycke
linne- eller bomullstyg. Vid bäddningen stop-
pas denna tillökning under madrassen. En
annan synnerligen praktisk anordning är att
i hvardera af den öfre kantens båda yttre
tredjedelar sy en dubbelt så lång som bred
flit- eller ylleremsa. De båda tillagda styckena
äro ämnade att skydda axlarne för drag och
däraf föranledd reumatism. Vid sömn för
öppna fönster erbjuda dessa förändringar af
täckets form ett tillförlitligt skydd mot för-
kylning.
Den tid, då barnet lär sig att gå, är kritisk
för ryggraden. Föräldrarne finna babyn så nä-
pen och söt; höjden af all lustighet äro barnets
första försök att stå och gå på egna ben. Då
skola tanter och farbröder komma och se på un-
dret. Nybörjaren måste därför oupphörligt fram
på tiljan och åskådarna klappa i händerna
åt krumsprången.
(Forts.)
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESERREF FÖR IDUN. RREF II.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
Ja, var danskarne blöta med d, så är då
säkert hamburgarne blöta med t.
Bevara mig, en sådan stad!
Där regnar uppifrån och nedifrån på en gång,
och hvarje droppe föder minst tio droppar,
när den faller! Plask, plask, plask! Också
tyckte jag, att hamburgarne sågo ovanligt ur-
vattnade ut; damerna redde sig bättre. De
hade stöfletter, som gingo ända upp till knä-
na, och spatserade med riktig »skick» omkring
i vattenpussarna. Och den där sjön se’n, hvad
den nu heter, som jämt håller på att rinna
upp på gatorna af idel vattensjuka! Bara
utanför våra fönster arbetade Gud vete hur
många karlar med att kasta upp en vall, som
skulle skydda den beryktade »Jungfrustigen»,
där de ännu mer beryktade jungfrurna trippa
omkring i bara armar och hvita mössor dagen
lång och se ut — — Ja, inte att jag vill säga
något ondt om en så storartad stads som Ham-
burg jungfrukår, men förr än jag anförtrodde
ens så mycket som en half barnunge åt de
där koketta styckena, så–––– Grufligt ar-
tigt emellertid af en miljonstad att kalla upp
sin vackraste promenadplats efter herrskapet!
Men kanske det är så ondt om jungfrur i
Hamburg, att de, som finnas, måste firas på
alla de vis? Ja, hvad vet jag. Måtte det al-
drig bli så illa ställdt hos oss, att äfven vi
måste anlägga en Jungfrustig af sådan orsak!
Inte en smul fick jag se här heller af kyr-
kor, museer och sådant där i den bättre stilen.
Men zoologiska trädgården orkade vi då ändt-
ligen med. — Där var förtjusande, fast nog
var det bra snopet att inte få se ett enda af
djuren! De voro i sina hus. Vaktaren sa, att
det hade regnat så, att själfva flodhästen hållit
på att drunkna! Lejonen lära vara de allra
pjåskigaste. De gömma sig bara det duggar.
Inte underligt, att man kallar snobbar för le-
jon dål
Börsen var jag alldeles kär i. En riktig
furstebostad för börsfurstar — och »Segerpe-
laren» väckte mina mest patriotiska känslor i
fjärde led.
På sockeln stod: »Nu Tackar Gud Sitt Folk.»
Eller var det folket, som tackade Gud? Ja,
det minns jag inte, och det tror jag föresten
inte, att tyskarna minnas själfva numera
heller.
Och så fick jag ju också se det kanske allra
märkvärdigaste som finns i hela Hamburg —
härden, där kolerabacillen odlas! Kan man nu
tänka sig en nation så biten af vetenskapen,
att den odlar kolerabaciller för sitt nöje, när
den väl en gång blifvit af med det naturliga
fratet !
Odlingen försiggår i några usla kåkar nere
vid kanalerna. (»Staden genomlöpes af kanaler,
genom hvilka Europas starkaste handelsblod
tillföres samhället.» Obs. Ur en resebok!)
Genom lämpligt användande af markstycken
lyckades jag verkligen få kasta en blick i en
af kåkarne. Några baciller såg jag inte, men
— schåare, och hvilka schåare!
Fullkomligt europeiska öfverschåare ! Nog
är det bra hårdt, att Sverige inte ens i fråga
om schåare skall stå på samma höga kulturela
ståndpunkt som andra land! Jag undrar, hur
det är i Norge!
Så åto vi hummer och drueko Rhenskt vin
i en källare. Ja, nog var det pikant, efter
jag alltid föreställt mig källare lämpliga såsom
matsalar — utom för råttor — — men som
nöje? — Nej, det är ett sådant nöje, som ovill-
korligen fordrar »herre till», om man ska ha
roligt.
Åh, så yr i hufvudet jag blef af allt hoj-
tande, och hvad Stockholm krympte! Ja, det
säger jag rent ut, att i fråga om hojtande är
Stockholm en fullkomlig bondby.
På kvällen hände det mig något så tokigt
i hotellet. Jag tog miste på rum och stack
i mörkret ett glödhett krus i hufvudet på en
sofvande profryttare, i tanke att jag stack det
i fotändan på min väns säng. (Nu glömmer
jag minsann inte af, att värma hennes säng
mera!) Gallskrik, upprusning och utrusning.
Det var jag som rusade ut. Lyckligtvis hade
karlen inte den elektriska knappen till hands,
eljest hade jag stått där. Pling, pling, pling!
Klockan pinglade, som om den varit tokig —
och herrn svor, svor! ! I
Hela hotellet kom på benen. Men jag satt
helt oskyldigt i soffan jag och läste (baklän-
ges) i en tidning, när öfverkyparen, åtföljd af
portiern, som talade danska, kom in och frå-
gade, om det var jag, som bränt en tysk herre
i hufvudet.
»Gud bevare mig,» sa jag, »jag har verk-
ligen annat att göra än att bränna tyska her-
rar i hufvudet!»
I sin helhet står Hamburg i mitt minne
som en jättestor flotte, flytande på ett oändligt
och grumligt vatten. Men den lär vara den
gladaste, piggaste och vackraste stad i världen
i solsken. Men de ha ju aldrig solsken, de
stackarna! Och så lär dess moralitet verkligen
vara mer än fransk. Men hvad kan man ock-
så begära för moralitet af en stad, som till
förströelse odlar kolerabaciller? Men härliga
butiker fanns där, så härliga, att vår Drott-
ninggata, ja, själfva den förtjusande Östergade
bara blef reflexsolskensgator i jämförelse. Så,
efter en mängd uppskakande små äfventyr
kommo vi ändtligen till Frankfurt am Main.
Hvad det där Main ska tjäna till begriper jag
inte. Det är kinkigt nog komma ihåg Frank-
furt, minsann.
Det var en stad i min smak ! ! Lagom stor,
lagom torr, lagom vacker, ja, den var lagom
alltigenom.
Yi kommo sent på kvällen. Sutto i hotell-
omnibusen, medan konduktören hämtade våra
koffertar.
Så kom han — tomhändt.
»Finns inga koffertar,» sa han.
»Finns det inte!» sa jag. »Hvem i all värl-
dens tider har kunnat hugga dem då?»
»De äro kanske kvar i Kiel,» sa min vän,
som jag tyckte, förebrående.
»Kiel?» sa jag. »Du menar, väl Korsör!
Men hvarför skulle de just vara där?»
»Där var ju tull!»
»Var^ det det?» sa jag, »det märkte jag
inte. Åh nej — det — är — nog — annat —! »
Det är grufligt att inte kunna behärska
språket, när man vill gräla, och naturligtvis
ville jag gräla — på konduktören i brist på
någon ann.
»Gräla då,» sa jag åt min vän. Men ßytt
gjorde hon. Om man så velat stjäla henne
själf, så hade hon nog inte sagt ett knyst.
Ty sådan var hon då.
»Aber dass koffert nicht war?» sa jag —
och blängde så argt jag kunde.
»Nicht war,» svarade konduktören och blyg-
des inte att gapskratta.
»Usch, en så’n rackare,» sa jag på ren
svenska. »Det är naturligtvis han, som hug-
git dem.»
Det är underbart att i ett främmande land
somna i ett främmande rum med fyra främ-
mande fönster, som vetta åt en gata, om hvil-
ken man intet känner, och lyssna till ljud,
om hvilkas innebörd man ingenting vet.
Jag skulle ha sofvit som en sten den natten,
om inte kofferterna väckt mig litet emellan.
Båda två! Nå det var åtminstone väl, att jag
hade en snygg klädning och en dito hatt.
Men det var ju sant, det — — —! Hop-
pas herrskapet inte hörde något. Städer lik-
som människor ha tycke eller inte tycke. Det
är nog alldeles säkert, att Hamburg var en
mycket grannare stad, men Frankfurt var den,
som hade tycket.
Sol fanns där med, riktig sol, som värmde
•—■ och berg. Allting, som fanns att se, fick
jag se den här gången.
Bangården är ett under. Så stor, att alla
Sveriges järnvägar få rum. där och hela järn-
vägsapparaten och järnvägspersoualen, ja, öfver-
direktörerna med, de må vara aldrig så stora.
Palmträdgården var en den mest förtjusande
oas — direkt som inflyttad från öknen. Där
åto vi jordgubbar. Och Gamla stan! Ja, den
var lika intressant som Gamla Stockholm i
världen, ja, ändå intressantare, ty den här var
riktigt äkta gammal och hade inte ett enda
hus af papp. Rådhuset var buktigt både hit
och dit, hade de mest obegripliga fönster och
var måladt, alldeles som om hvarenda artist-
målare, som passerat förbi, kluddat dit en
liten blomma eller en krummelur, som han
funnit för godt.
I gamla staden hade fordomtima judar bott.
Men ve den jude, som vågade sticka näsan
så långt fram som till rådhustorget; han blef
knipsad på stället. Så grufligt intressant ! Jag
undrar, hur långt judarne nu för tiden skulle
våga sig sticka näsan, innan de blefvo knip-
sade !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
