Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 67. 23 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
§5 SUMM
feW ■’ pïp <’! jy ! i ! nt’îfp™
SO oj .in.).
MÎinulSgRig
‘ . -•" T «.!4 :W v - • tM
mmm
j>{W’ »1^* * *
i ni?
.S?»
~ - i WBSkstS®!.
«ns?
■
låren och, såsom Manovill hade väntat, med
honom den unga patriotiska flickan. Jag
gick henne till mötes, berättar han vidare, och
hon räckte mig sin hand. Jag följde henne
omkring i lägret, visade henne, hvad jag an-
såg kunna intressera henne som fruntimmer,
och hörde henne därvid ofta göra anmärknin-
gar, hvilka satte mig i förundran. Hon blef
presenterad för flere officerare, med hvilka jag
var bekant. Om aftonen inkvarterade hon sig
hos en af marketenterskorna.
Följande morgon sade hon till Manovill, att
hon hade sofvit litet eller intet om natten.
»Ni må icke tro,» tilläde hon, »att det var i
saknad af minvan-
liga bekvämlighet,
eller att jag icke
var tillräckligt
trött; utan, ser ni,
jag har fått en
idé, som skulle
jaga sömnen från
hvilken som helst.
Vet ni, jag har
heslutit att blifva
soldat. »
Manovill såg för-
vånad på henne
och sade skrattan
de: »Soldatska,
menar ni väl.» —
»Nej, nej, jag blir
soldat; det beslu-
tet står jag fast
vid. Jag inser på
förhand alla de
svårigheter, som
vänta mig, men
jag har satt mig
i sinnet att trotsa
allt. Jag har läst
mycket för och
emot kvinnans
emancipation; jag
har tänkt mycket
öfver den saken
och funnit, att det
är vår egen skuld
om vi spela en
underordnad roll
hland människo-
släktet. Vi kvin-
nor äro starka,
när vi vilja det
— jag vill gifva
världen ett före-
döme.»
Så snart Mano-
vill fann det vara
allvar, försökte
han bringa henne
på andra tankar,
föreställde henne
den sorg, hon
skulle bringa sina
föräldrar, erinrade
henne, att en kvin-
na må vara hur dygdig som helst, måste hon
likväl icke öfvergifva äfven skenet däraf, men
att hon icke skulle kunna hland soldater bibe-
hålla detta, o. s. v.
»Ni misstager er,» svarade hon, »mina föräl-
drar känna mitt svärmeri för fosterlandets
välgång, och mina grundsatser äro rena. Lika
orubblig är jag i mina föresatser; ifrån hvad
jag väl öfverlagt och beslutat viker jag ej.
Jag har fattat förtroende för er. Men vill ni
ej motsvara mitt förtroende, så låt det vara;
jag skall nog hjälpa mig själf. »
När Manovill fann, att motsägelse blott
stegrade hennes svärmeri, lofvade han att
bistå henne. »Vid hvilken bataljon ämnar ni
gå in?» frågade han.
»Både böjelse och vana draga mig till jä-
garne. »
»Vana?» frågade han förvånad.
»Ja, det har, alltsedan jag var liten flicka,
utgjort mitt nöje att spela gosse och leka
med eldvapen. När jag blef äldre, skaffade
jag mig ett skjutgevär och gaf därefter min
vurm fritt lopp. I början intresserade mig
knallen, som jag kunde åstadkomma genom
en tryckning med fingret; sedan laddade jag
med kula och riktade bösspipan mot ett visst
mål. På det sättet blef jag skarpskytt; och
till annat! Jag betviflar icke ert moraliska
mod, men till handterande af ett skjutgevär
fordras äfven vana. Här står ett jägargevär,
skrufva af bajonetten och ladda det! här har
ni krut och kula.»
Jägaren Karl, som ännu var fruntimmers-
klädd, tog geväret, betraktade det på alla sidor,
skakade på hufvudet, men laddade och hand-
terade det emellertid lik en öfvad jägare.
Ujhazi följde öfverraskad alla hennes säkra
och snabba rörelser. »Nå,» sade han, »kan
ni^också lossa af skottet? Låt oss se.» Hon
tog en kortlek, som låg på en närstående
trumma, och valde ett kort. »Hör på, kam-
UTSIKT FRÅN OPERATERRASSEN I STOCKHOL
rat,» sade hon till en jägare, som stod bred-
vid henne, »vill du fästa" det här kortet på
trädet där borta.» Det var på 50—60 stegs
afstånd. »Nu herr löjtnant,« fortfor hon vän-
dande sig till Ujhazi, »föreställ er, att det där
kortet är kroathöfdingen Jellachichs hufvud. »
Hon lade an, siktade knappa sex sekunder och
tryckte af. Hon hade träffat hjärterknekt i
hjärtat. Ujhazi blef utom sig af förtjusning.
»Jag är färdig taga er i famn!» utropade han.
De längre bort stående jägarne, hvilka varit
vittne till hela scenen, och af hvilka förut en
och annan ej kunnat afhålla sig från skratt
vid åsynen af ett fruntimmer, handterande en
nu vill jag sända min kula dit, hvarifrån mitt
fäderneslands förtryck kommer. Var god nu
ledsaga mig till chefen för jägarne».
Denne var den för sin tapperhet berömde
Ujhazi, som själf var en svärmare. Han sym-
patiserade snart med det unga frumtimret.
Han lofvade henne sitt beskydd och försäkrade,
att hon ej skulle komma att sakna tillfälle att
visa sitt mod, eller, såsom han uttryckte sig,
»att praktiskt visa det mod, hon hade i fanta-
sien». Vidare anhöll han att få veta hennes
namn. »Jag heter Maria Lebstück, men vill
hädanefter hära namnet Karl.» — »Välkom-
men då, jägare Karl!» sade Ujhazi; »men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
