Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 5 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 1DUN 1899
v
■îmmi
assas»
mm
liiæl
(—H—> L-Jü^i BS8MB CajUBj ui-u^i WMKM I . ««««-,
st
öfiagsgaf >ig te?:
jää’-j a»- ■»’. m**’
riss**&
ÈÉRæs’
»DET» .
fram — den log emot mig fint och blekt. En
liten insjö med krusigt vatten, kantad med
löfträd, glittrade fram ; så lik en ungmös läp-
par, hvilka räckas till en kyss åt den älskade,
log den emot solens purprade aftonstrålar,
framsprungna ur violettfärgade moln. O, jag
famnade det i min själs aning!
Det väntade och jag kom det till mötes ! —
Ditt hufvnd låg uti mitt knä, och min hand
strök sakta öfver ditt mörka hår. Allt var
tyst omkring oss! Lummiga granar och glesa
tallar vaggade sina kronor öfver våra hufvu-
den, och omkring oss doftade vårens ängs-
blommor.
»Hvad jag önskar att kunna hedja — jag
har ej kunnat det på länge, sedan jag var
barn — kan du, som är kvinna, lära mig det?»
— Så talade du till mig, medan vi båda kände
en lycka, som öfvergår allt förstånd, en lycka,
som hela den nyvaknade naturen kände med
oss denna ljufva vårafton.
»Hvad ville du bedja om?» frågade jag
sakta som vindens röst.
Du svarade mig ej genast, du rörde blott
litet på ditt vackra, unga hufvud och lät dina
läppar hvila mot min hand.
»Hvad ville du då väl bedja om?» hviskade
jag ånyo och vände ditt ansikte emot mitt,
så att jag kunde se djupt in uti dina ögon.
»Att tiden stannade, och att allt uppginge
och finge hvila för alltid nti hvad vi nu känna.»
En gren med torra, bruna barr föll rass-
lande ned vid våra fötter, och en skrämd liten
fågel, som nyss ofvanför våra hufvuden sjun-
git sin kärlekssång, ömsade kvist och tyst-
nade.
Jag bröt en pyrola, som blommade strax in-
vid. Du var så ung, så mycket yngre än jag,
du hade ej haft tid att längta som jag, söka
som jag. Till dig kom det i den tidiga våren,
det föll ned i ditt sköte som en doftande ros.
Två stora, tunga droppar från mina ögon
föllo ned på din ynglingapanna, men jag log
emot dig, då jag talade.
»Min älskade, den bönen, du nyss önskade
bedja, är ej en bön — den hörs af ingen! Vi
måste skiljas — intet här nere varar — men
LÄTTA STKÖMOLN på klarblå botten ofvan
och en fin genomskinlig slöja af grönt på trä-
den och marken därunder — en dnrstämning
med en våraftons milda sordin. Jag var stadd
på resa till en plats, där jag aldrig förr hade
varit. En underlig känsla af förväntan kom
öfver mig — en aning — en längtan och på
samma gång en djup frid.
Jag for mot det okända — jag for mot det,
som fjärran ifrån, i min aning, kom smygande
Lina Jonn foto.
FRÅN KULTURHISTORISKA MUSEET I LUND: LEMBKESKA HUSET.
Lina Jonn foto.
BOUGARESALEN I LEMBKESKA HUSET.
EN ANNAN SKANSEN-BILD, som vi äfven bjuda
i detta nummer, är Framnäs, sådan den lilla
platsen visar sig i sitt nydanade skick. Det var
där »Gamla Stockholm» år 1897 reste sig med kre-
nelerade murar och trappgaflade hus, mellan hvilka
krokiga gränder slingrade sig och lustiga gamla
värdshusskyltar lockade besökande främlingsskaror
in i dunkla, medeltidsaktiga »krypin», där vin och
mjöd serverades och muntra visor sjöngos af tru-
badurer från sydliga himmelsstreck.
Den å bilden synliga träbryggan är bron, som
förenade »Helgeandsholmen» med »Staden» och
den enda nu återstående lemningen af »Gamla
Stockholm».
Till höger synes den s. k. Hoglandsbron, hvilken
öfver Sirishofsvägen leder upp till Skansens höjder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
