Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 14 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
111 ii i
SS S*
’mm-.
WJ
......
’iîîîîîîîÇ.W’ï.ij 1
wmiw‘i,!1)i«
\aaa^mm
WW»»
IsSS
A. Barr foto. •
INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I ÖRERRO: UTSIKT FRÅN HUFVUDENTRÉN.
se’n, som jämt sömmade i silke och gräto —
och de där förunderligt kvicka väpnarna, som
gräfde och knackade ut sina herrar, om de
aldrig så lågo smidda i järn och voro ned-
gräfda i jorden femtio meter under halfmils-
tjocka murar. Och de söta tärnorna, som
jämt sjöngo så söta visorl Ja, det var på den
tiden, det! Vi få nöja oss med att stå utan-
för och drömma vid deras ruiner, vi!
Hvem mötte jag på morgonkvisten i trap-
pan i hotellet, om inte profryttaren, som jag
brände i hufvudet i Hamburg. Han hade
ännu en stor röd pladaska midt i pannan.
Jag log mitt ljufvaste leende i tanke att
komma oanmärkt förbi — men, kan man
tänka sig, att karlen icke skämdes, utan rent
af högg mig handleden och tjöt:
»Das war Sie!»
»Nicht,» sa’ jag stadigt. »Ich — nich —■
mich —I»
Men inte ens så god tyska hjälpte, utan
han höll i att tjuta och dra, till dess han
tjutit ihop hela hotellet igen och dragit mig
in i förstugan.
Och hvad tror nu herrskapet han ville? Ha
skadeersättning — för sin usla lilla svedda
skinnbit? Nej, då! Han — ville — jag skulle
köpa en kofta, som jag råkat att se på, när
vi gingo igenom förstugan i Hamburgerhotellet,
där han packade upp sitt lager och sålde för
hand »till de orimligaste priser». Min tro är,
att han rest efter mig till Frankfurt bara för
att få förtjäna den där marken! Kom se’n och
säg, att inte nationalegenheterna äro skapt
utvecklade hos nutidsmänniskorna — — —
Åtminstone äro de det hos tyskarna, det är
då säkert.
Nästa bref blir från Montreux — tror jag.
Om herrskapet vill höra litet mera lärda saker,
så går det mycket väl för sig. Nu kan jag
få Baedeker öfversatt när jag vill. Ge mig
bara en liten vink i breflådan — så––––––
Med utmärktaste hochaktning m. m. m. m.
Lovisa Petterkvist.
P. S. Herrskapet ska’ inte tro, att jag
glömmer Ruffen! Nej då. Jag skrifver till
honom hvarenda morgon och telegraferar där-
emellan, när jag känner mig allt för ledsen.
Jag längtar efter honom så förfärligt, att — —
Jag ser bara med ett halft öga, känner bara
med ett halft hjärta och skrifver bara med
en half hand — — — Måtte det bara inte
märkas allt för mycket!
D. S.
UPPVISNING I SPANNKÖRNING.
Min vän ville promt, att vi skulle fara och
se på kyrkan. Men jag ville inte. »Man ska’
aldrig se på kyrkor i handelsstäder, »o sa’ jag.
»Hur då då?»
»De ligga alltid så undanpuffade och aldrig
äro de vackra heller. Folk, som ska’ samla
pengar, ha inte tid med kyrkor.»
Men min vän var envis, och så foro vi. —
Hvilken öfverraskningl Frankfurts domkyrka
är ett riktigt poem; så smäcker, lugn och
graciös är den. Vete Gud, om man kan säga
graciös om en kyrka. Men det var min vän,
som stoppade det ordet i öronen på mig. Hon
påstod, att hela kyrkan var som ett spetsverk,
nedskakadt från skyn.
Det var ju pjåskigt sagdt, men jag har flera
gånger märkt, att fru Agrell är mycket klen
i det konstnärliga. — Så snart man blir an-
däktig framför en kyrka, är den bra, känner
man sig kritisk och knarrig, är den dålig. —
Det är min måttstock — och nu kände jag
mig verkligen litet andäktig.
Inne i den gamla staden var det så mörkt
och kusligt mellan de lutande husgaflarna, att
man nästan kunde bli mörkrädd.
Plötsligt stannade min vän, pekade inåt
dunklet, och sa’ graflikt:
»Ser du, Lovisa, hur turbanklädda judar
kräla därinne?»
»Hu,» sa’ jag, »kräla de?»
»Se på deras kvinnor, så färgrika de äro
och så förnämt vackra — och se på bar-
nen — —»
»Söta du,» sa’ jag rysande, »kalla inte fram
spöken. Det är ju flera hundra år, sen det
ens fanns så mycket som en judisk hund
därinne.»
»Jag ser dem,» sa’ min vän.
Ja, det var verkligen grufligt intressant, och
hade jag inte haft kofferterna på mitt hjärta,
så skulle jag ha njutit af hela min själ.
Vi hade lyckligtvis på resan träffat en så
snäll dansk herre -— det finns inte något snäl-
lare till än danska herrar, säger fru Agrell,
som har en syster gift med en dansk — och
han, tänk så förfärligt hyggligt, hade spårat
upp och fått reda på våra koffertar, som verk-
ligen voro glömda någonstans — vid någon
tull !
Jag för min del kan då svära på, att jag
inte giömt dem. Koffertarna hade aldrig varit
i mina tankar, sedan vi från Stockholm foro!
Frankfurt är hela Tysklands järnvägshjärta.
Flera hundra tåg kila af dagligen — ibland
fyra, fem på en gång, utan att de ens se en
skymt af hvarandra. Också är stan som ett
kaleidoskop : ständigt nya människor, ett evigt
rullande af nyss tömda eller nyss fyllda vag-
nar. Jag tror det är det, som gör intrycket
så friskt. Så finns där en praktfull opera och
en praktfull port, och strax utanför ligger det
två lifslefvande, riktigt äkta riddarborgar,
sådana där, som Ingermann beskrifver och
dem man blir alldeles tokig uti. Den ena är
numera apterad till lungsotssanatorium, hvilket
jag just tycker är skamligt. Riddare och lung-
sot, passar nu det ihop — —? Den andra
användes däremot, som den bör, till dekorativt
fornminne och till magnet åt resande. Men . . .
o, hvad jag saknade de lysande jakttågen
och de flygande falkarna — och de där främ-
liDgarne som alltid kommo alldeles i början
af boken i stora kappor och gjorde en så ny-
fiken, så man kunde dö. Och borgfröknarna
A. Barr foto.
LANDTBRUKSMÖTET I ÖREBRO:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
