Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 64. 12 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ID UN 1899. — 2
Med vapen obefläckadt
och rustning blank och hei
och mod ej ännu gäckadt
och gång vid ljufligt spei,
den var en bild af våren,
min kära vaktparad,
en bild af unga åren,
då lifvets gång är glad . . .
Den muntra färden smittar,
likt västan på sitt lopp,
och mön ur fönstret tittar
som blom ur vårens knopp;
likt bäck, som hurtigt forsar,
den snart gör takten ung
hos enslingen, som korsar
dess väg i vandring tung.
Och ännu vaktparaden
får lätt med sinnet makt.
På själfva promenaden
den tvingar mig till takt.
De tennsoldaters flockar
gå hän med barnaår,
men vaktparaden lockar
än under gråa hår . . .
Så drag då öfver torgen
med dina toners lek!
Du lättar arbetskorgen
och gör den barske vek.
När hatets giftpil flyger
och afund reder tvång,
jag in i ledet smyger
och glömmer världens gång.
Harald Jacobson.
DEN NYA HJÄLPREDAN. AF EVA
WIGSTRÖM (ave).
KÄRASTE FASTERI
Nu äro de sex veckorna förlidna, som du ut-
satte till pröfvotid, innan du från mig ville
höra »ens ett halft ord om det vågade expe-
rimentet» att blott ha en så kallad bildad
flicka till min hjälpreda vid mina olika hus-
bestyr. Jag förmår nu ej längre stå emot min
lust att utförligt meddela dig min nu vunna
erfarenhet och åsikter i det omtvistade ämnet.
Du vet ju, att min uppfostran varit sådan,
att jag före mitt giftermål litet eller intet
kommit i personlig beröring med tjänstfolk.
Mamma förde ett stramt regemente öfver sina
pigor; vi barn tillhöllos att bemöta dem höf-
ligt, men några andra samtal än sådana, som
rörde deras sysslor, tillät mamma ej, och själf
talade hon aldrig med någon tjänarinna om
annat än sådant, som hörde till deras åliggande.
Våra tjänstflickor hlefvo dock vanligen tämli-
gen »gamla i gården», som du vet; jag tyckte
dock ibland, att det måste vara svårt för
mamma att omkring sig ha människor, hvilkas
lefnads- och tänkesätt voro henne främmande
och som blott tjänstgjorde som lefvande ma-
skiner, men det tycktes dock ej bekomma
henne illa, och hon talade aldrig om sitt eller
andras tjänstfolk; därtill var hon för nobelt
anlagd. Hade hon bara lefvat, när jag gifte
mig, skulle hon kanske kunnat lära mig sin
stora konst att regera öfver pigfröknar.
Kära faster! Du vet, hur jag pinats dessa
tre år med tjänstpigor, som aldrig gjorde mera
än hälften af de sysslor, hvilka deras heders-
känsla — om de ägt någon sådan — borde
ensamt manat dem att uträtta. Alla slags
scener äro min fasa, men det var omöjligt att
undgå dylika med dessa Amandor, Natalior
och Sonjor. Min hälsa led af dessa slitningar,
och när jag så genom väns vänner erhöll an-
visning på en med mig jämnårig flicka (af
god familj), som, enligt hvad som uppgafs,
»ville bryta banan för sina obemedlade jäm-
likar», satte jag mig i förbindelse med henne,
trots dina varningar, faster lilla.
Min hjälpredas dopnamn, Anna, verkade,
redan det, lugnande på mina öfverretade ner-
ver, och hennes familjenamn med sitt lilla v.,
du vet, framför, var mig en viss borgen för,
att hon dock ej af ren experimentslusta, utan
också af helt andra skäl, antog en tjänande
ställning.
Jag kunde ej möta henne vid bangården,
hvilket jag eljes hade ämnat, ty just som jag
stod färdig att gå, kom jag att kasta en blick
ut i vår lilla trädgård och fick se barnflickan,
Eulalia heter hon, rycka upp lille Sten från
grushögen och hålla honom i ena armen hän-
gande, som om det tunga barnet varit en
slaktad gås, som hon höll i ena vingen, me-
dan hon genom staketspjälorna pratade med
kapten Stjernes springpojke. — Jag ut, räd-
dade mitt ’barn, och Eulalia kände sig så för-
närmad öfver att bli störd i sin flirt, att hon
tog afsked ur tjänsten med detsamma. Nata-
lia hade förut på eftermiddagen skakat stof-
tet ur sina gula skor; hon »hade fått nog nu»,
sade hon, när hon fick se, att »den nya skulle
ha invändsjonssoffa i jungfrukammaren».
Där stod jag nu och kunde inte annat!
Lyckligtvis 1 sansade jag mig så pass mycket,
att jag försökte mig på att, med tillhjälp af
Stjernes springpojke, få både min gosse och
hans vågn i oskadadt skick uppför trappan.
Tåget hade också lyckligtvis blifvit hela tre
kvart försenadt, så jag fick tid att lugna både
mig själf och min skrikande ängel. Aftonmålti-
den hade Natalia gjort någorlunda i ordning,
så jag tilltrodde mig att kunna själf reda mig
med dukningen samt koka vatten till téet.
Vi ha fått gas i köket; det var ett af Nata-
lias villkor, för att hon skulle låta mig ha
husfred. Jag fick stark hjärtklappning, när
jag hörde Hermans röst och steg i trappan;
det hela lät dock helt muntert, och han hade
sannerligen ej sett mycket glad ut, då han
gick från mig. »Jag kan lika gärna springa
som krypa i’et!» sade jag till mig själf och
gick ut för att själf öppna tamburdörren för
honom och vår okända -— gäst. Presentatio-
nen skedde både hastigt och lustigt. Herman
hade godheten att föreställa sin hustru för
fröken von Adler, men jag tror ej, att hon
lade märke till detta hans anstötliga fel mot
formen, ty hon sade något behagligt om sitt
hopp att kunna bli mig till hjälp och så vi-
dare. Men jag kunde ej komma ifrån min
föreställning, att vi fått en verklig dam till
gäst i vårt hus, Och det ryste i mig, när jag
förde henne in i pigkammaren, som ännu dof-
tade efter Natalias opoponaxtvål. Fröken von
Adler yttrade dock, att rummet nog kunde
bli trefligt, och så slog hon upp båda fönster-
na; hon luftade ut efter Natalia, så gardinerna
stodo likt spända segel.
Vi satte oss genast till bords, och som jag
visste, att vi hade gemensamma bekanta, grep
jag tag i detta samtalsämne. »Fröken von
Adler känner ju Strindberg? Han är en gam-
mal vän till min man,» började jag, huggande
tag i det första namn, som bland de där be-
kanta föll mig på tungan.
»Ja-a», drog hon på det, »nog känner jag
till honom, men jag tillstår, att jag ej hade
lust att följa med honom genom Inferno — »
Tänk, faster, hon tog för alldeles gifvet, att
jag menade författaren Strindberg, då jag na-
turligtvis talade om fabrikören, du vet. Her-
man grep dock tag i uppslagstråden, och i
stället för ett stilla bordsamtal om vår nästas
angelägenheter fingo vi tre oss ett ordskifte
om den nyare litteraturen; dock kunde jag ej
hindra, att jag, för tillfället, hade mina tan-
kar mera samlade kring frågan om hvilken af
oss, som skulle diska, än kring Heidenstams
»Karolinerna».
Fröken von Adler löste dock snart denna
fråga genom att, efter den obligata bugningen
efter maten, duka af bordet. När hon då med
den fullsatta brickan närmade sig köksdörren,
sprang Herman fram för att öppna för henne ;
jag gjorde en åtbörd för att hejda honom,
men han såg det troligtvis ej. — Hon är inte
det minsta vacker, och fastän hon är behag-
lig och treflig — i mitt tycke —• slår hon
nog ej vidare an på skapelsens herrar. —
Herman hjälpte mig att vika samman duken,
men ingen af oss nämnde fröken von Adler.
Min man blef alltid ur humör, när jag förr
började tala om tjänsteandarne, och nu lekte
han dessutom med vår lille gosse. Jag tog
mod till mig och trädde ut i köket. Disknin-
gen gick flinkt, men i förlägenheten tog jag
en handduk och började torka tékopparne, och
då jag ej visste något att säga, frågade hon
mig, hva d vi skulle ha till middag nästa dag,
och om jag ensam brukade göra upp matord-
ningen för dag eller vecka, eller om jag ön-
skade, att vi två skulle göra det gemensamt.
Hvilken börda togs ej i den stunden från
min själ! Jag skulle nu ej längre behöfva
vakna om morgonen med tanken på : Hvad
skola vi ta till middag? Skall Natalia bli nöjd
med mitt blygsamma förslag? Samtalet blef
nu lifligare, och då hon bad mig om att ej
spilla tid och krafter på att kalla henne frö-
ken von Adler, utan antingen säga Anna eller
du, lade vi vid köksbordet bort titlarne. Se-
dan undrade jag dock, om jag ej därigenom
tillsatt något af min värdighet. Men det var
nog bara en själfgranskningsvana, som jag
fått genom den ständiga bondånger, som all-
tid följt efter mina pratstunder med mina
Sonjor, Natalior och Eulalior.
»Önskar fru Helga min hjälp till att bädda
herrskapets sängar?» afbröt Anna mina tysta
funderingar. »Eller skall jag bara göra i ord-
ning kommoderna?»
»Å-å-tack! Jag — jag bäddar själf!» stam-
made jag dödligt förlägen vid föreställningen,
att en dam skulle skaka upp Hermans huf-
vudkuddar. Själf hade jag aldrig bäddat nå-
gon säng, men hellre ville jag nu försöka göra
det, än att Anna von Adler skulle uträtta
äfven denna aftonsyssla. Jag kunde rakt icke
komma ifrån den föreställningen, att hon var
vår gäst — fastän hon skulle uppbära lika
stor lön som Natalia haft — dessutom skulle
nog Herman ha generat sig.
Jag sökte undkomma vidare detaljfrågor
genom att gå in och hjälpa honom med att
leka med gossen, och efter en stund hörde vi
fröken von Adler inträda i vår sängkammare.
Yår lek upphörde ögonblickligen. Herman
for bort till pianot och gaf sig till att spela
»Napoleons marsch öfver alperna», så instru-
mentet skälfde i hvarje lem vid dånet, men
mina hörselnerver voro dock nu så spända,
att jag tydligen förnam vattenkannornas klir-
rande med handfaten. Amanda, Natalia och
Sonja brukade visserligen slamra alldeles för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
