Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 56. 15 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>Mabs&
WW
Jï&ilg&i
iDUN 1899.
Aldrig har jag hämtat mig så fort. Det
var minsann inte tid att sitta där och flämta
inför en sådan syn.
O, om Iduns alla mammor och mormödrar
hade varit där!
Man kan inte tänka sig något mera ljufligt,
något läckrare och mer för hjärtat värmande
än dessa 400 små älskade blomsterbarn: som-
liga klädda till ärtskidor, andra till solrosor,
än andra till kungsljus, åter andra till näck-
rosor, violer och liljor; alla med klirrande små
hlomsterstafvar i händerna och alla dansande
för »prins Narcissus», som stolt satt på sin
snöhvita blomstertron. Och hur väl de kunde
sina små turer se’n, de raringarna. Små mar-
kiser och markisinnor, i dyrbara sidendräkter,
dansade en menuett bland »blommorna»! Alla
kostymer voro nya; hvarenda litet barn, ett
verkligt litet mästerverk.
Och sol hade de älsklingarna, så de inte
behöfde förkyla sig, sol, som pndrade deras
små söta ansikten med ett riktigt guldpuder.
Jag skulle ha velat ta dem i famn alla 400,
eller åtminstone de små ärtskidorna, som voro
sa söta, att man bokstafligt ville äta opp dem.
Men som det inte gick för sig, så ropade
jag »bravo» allra högst af hela publiken och
kastade in på »scenen» en stor strut praliner,
som jag lyckligtvis hade med mig.
Så kom täflingen af velocipeder; och bland
dem var fiskmåsarna.
Men det var inte alls så, som jag tänkt
mig saken. Jag hade verkligen trott, att må-
sarna på något vis blifvit dresserade och kosty-
merade, men i stället var det soldater, som
blifvit dresserade och kostymerade (till måsar),
och som nu med röda simtår i hvinande fart
trampade fram sina af vingarna dolda cyklar.
Äh ja, fult var det ju inte, men när man
är van att se de lefvande måsarna, som trampa
sig fram så vackert utan cyklar, så–––- - —
Första priset fick en ung vacker amma, som
i Montreux’s folkkostym kråmade sig på en
blomsterhöljd cykel, hvilken drog en blomster-
vagn, där ett det sötaste hvitklädda lilla barn
låg och sof.
Hon var utmärkt bra kostymerad och allt
det där, det kan jag inte neka till, men om
man i moralens namn någonsin bör ge första
priset åt ammor, det blir en annan fråga.
FRU DREYFUS’ ANKOMST TILL RENNES.
Stadens »festskrud» föreföll mig allt bra
enkel — den var med ett ord något för myc-
ket republikansk enligt min smak — men
solen, den var royalistisk och strålade så, som
den inte strålat på en flera veckor.
Alla billigare biljetter voro slut; kosta på
os£ 10 francs stycket ville hvarken jag eller
tysken.
Men engelskan betalade sin guldslant utan
att blinka, hon, och försvann i den tillfälliga
amfiteatern, uppförd af bräder på det stora
salntorgets till nyttan invigda mark.
En bit längre bort var en annan ingång —
genom ett plank, och här kostade entréen
bara 1 franc.
»Kan vara lagom,» sa jag.
»Ja wohl,» sa’ tysken.
(När inte jag sa’ »ja wohl», så sa han det,
hvilket gjorde, att samtalets balangs aldrig
sänkte sig!)
En polis med ett grufligt republikanskt,
d. v. s. ovanligt rödt — skärp kring magen
— nej, Gud bevara mig, kring nedre bröstet
menar jag — släppte in oss. Nu ville tysken
till höger, jag, af instinkt, till vänster. Han
sa’ någonting om baletten — —■ -—•
»Ja wohl», sa’ jag ljuft och drog honom
— till vänster. Här fanns inga människor.
»Ah, så skönt,» sa’ jag.
Men nu befanns det, att man, för att kunna
se baletten, hvilket endast kunde ske genom
ett staket (därför var biljetten så billig) måste
till höger. Naturligtvis var jag villig gå till
höger nu, när jag hade någon orsak att göra
det. Men hast du mir gesehen ! Framför
staketet stod nn flere led af människor, alla
tåligt stirrande på en massa pojk-bakdelar,
hvilka, antagligen genom kantonens försorg,
voro upplysta med röntgenstrålar, eljes begri-
per jag inte, hur folk kunde se någonting alls.
Och midt upp uti detta bryderi, hvad gör
nu min Werther?
Jo, han rent af rusar ifrån mig och fram
till niècen, som, i sällskap med den unga fran-
syskan och hennes beundrare — Men, hur
sådant där går till, vet hvarenda en af herr-
skapet, som passerat de fyrtio, lika bra som
jag–––
Amazonhattar och sidenblusar hjälpa min-
sann inte, när det gäller att kämpa mot ung-
dom och natur. — Nu stod jag där emeller-
tid, öfvergifven i sjätte led — —
Men hvarför berätta om dessa mina lidan-
dets långa kvarter? Alltnog, om en stund var
jag öfver mig förtjust och tacksam att till en
månglare få betala 20 francs för den plats jag
nyss kunnat köpa för 10 och kom ditsläpad
af en vaktmästare, flämtande, mörkröd och
uttröttad, medan engelskan, sval och behag-
ligt viftande på sig med sin stora struts-sol-
fjäder, betraktade mig, som om hon sett på
ett dumt och löjligt djur.
Det är sådant där, som utgör engelsmän-
nens styrka (att kunna ge ut pengar med för-
stånd).
Balletten hade redan börjat, när jag kom —
musiken var riktigt praktfull, och de dansade
som på en scen, draperad med flaggor och växter
i massa.
KAPTEN DREYFUS LANDSTIGER PÅ FRANSKA KUSTEN VID FORT HALTGUEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
