Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 56. 15 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Allt, som kau lyckligt vinnas,
hör sist det flydda till.
Och kärlek får ej minnas,
hvad tiden glömma vill.
Vår glädje trampats neder
af lifvets tunga fot,
och tiden minnet leder
fram till dess vissna rot,
där trenne dagar slagit
tre dagars kärlek död,
och smärtan läger tagit
bland redan stelnad glöd.
Men där till aska falnat
allt, hvad de fröjdats åt.
Bland hvitgrått stoft, som svalnat,
lyft upp din blick och gråt.
Hur ödets trådar tvinnas,
föll bedjande ändå
en tår, att du må minnas,
en, att du glömma må.
ETT BARNDOMSMINNE. FÖR IDUN
AF AMANDA KERFSTEDT.
K
LOCKAN VAR TRE, och vi hade nyss
ätit vår middag, då min mor föreslog
min far att göra ett eftermiddagsbesök i det
vackra vårvädret. Kusken tillsades att köra
fram om en halftimma. Mina bönfallande
blickar måtte hafva inverkat på far och mor,
ty det beslöts, att jag skulle få följa med.
Färden gällde visserligen en gammal militär
vid namn Grandinson, postmästare i den lilla
staden Torshälla, och hans likaledes till åren
komna hustru, och jag var bara åtta år, men
själfva åkningen tre kvarts mil var ju tillräck-
ligt nöje för att göra mig öfverlycklig. På den
tiden ansåg man det dessutom som något ovär-
derligt att få följa med far och mor, utan att
reflektera öfver, huruvida förströelserna, som
bjödos vid framkomsten, föllo i smaken eller
icke.
Som ett exempel på den tidens barnaupp-
fostran i sådana fall vill jag nämna, att mina
föräldrar under många år en gång i veckan
tillbringade aftonen hos en åttioårig öfverste-
löjtnant, som med sina tre åldriga döttrar
bodde på ett vackert litet ställe invid staden.
Jag var alltid med vid dessa besök, och det
vore omöjligt att beskrifva, hvilka kval jag
utstod för att kunna bekämpa sömnen och
icke rent af falla från stolen, och hvilken glädje
jag kände, när betjänten på slaget nio för-
kunnade, att bordet var serveradt — men trots
detta föll det mig aldrig in att förklara, att
jag icke ville gå med. Sådant själfsvåld kände
man icke till. Ordet »tråkigt» förekom mycket
sällan på den tiden.
Emellertid kunde jag väl aldrig ana, då
jag denna vårdag for den flacka vägen fram
öfver en del af Rekarneslätten till ett gam-
malt par, att jag där skulle få ett intryck,
som varat hela lifvet.
Vi blefvo hjärtligt emottagna, och kaptenen
passade genast på och förde oss upp på ett
berg ofvanför hans hostad, där han med otro-
lig ihärdighet lyckats anlägga en blomstrande
trädgård.
Han var gladlynt, grofkornig och språksam,
hade ett stort, tvärhugget ansikte, blondt, yf-
vigt hår och ett långt, nästan hvitt skägg.
Hans skratt var mycket muntert och smitt-
samt.
Då vi kommo tillbaka från trädgårdsprome-
naden, var kaffet framdukadt i salen, och se-
dan vi druckit det, sutto herrarne med sina
pipor och damerna med sina handarbeten och
språkade. Som båda herrarne voro mycket
lifliga, saknades icke ämnen. Själf blef jag
placerad i en liten stol med några bilderböc-
ker att roa mig med.
Jag var snart fördjupad i läsningen af en
saga. Men mitt intresse för historiens utveck-
ling afbröts hastigt genom några ord, uttalade
af kaptenen med högljudd röst:
»Nej, jag skulle aldrig gifta mig med en
sådan kvinna,» ropade han.
Ehuru jag, som sagdt, var bara åtta år, så
blef jag nyfiken och jag lyssnade ifrigt till,
hvad som följde på detta utrop, helst kapte-
nen reste sig och började otåligt gestikulera
och domdera med en intensitet, som man säl-
lan ser numera.
»Nej fy,» ropade han, »om jag kommer in
en morgon i ett sofrum, som ett fruntimmer
nyss lämnat, och ser tvättfatet fullt med smut-
sigt vatten, som icke blifvit utslaget, kammarne
på toaletten fulla med hår, nattröjan på en
stol och mössan på en annan, tofflorna framme
på golfvet och kamkoftan slängd öfver säng-
gafveln, ljuset och tändstickorna kvar på natt-
duksbordet och gårdagsklädningen kastad på
soffan — ja, då vet jag med ens, att den flic-
kan skulle då få gå i fred för mig, om hon
också vore fager som Venus själf.»
»Men när man har en husjungfru . . . .,»
vågade frun invända helt saktmodigt.
»Jag har en husjungfru, ja, för att passa
upp på människor och icke på djur,» skrek
kaptenen, allt mera ifrig. »Att det ser ut
som det gör om .morgnarna i en ladugård, det
får man finna sig vid, men att en människa
skall lämna sitt rum, utan att allt, som hör
till hennes toalett, blifvit undanstökadt och
ordnadt, så att rummet är fint och nätt, det
är helt enkelt djuriskt. Och om husjungfrun,
som det åligger att bädda, sopa och damma,
skulle knycka på nacken åt sin matmor, när
hon går och utträttar sysslor, som matmodern
borde skämmas för att öfverlämna åt henne,
det skulle inte alls förvåna mig. Och hade
jag en dotter, och hon vågade lämna sitt rum
i ett sådant tillstånd af oordning, så skulle
jag ge henne en bastant risbastu, om hon
också vore aderton år.»
»Kanske man borde fordra detsamma af
sina söner?» sade min mor litet skälmaktigt.
»Ja, hvarför icke,» sade kaptenen med nå-
got mildare röst, i det han satte sig, »det
vore inte alls ur vägen, verkligen inte alls ur
vägen. »
Ja, historien var icke längre. Vi åto en
enkel supé och foro hem igen, men i mitt
barnsliga sinne hade dessa den gamle kapte-
nens ord fastnat med ett outplånligt intryck.
Så ofta jag någon gång i stor brådska är fre-
stad att lämna mitt rum om morgonen, utan
att fylla hans ordningsregler, står han framför
mig, gladlynt, ifrigt gestikulerande och ropande
sitt: »Nej, aldrig en sådan kvinna! Fy!»
Och, besynnerligt nog, ju längre jag lefvat,
ju mer har jag funnit, att en sådan straff-
predikan kunde behöfvas litet här och hvar i
familjerna.
OKANDINAVIENS ERKÄNDT FÖRNÄMSTA MO-
^ DEBLAD ÄR IDUNS MODETIDNING, som för
helt år kostar endast 5 kr. för planschupplagan, 3 kr.
för den vanliga upplagan. Prenumerera på prof från
det nya kvartalet!
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESEBREF FÖR IDUN. BREF V.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
Jag vill inte beklaga mig — herrskapet vet,
att jag inte har beklagat mig en enda gång.
Jag har inte sagt ett ord om alla hennes ge-
menheter — inte ett ord — bara till Ruffen,
och det hade jag då lika gärna kunnat låta
bli, ty han bara svarar: hvad hade du där
att göra, gumman lilla! Är nu det en tröst,
det. Men i dag måste jag tala.
Jag vill på Narcissusfesten, en nationalfest,
som Montreux firar bara en gång om året,
och får inte! Är det nu mitt fel, att hon rå-
kat ha sett allting, som finns mellan Jockmock
och Rom? Är det mitt fel, att hon är led och
knarrig och obehaglig på alla de vis?
Om jag vore hon, så skulle jag säga: »Jag
har visst sett litet karnevaler och sådant där,
men naturligtvis skola vi gå för din skull,
Lovisa lilla!»
Men nu är inte hon jag, olyckligtvis, också
lär jag nog få sitta här och trösta mig med,
att jag åtminstone sett narcisserna växa. Bara
jag hårdt kniper ihop ögonen, kan jag ännu
när som helst se de snöhvita, liksom uppritade
sluttningarna på Glion, där narcisser stodo i
tusental bredvid hvarandra; idel narcisser. De
liknade blommor i en sagovärldsväfnad mer
än lefvande blommor, och luften var så mät-
tad af dofter, att man kände sig riktigt vada
i välluktsvågor.
Ja, nog var det härligt, men det var det
det, och Narcissusfesten är någonting helt och
hållet annat, den är en karneval, tänk en kar-
neval, med pris och en balett, som dansas af
400 barn, utklädda till blommor, och velqci-
peder, som täfla, och hela Montreux — na-
turligtvis — på benen — och främlingarna med
— och staden klädd i festskrud! Ja, själfva
tärnorna eller fiskmåsarna, lära komma att
deltaga, klädda i kostym . . .
Och det skulle inte jag få se, bara därför
att — Usch!!!
Senare. Jag har varit på Narcissusfesten!
O! Ack! Härligt! Förtjusande!! I sällskap med
en grå engelska i lockluggsperuk och knop-
pande skärt, och en svart tysk, så lik Werther
i »Gretas lidanden», som en man kan vara det
i dessa för poesin så pröfvande tider. Han
erbjöd sig själfvilligt att bli vår kavaljer —
och riktigt bad mig komma med; nog för
att jag skulle rotvälska med engelskan, så
han skulle i fred få prata med niècen, som
han är kär i, fast inte hon bryr sig om honom,
utan är kär i en ann, som i sin tur inte bryr
sig om henne, utan är kär i en ung fran
syska, som inte får gifta sig förr än om tre
år, hvarför, vet inte jagl
Emellertid kom inte niècen med oss och
i förargelsen riktigt slog han — Werther —
sig ut för min skära sidenhatt och min svarta
sidenblus — nej, tvärtom — hvilken stass
jag satt på mig för att se så »engelsk» ut
som möjligt.
Vi promenerade arm i arm, betänk! (Det
ska’ Ruffen ha, det!) Och genom att oupp-
hörligt säga »ja wohl» underhöll jag en den
mest animerade konversation. Gud vet om
hvad.
I Grand Hôtel d’Aigle — där vi då bodde
— är det så bra ställdt, att man genom något
slags utväxlingssystem kan, för samma betal-
ning, få intaga sina måltider i inte mindre än
fyra andra hotell, strödda här och där i
Schweiz.
Yi »lunchade» i National i Montreux, men
jag minns inte en smul hvarken af hotellet
eller maten, så ifrig var jag att komma i väg
till dagens »klo».
Bland nu befintliga Gacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMÅNS CÂCÂ0 G-nidmodaij
vid 1897 års Konst- och Industriutställning i
Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
