Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 64. 12 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
skräckligt mot porslinet, men det hade aldrig
angripit mina nerver hälften så starkt som
dessa varsamma, dämpade ljud. Det skulle
ha varit rent olidligt, om jag ej kommit på
den räddande tanken, att adliga —- ja, högad-
liga fröknar numera gåfvo sig in vid sjukvår-
den och i egenskap af »systrar» fingo uträtta
ännu gröfre sysslor. Jag beslöt därför att
framdeles föreställa mig henne som en »syster»
Anna.
Men Herman, han mumlade något — jag
tror det var en lång svordom — just som
han slutat trumma Napoleon öfver de fasliga
alperna, och när syster Anna lämnat vår säng-
kammare, tog jag barnet med mig dit in, reg-
lade dörren och grep mig an med bäddningen.
Nog fick jag sanna ordspråket: »Alla barn i
början!» Men till slut sågo dock våra sängar
rätt ordentliga ut. Syster Anna hade varit
så omtänksam att göra lilla Stens bädd i ord-
ning för natten, så han hade somnat däri
långt, långt innan jag fått bukt med täcken
och öfverlakan på hans pappas och mammas
engelska järnsängar.
Under tiden hade syster Anna tändt lam-
pan i förmaket, och när jag återvände dit,
voro hon och Herman inbegripna i ett lifligt
samtal om Finland, och hans förra misstäm-
ning var bortblåst. Jag kände mig nu äfven
helt lycklig, men efter få ögonblick reste sig
Herman upp och började, enligt sin vana, gå
fram och åter, medan han talade, och af hans
knarrande fotsteg upplystes jag om, att han
åter tagit till att gå med sina svarta pjäxor,
de som hvarje morgon måste blankas. Hvad
rörde mig nu hela finska frågan mot denna
så närliggande: Hvem — hvem skall borsta
Hermans skodon, då hjälpgumman aldrig kom-
mer före klockan nio?
Syster Anna lade nog genast märke till min
tankspridda konversation, ty hon sade något
om att gå och packa upp sina kläder, hugade
sig till god natt för min man och räckte mig
sina båda händer på ett riktigt rart, syster-
ligt sätt.
Vi voro nu ensamma, och Herman skyndade
sig att berätta, hvad han skulle betala för den
ved, han beställt till vinterförråd. Till gen
gäld förtrodde jag honom min åsikt, att en
bra vaxduksmatta, lagd öfver hela det lilla
köksgolfvet, skulle vara ytterst behaglig för
mig, och då vi ju hade en dylik matta i vårt
matrum, blefvo vi befriade från — skurlukt.
Hermau lofvade att redan nästa förmiddag
ställa om, att mattan kom hem. Ingen af
oss nämnde vår nya hjälpreda, men vi gingo
snart till hvila, jag med stor oro för min mans
pjäxor. När han släckt lampan, tog han ett
tag i örngåttet och sade: ^Natalia har mest
förstört mina pjäxor med något otyg till blank-
svärta; hädanefter vill jag själf hålla allt mitt
skodon i ordning. God natt, Helga!»
Jag låg länge vaken, pinad af tanken på,
huru vida min man skulle kunna komma att
trifvas med vår nya hjälpreda. Underligt nog
hade jag aldrig förr kommit att tänka på, att
den bildade flicka, som jag önskat mig till
dagligt sällskap, äfven — åtminstone några
stunder om dagen — blefve sällskap åt min
man. Jag mindes nu äfven, att ingen af de
fruar, som jag hört afhandla ifrågavarande
sak, därvid nämt ett enda ord om husfaderns
åsikter, fastän de betonade, att hjälpredan
måste behandlas som en medlem af familjen.
Efter så där en timmes förlopp började Her-
man ett formligt slagsmål med sina kuddar,
lakan och täcke. »Tu. .. katten vet, hur här
är bäddadt!» mumlade han, och då jag till-
stod, att bäddningen var mitt verk, lugnade
han sig, sedan han genombultat sitt örngått.
»Hör, Helga du, jag tillåter ej vidare, att
någon fördärfvar knappar och knapphål i mina
gångkläder! Natalia måtte ha behandlat klä-
desborsten som något slags hästskrapa; hädan-
efter borstar jag själf åt mig.» N.är han detta
hade sagt, insomnade han med öfverlakanet
tvärs öfver täcket. Men jag låg ännu en
stund och funderade öfver, om ändå ej allt,
som rörde kvinnofrågan, äfven anginge män-
nen, och om det ej vore bäst att äfven ta
dem till råds vid de reformer, vi önskade
genomföra — åtminstone inom familjen.
Hädanefter städade jag vår sängkammare
och hjälpte syster Anna en smula med hus-
hållsbestyren, och hon hjälpte mig med att
sköta både Sten och hans vagn, så att vi
hade det mycket trefligt, ända tills Herman
kom hem till vår sena middag och sedan stan-
nade kvar hos oss. Ty, ser du, faster, äkta
män äro ej på långt när så smidiga och takt-
fulla som vi fruar. Herman hade råkat höra
syster Annas vackra sångröst — altstämma,
som han älskar — och så glömde han ofta,
att hon — att hon uppbar Natalias lön för
sitt arbete och ej för att hon skulle sjunga
för ho . . . jag menar för oss båda. Men till
all lycka besitter hon både bildning och den
finaste takt, så hon sjunger aldrig i otid och
endast, när jag först bedt henne därom. Det
är säkert, att flickor, som ingenting se ut för
världen, ha i stället ofta det mest behagliga
väsen — i kvinnors ögon åtminstone.
Hittills hade vi sluppit besök och bjudnin-
gar, men så snart våra vänner åter flyttat in
till staden, fick jag ett nytt bekymmer. Skulle
de ha vett att äfven bjuda heåne till middagar
o. s. v. på samma gång som oss? Och om
hon bjöds och ville med, hvar skulle jag då
anbringa lille Sten, som jag och hon ej ens
tänkt på att ånyo öfverlämna åt någon ny
Eulalia?
Stjernes blefvo först färdiga med inflytt-
gen från sommarvillan och bjödo så både oss
och fröken von Adler till middag — lyckligt-
vis medelst kort, men jag stod dock i spänd
väntan på, hvad hon skulle svara. »Herr-
skapet Stjerne ursäktar nog min frånvaro,»
sade hon småleende, »jag stannar naturligtvis
hemma hos min rare kavaljer.» Och så lyfte
hon den jublande pojken högt upp i luften.
»Det skall bli mig ett nöje att här i hemmet
få göra edra vänners bekantskap och kanske
kunna bidraga något till edra gästers nöje, men
det har aldrig roat mig att hevista så kallade
bjudningar,» tilläde hon.
I förra veckan hade vi supé för våra um-
gängesvänner — fru Gran kokade och hennes
man serverade — och aldrig har jag känt
mig så trygg till sinnes vid någon af våra
bjudningar som nu, då Anna hade hela led-
ningen och ändå mycket bidrog till att under-
hålla våra gäster, hvilka också voro rent för-
tjusta i min hjälpreda.
Finge jag bara behålla h«nne i hela min
tid! Men, kan du tänka dig, faster! I går
blef hon offentligt förlofvad. Det vill säga,
hennes tillkommande, som är ingeniör vid en
fabrik långt uppe i Norrland, skickade henne
per post förlofningsringen ; Anna hade ej velat
bära en sådan, förr än någon rimlig utsikt till
giftermål öppnades för dem. Nu fick jag
också veta, att hon antagit platsen hos oss
för att, ostörd af sina många bekantas prat
och anmärkningar, fullständigt vänja sig vid
alla de göromål, som hittills öfverlämnats åt
en bestämd klass af unga kvinnor, men hvilka
hon, på grundade skäl, ansåg vara för många
familjer fördelaktigast att de utfördes af bil-
dade kvinnor.
Jag vet ej, hvad jag skulle taga mig till
med en Sonja eller Natalia nu, sedan jag
själf blifvlt van vid regelbundet dagligt arbete
i vårt fridfulla hem. Anna har dock lofvat,
att hennes syster skall komma och aflösa
henne, och Herman finner sig nu helt belåten
med att ha en bildad och talangfull ung dam
till hjälpreda och dagligt sällskap.
Men långt ifrån att på något sätt vilja
berömma mig själf, säger jag dock, att utan
att äga mycket god takt, fördomsfrihet och
en upplysning, som skattar allt nödvändigt
arbete så högt, att hon själf villigt deltager
i alla husliga sysslor, skall en fru aldrig
inlåta sig på detta experiment. Dessutom
måste äfven mannen vara — vara en karak-
tär och fin som min Herman. Ja, och så
måste naturligtvis hjälpredan besitta en hög
bildning och en själsadel, som adlar alla hen-
nes sysslor, och som ställer henne själf så högt
öfver en fördomsfull värld, att den — ser upp
till henne. Uppfyllas bara dessa villkor, då
vill jag lifligt tillråda hvarje fru att utbyta
sina Natalior mot en syster Anna.
FRÅN VÄRMLANDS FINNSKOGAR.
S
EDAN ETT ÅR TILLBAKA ha genom
fil. kandidat N. Keyland flitiga forsknin-
gar för Nordiska museets räkning och på dess
bekostnad blifvit gjorda i de bygder eller fast
hellre obygder, som nämnas finnskogarne i
Värmland, och under dessa färder har en an-
senlig mängd finska husgeråd och redskap
tillhopabragts. En eller annan finsk rökstuga,
som åtminstone i allt väsentligt bibehållit de
drag, hvilka utmärka en äkta gammaldags
dylik, sådana finnarne vid sin invandring hit
under Karl IX:s regering uppförde dem, har
kandidat Keyland ock lyckats uppspana, ehuru
dessa boningar, hvilka, som bekant, framför
allt utmärka sig därigenom, att den ugnslika
eldstaden saknar skorsten eller rökfång, nu i
mellersta Sveriges finnbygder äro, i likhet med
andra finska nationaldrag, i det närmaste för-
svunna eller stadda i mycket hastigt försvin-
nande.
Det är nu afsikten att rikta vårt nationella
friluftsmuseum på Skansen genom inköp och
uppförande där af en dylik finsk rökstuga eller
porte.
Idun är i detta nummer i tillfälle att med-
dela några bilder från dessa af kand. Keyland
genomforskade trakter, och han har själf be-
ledsagat dem med följande text:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
