Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 68. 26 augusti 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
mörka ögonen hafva ett klokt och varmt uttryck
och munnen ett vänligt och behagligt leende.
Hon talar med lätthet alla de stora språken
och tycks följa med litteraturen äfven i de
små länderna.
Så hade hon t. ex. läst en mängd af Ellen
Keys artiklar och lyckönskade Sverige att äga
en så frisinnad och så framstående förkämpe
för freden. Vi resonnerade länge om inne-
hållet i Ellen Keys skrifter.
Om Björnstjerne Björnsons »Over Evne» berät-
tade hon, att den rört henne till tårar, och
hon kunde ej nog rosa såväl hans som hela
Norges arbete för freds- och skiljedomstanken.
Som bekant, var det norska stortinget den
första nationalförsamling, som upptog denna
tanke och förde den framåt, så långt det stod
i dess makt. Där vågade man genast tro på
den, genast arbeta för den, långt innan den
blef auktoriserad af någon tsar. Detta mod
och denna framsynthet torde väl ock varit
orsaken till, att Alfred Nobel anförtrodde ut-
delningen af sitt stora, årliga fredspris just åt
Norges storting.
Hvad detta fredspris beträffar, är det icke
omöjligt, att bekantskapen med Bertha v. Sutt-
ner haft ett visst inflytande på Nobel, för
hvilkei; vi svenskar hafva särskild anledning
till tacksamhet. Ty vid jämförelse med andra
länder är det eljes — om jag undantager He-
dins neutralitetsmotion — icke synnerligen
mycket vi hafva att berömma oss af i freds-
arbetets tjänst.
Friherrinnan v. Suttner ville dock skänka
allt erkännande åt vår representant vid Haag-
konferensen, baron Bildts nit och duglighet.
Hon uppmanade till arbete och varnade för
att vänta. Alla borde gripa till verket. »Nu
säga socialisterna : ingen fred, förr än socialis-
men är genomförd — kvinnorna säga: ingen
fred, förr än kvinnorna också få beslutande-
rätt — vegetarianerna säga: ingen fred, förr
än människornas sinnen förmildrats genom ve-
getarisk diet» o. s. v. Alla hade de orätt,
menade hon. Endast genom allas samfällda ’
arbete kunde man nå målet.
*
Man har klagat öfver det ringa resultat
Haagkonferensen gifvit, men detta med orätt,
tyckes mig. Den är första milstolpen, som
öfvertygar om, att vi nu verkligen äro inne
på vägen till fredsmålet. Nu gäller det blott
att locka in allt flere och flere på denna väg,
och detta är måhända, när allt kommer om-
kring, fredskonferensernas största mission.
Den dag alla parlamentsledamöter i världen
vandra fredens väg med samma ifver och
samma ärlighet som de 300 parlamentsleda-
möterna vid konferensen i Kristiania, den da-
gen skola vi ej stå långt från målet. Kan-
ske är den dagen heller icke så aflägsen, som
man i molndigra stunder fruktar.
Men utan energiskt kvinnoarbete dröjer den
helt säkert. Visserligen äro kvinnorna ännu
uteslutna ur nationalförsamlingarna och kunna
således icke direkt inverka på krig och fred,
men» hvad kvinnan vill, det vill Gud,» säger ett
franskt ordspråk, och hvad en enda kvinna
kan förmå, när hon är besjälad af den rätta
andan, det har Bertha v. Suttner visat.
Man behöfver hvarken vara författarinna
eller resa på fredskonferenser för att agitera
mot krig och för fred. • Därtill har man till-
fälle dagligen och stundligen hvar i sin stad,
hvar och en efter sin näbb. Det fordras
ingenting annat än vilja och tro ■— tro och
vilja, och det får man, blott man en gång
sätter sig in i fredstanken och dess betydelse
för mänsklighetens lycka och utveckling.
Ann Margret Holmgren
F. TERSMEDEN.
STACKARS JONAS.
IDUN, som kan ge besked
Om väfvar, mat och kärlek med,
Jag vill min »stackars Jonas» sätta;
En ann’ till fru får hvem han vill,
Men han, som så har bjudit till,
Skall aldrig hitta på den rätta.
Att man »figur’n» skall tydlig få,
Här borde alltså öfverst stå
Porträttet af min stackars hjälte.
Kanske, om Idun bilden fick,
Att det till sist så lyckligt gick,
Att något kvinnohjärta smälte.
Som hans porträtt jag icke har,
Står ingen ann’ resurs mig kvar
Än att med pennan jag får göra’t.
Ja, hufvu’t det är tämligt rundt
Med hår i rödt och skäligt tunt
Och släta »tappar» framom örat.
Så komma ögon vattenblå,
Som trånande och stilla stå,
När ej af särskild eld de skina.
Och näsan utaf färg har fått
En flyktig liten skiftning blott
Af den moderna gredelina.
En mun, som mycket sällan 1er,
Och hakan — ja, jag tror ni ber
För vidare beskrifning skonas.
Och under bilden sedan må
Med stor och tydlig rundskrift stå:
Den stackars, stackars, stackars Jonas.
Nu är han öfver femti år,
Och likafullt han solo går,
För hvarje år blir tyngre sorgen.
Han älskat glödande och hett,
Och han har friat »allt i ett»,
Men öfverallt har han fått korgen.
Det lönar ej att räkna ut
De summor, hvarpå han gjort slut
I bara blommor och buketter.
Men resultatet likadant;
Om papperet var än så grannt
Med meterslånga bandrosetter.
Fast föremålets minsta vink
Han lydt, beundrat hennes »klink»
Och hållit garn åt hennes mamma
Samt »skrifvit på» åt hennes far,
Så, när som bäst det förspändt var,
Blef slutet ändå jämt detsamma.
Ilvem kunde hyllning ge som han!
En gång han för en flicka brann,
Som uti sömnad var ett mönster.
Då påstås det, att han en natt
Med utanskrift »Till henne!» satt
Ett S3»bord vid den skönas fönster.
FÖR IDUN AF SNORRE.
Till sist, om man får tro hans ord,
Han lyckan nära fått ombord
Blott för att se den strax försvinna.
Ej lyckans fé var honom huld,
Ty inte var det Jonas’ skuld,
Som man af följande kan finna.
Han i en prästgård var som gäst
Och älskade som allra bäst
Herr kyrkoherdens äldsta dotter,
I duglighet en föresyn,
Fast ful och fräknig uti hyn,
Ty »ojämnt falla ödets lotler».
Det tycktes arta sig så bra.
Han hjälpte henne mangeln dra’
Och likaså att ärter plocka,
Och när så kvällen skymde på,
Han säll och lycklig i en vrå
Med henne nystade en docka.
Se’n gingo båda i allén,
Där skönt augustimånen sken
Och lockade dem bort i lunden.
Mer svärmiskt vek blef flickans håg,
Och Jonas märkte det och såg,
Att nu, just nu, var rätta stunden.
Så satte de sig i bersån,
Så skönt belysta utaf mån’,
Men — mina läsarinnor — tänken!
Just som han nu så vackert »sa’t»,
Och som hon skulle hviska »ja’t»,
I samma stund — så brister bänken!
Det kom som kyligaste dusch,
Och flickan skrek och ropte »usch!»
Och ryckte i en hast ioss handen,
For som en vind till mor och far,
Men Jonas, stackare, låg kvar
Och kröp bland spillrorna i sanden.
Så har del ständigt gått itu,
Och ännu är han utan fru
— Jag honom såg förliden månad —
Men fastän, böjd och tunn och smal,
Han söker än sitt ideal,
Det skvallrade hans ögas trånad.
Det finns ej fel på karaktärn,
Och aldrig skulle han på tvär’n
Som andra äkta män sig sätta;
Är näsan också gredelin,
Så tror jag knappt, han dricker vin,
Ifall att det kan underlätla.
Han ingen mänska gjort för när,
Blott ständigt varit hopplöst kär,
Och undra då, om han är »lessen».
Har jag nu så hans talan fört,
Att jag ett kvinnligt bjärta fört,
Så — står jag redo med adressen.
Bland nu befintliga Cacaosorter Milj TIUI A SU Q P A T/l H C3kiilcSjaa.©«l»lJ
intages säkert förnämsta platsen af il U L I IfI Mllw vMwnv vid 1 897 års Konst- och Industriutställning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0546.html
