Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 28 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
da-^
;
æ#Sfe|5
_____
V?*jt?;*’ ,’•
■
iAi1’ «;
*’f? :rZ
rr iiA oj r Qj£«Mioi
KUDDNÄS, SEDT FRÅN ÄLFVEN.
I ZACHARIAS TOPELIUS’ HEM-
BYGD.
L
ÅNGA ÅR ha förgått, sedan »Ljungblom-
mornas» skald i vårens dagar knöt sin
första »krans af ödemarkens bleka, röda, dagg-
bestänkta ljung» åt Finlands flickor. »Nya
blad» ha bundits in i denna krans, som till-
sammans med »Ljung» numera utgör en pryd-
nad för hvarje nordisk ungmös helgedom.
KUDDNÄS GÅRD, ZACHARIAS TOPELIUS’ BARNDOMSHEM.
Hvem längtar ej att se den nejd, där Syl-
vias sångare sett ■ dagens ljus, se de »blom-
mande sköna dalar», som utgjort ett hem för
hans hjärtas ro.
Ett tiotal mil norr om Kvarken utfaller Ny-
karleby älf i en vacker fjärd af Bottniska
viken. Ännu sommaren 1897 kunde du här
se skalden i sin fiskarbåt »gunga mellan tvänne
världar» invid Alön, • där han i sin ungdom
sett skördefolket dansa på ängen.
Tre kilometer från älfmynningen ligger sta-
den, under sommaren inbäddad i grönska. En
kyrkas tornspira visar oss vägen dit. Lands-
vägen leder förbi begrafningsplatsen, där skal-
dens moder (f 1868) och »En liten pilt»
(Mikael Topelius f 1850) hvila under skug-
gande granar. Mellan begrafningsplatsens trän
framskymtar den hvitrappade hufvudbyggna-
den å Kuddnäs’ gård på sluttningen mellan
Nykarleby älf och stora landsvägen, ett par
stenkast norr om staden. En allé leder från
vägen till ett envånings trähus med brutet,
tegeltäckt tak. Här föddes skalden, och här
hade han ett kärt hem, ända tills hans mo-
der dog.
Vindsrummet åt söder (vänster på bilden)
var hans rum under gosseåren och studenttiden.
Härom skrifver skalden i sina »Barndoms-
minnen» i diktsamlingen Ljung:
>Hvad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
En björk, en rosenhäck, ett smultronland,
En buktig flod, en fors, en bro, en strand
Och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.
SLOTTET CHILLON OCH DENT DU MIDI.
stad i Clärens är fylld af »lifvets röda rosor
och af dödens hvita poesi.»
Hon säger sådana där dumma pjåskigheter
ibland, men då låtsar jag aldrig höra henne I
Min vän säger också, att musiken, som vi två
gånger om dagen bjudas på i »Kursalen», »är
två gånger för mycket. » Men det är då bara
kink och elakhet.
Jag har aldrig hört något kapell spela så
lifvade stycken; och om det också spelar lite
falskt ibland, så hvad gör det, de ruinera ingen
med’et.
Så finns här elektriska spårvagnar, som all-
tid gå, hvilket lär vara det högsta märkvär-
diga möjliga, och så finnas här 32 läkare, som
inte alla »gå» — och så finns här en den
utmärktaste, underbaraste tandläkare från Ame-
rika, som ser ut som lord Byrons spöke och
tar 50 franc för hvarje »gapning». Är »gap-
ningen» åtföljd af »behandling», kostar den
bara 25 fr. Jag berättar detta, ifall någon
tandläkare hemma skulle råka till att få se
det här brefvet. I hvarje fall, där vi kunna,
böra vi väl följa med den europeiska civilisa-
tionen. Och så finns här. en hel här af de
sötaste, täckaste, mjukaste, hvitaste »tärnor»,
som ligga som skumtoppar på det blå vattnet
och skrika och sluka precis så mycket bröd,
som man ger dem. De äro mycket uppburna
här; ja, nästan lika mycket som dufvorna i
Venedig. Det mest poetiska man ändå kan
se är de stora »barkarna», som, nästan utan
något skrof, och med de stora hvita seglen
korsade som vingar, ljudlöst glida fram på
sjön eller ligga stilla och darra i det silfver-
hvita månskenet, med alpkedjan blänkande
till »ram». Vet herrskapet, när man har sett
det — ja, då behöfver man inte se stort mera
för att vara lycklig i all sin tid. Men, nu —-
hvad är klockan? Jaså, inte mer!
Vi ska kl. 4 fara till Glion och se på nar-
cissorna. Betänk, att där lär finnas hela fält
STADEN MONTREUX I SCHWEIZ.
Den högsta, den re-
naste lycka är den,
som intet annat be-
gär än den älskades
lycka.
Z. Topelius.
snöhvita af vilda narcissor — fara med »fini-
kulären», en vagn, som alldeles utan synbar
hjälp klättrar uppför den nästan lodräta bran-
ten, klättrar som en katt med taggar till klor.
Hu, hur det kändes i bröstet på mig första
gången jag försökte det ekipaget! Hade jag
inte på utställningen hemma härdat mig litet
mot »lifsfara» genom att i luftbåt åka öfver
Brunnsvikens svallande bölja, hade jag aldrig
stått ut. Men det är sant, herrskapet vet
ju inte ens hvad »Glion» är! Att det kan
finnas människor, som veta så litet, och att
jag någonsin hört till dem! Glion är första
trappsteget till en af de mäktigaste berga-
kungarna: »Rochers de Nay» (2045 meter hög)
och — — nu skriker »hon». Det är så roligt,
när hon skriker: det är ändå något, som en
liten smula påminner om Ruffen, fast hon inte
alls skriker så bra, förstås.
Från Glion kan man gå till Montreux ge-
nom en annan »Gorge», som heter Chaudron,
och som är mycket intressant på grund af
sina svindlande höjder, forsande vattenfall,
sviktande klippor och mera sådant i den större
lifsfarliga stilen. Två engelsmän lära ha ram-
lat _ nedför en af branterna härinne en gång
och slagit ihjäl sig,
men det är jag då
säker på att det är en
historia. Ramla en-
gelsmän, så ramla de
uppför — inte nedför
— Men det var gruf-
ligt, hvad hon gastar 1
Jag får visst lof att —
Kl. 4 och en kvart;
med pannan på lut och
skrifvande på bordshör-
net: Skriker gör hon
sämre än Ruffen, men
grälar gör hon bättre
— — mycket bättre.
Men det bryr jag mig
inte om. Min plikt
som historieskrifvare
bjuder mig ändå att
ta tillbaka hvartenda
vackert ord jag sa om
kyrkan i Frankfurt. Den har inte stjärna i
Baedeker! Jag kunde väl tro jag — —!
Kommer! Kommer, söta dul (Det är åt
henne!)
Med den utsöktaste egard och den största
möjliga estime
Lovisa Petterbranche.
P. S. medan jag knyter hattbanden. Järnvä-
garna i Schweiz skötas bestämdt af fruntim-
mer. De komma al-
drig när de ska. Man
kan bli alldeles tokig,
så får man vänta.
Nog är hon ryslig
därinne !
Det är ju bara en
fattig halftimma —■
som —
S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
