Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 68. 26 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
FRÅN GOETHES BARNDOMSHEM.
Med anledning af goethejübileet den 28 aug.
GOETHE VID 69 ÅRS ÅLDER.
»TAeN 28 AUGUSTI 1749, om middagen
LJ på slaget 12, kom jag i Frankfurt am
Main till världen.»
Med dessa ord börjar Goethe sin märkliga
lefnadsskildring, känd under namnet »Aus
meinem Leben. Dichtung und Wahrheit.»
Följer så i samma verk en ypperlig fram-
ställning af skaldens föräldrar, den kärfve och
halsstarrige, men omutligt redbare, kunskaps-
rike och välmenande fadern, kejserliga rådet
Johann Kaspar Goethe, och den fromma, soliga,
med känsla, fantasi och förstånd samt fin este-
tisk smak så rikt benådade modern, »fru Aja»,
om hvilka båda Goethe med älskvärd gladlynt-
het kväder:
»Vom Vater hab’ ich die Statur,
Des Lebens ernstes Führen,
Vom Mütterchen die Frohnatur
Und Lust zu fabulieren.»
Fädernehemmet, vid Grosse Hirschgraben,
hvars skyddsande under Goethes tidigaste lef-
nadsår var den blida, af romantiska ödens skim-
mer omgifna farmodern, hvilken skalden erinrar
sig som en skön, men tärd, alltid prydligt
hvitklädd kvinna, till hvars länstol, ja ända
till hvars bädd, när hon var sjuk, barnen
sträckte sina ystra lekar, beskrifves likaledes
med kärlek och pietet, dels sådant det var
vid skaldens födelse, dels sådant det gestaltade
sig efter den af fadern, 1755, företagna om-
byggnaden, i hvilket sistnämnda skick det
ännu befinner sig, dragande och lockande
GOETHES FÖRÄLDRAR
litteraturvänner från alla världens kanter till
den gamla ärevördiga riksstaden Frankfurt
am Main.
Redan till sitt yttre är »Goethehaus» i hög-
sta grad stämningsfullt. Med sin massiva,
mässingsbeslagna port, sin på trottoaren ut-
skjutande yttertrappa och sina prydliga järn-
galler utanför fönstren i bottenvåningen gör
det ett intryck af storborgerlig, gedigen väl-
måga och reservation. Och på samma gång
blickar det så välvilligt, vaket och klokt ut i
världen med sina många små klara, grönaktiga
fönsterrutor, genom hvilka såväl morgon- som
aftonsol spelar in i alla vinklar och vrår. De ut-
skjutande öfvervåningarna erinra om »herr
rådets» lofiiga förkärlek för stort utrymme, en
svaghet, som förmådde honom att vid repara-
tionen eller rättare ombyggandet af hemmet
kringgå den nya byggnadsordningen och bok-
stafligen sätta hela huset på stöttor för att
icke nödgas afstå en tum af den kära sväng-
platsen. Under denna kritiska period var det,
som sexåringen Johann Wolfgang och hans
småsyskon, jublande öfver den behagliga vil-
lervallan i det eljes så strängt ordnade hem-
met, klättrade omkring på sparrar och bjälkar,
vippade upp och ned på korsade bräder och,
trots utspända vaxdukar, smakade takdropp i
sina små sängar.
I nedre förstugan storma minnena ytterli-
gare in öfver besökaren. Därifrån var det ju
den lille i ett obevakadt ögonblick och ett
anfall af missriktad verksamhetsifver först
krossade alla sina små leksakskärl mot sten-
läggningen och sedan, uppeggad af de midt
emot boende, eljes oförvitligt stadiga bröderna
von Ochsensteins ideliga tillrop »Noch mehrl»,
lät så mycket af husets krukmakargods, som
han kunde nå med sina små armar, dansa
efter i förödelsens styggelse. Och där börjar
den fria, breda och bekväma, genom alla vå-
ningarna ledande trappan, som en gång gaf
anledning till en häftig scen mellan fader och
son, då den senare, hemkommen efter afslutad
studietid i Leipzig, helt obetänksamt föreslog,
att trappan skulle inskränkas till sina dimen-
sioner och tilldelas en mindre anspråksfull
plats inom hemmet, hvilket var som att omildt
röra vid herr rådets öga.
De värdefulla afbildningar af romerska torn-
byggnader, hvilka tillmätas ett så fostrande
inflytande på skaldens sinne för antiken, finna
vi i en af de trefna, rymliga förstugorna eller
svalarna i öfvervåningarna, där familjen före-
trädesvis plägade vistas under den blida års-
tiden och genom hvilkas fönster Goethe så
mången gång med oändlig trånad blickade ut
öfver stadsmurar och vallar, ut i stora vida
världen och in i sjunkande sol.
Med statvåningen en trappa upp, hvars färg-
glada kinesiska tapeter, dyrbara venetianska
speglar och sidenklädda möbler förklara familje-
faderns obenägenhet att i oträngda mål upp-
låta densamma, är oupplösligen förbundet
minnet af den franske grefven Thoranc, rid-
dersmannen med det koppärriga ansiktet, de
svarta, eldiga ögonen, det våldsamma, men
med järnvilja kufvade lynnet och det värdiga,
behagfulla uppträdandet, anförare för de under
Sjuåriga kriget i Frankfurt inkvarterade frans-
männen och i sin egenskap af fientlig in-
kräktare och påtrugad gäst ett föremål för
det preussiskt sinnade rådet Goethes oöfver-
vinneliga afsky.
Välvilligt stämd genom den älskvärda och
förbindliga unga husfrun, som han behand-
lade med ridderligt galanteri, samt genom sin
tyske tolk, som tillika var gudfar och vän i
goetheska familjen, sökte grefve Thoranc ge-
nom hänsynsfullhet och tillmötesgående af-
väpna sin mjältsjuke och knarrige värd. Så
lät han för att skona de nya tapeterna
icke ens spika upp sina kartor på väggarna.
Från sitt rikt försedda bord skickade han dess-
utom dagligen läckerheter till barnen, som
läto sig dessa väl smaka, hvarvid dock är att
märka, att fru Aja, första gången glace före-
kom, till de smås bedröfvelse lät hälla ut
denna, öfvertygad, att det omöjligen kunde
vara nyttigt att få is, om ock aldrig så sock-
rad, i magen. Vidare hade Johann Wolfgang
hos grefven och hans omgifning fri passage
och fri talan, hvaraf han, sin natur likmätigt,
drog otrolig nytta, och slutligen täflade Tho-
ranc med själfva rådet Goethe i att med be-
ställningar uppmuutra frankfurtermålare af för-
tjänst. Men allt var förgäfves. När slutligen
hertig Ferdinand af Braunschweig, som infun-
nit sig för att fördrifva fransmännen, af dessa
i stället blifvit tillbakaslagen och den från
striden återvändande Thoranc vänligt sökte
framlocka en lyckönskan från sin värd, gaf
denne sitt agg och sin grämelse luft i föl-
jande drastiska ord: »Ich wollte, sie hätten
euch zum Teufel gejagt, und wenn ich hätte
mitfahren sollen.» Hvarpå det kräfdes de
båda medlarnas hela diplomatiska fintlighet
och takt för att afvända olycka från det gamla
brushufvudet.
Två trappor upp komma vi från det ansen-
liga tafvelrummet, smyckadt med målningar
af idel frankfurterkonstnärer, in i rådets stu-
derkammare, kring hvars väggar löpa bokskåp
med prydliga böcker i franska och halffranska
band — latinska skriftställare, italienska dik-
tare, resebeskrifnin-
gar, ordböcker m. m.
— och från hvars
utkiksfönster på gaf-
veln den myndige hus-
fadern bistert spanade
och spejade efter sin
son mången afton och
natt under den period,
då det grant målade
värdshuset i gathör-
net snedt emot och
den täcka Gretchen
därinne öfvade en fast
oroande verkan på
den eldige ynglin-
gen.
I husmoderns, på andra sidan tafvelsalen
belägna rum fängslas uppmärksamheten främst
af den blekgröna knyppeldyna, öfver hvilken
fru Ajas små fina fingrar i kapp med knyp-
pelpinnarna dansat på en matta af skiraste
spetsväf, samt af den respektabla lanterna,
vägledd af hvarstvå flämtande talgljus
fru rådet från söndagseftermiddagstekonseljer
genom gropiga, becksvarta gator trippat hem
på högklackade skor, med bindmössa öfver
pudradt hår och med ärbart korslagd duk
öfver barmen, sådan hon stod och gick i
lefvande lifvet och sådan hon i kroppsstor-
lek myser där uppe på väggen midt emot sin
tvärvigg till herre och man.
I sängkammaren innanför, den lilla och
tysta, medutsikt öfver stora vida världen
var det makarnas förstfödde, världslitteratu-
rens héros, under högsommarsol, och en säll-
synt lyckovarslande konstellation första gången
skådade dagens ljus.
Vindsvåningen var helgad åt lekar och stu-
dier. I gafvelrummet står en ståtlig dock-
teater, den julklappåt barnskaran,hvarmed
farmodern kort före sin död rågade måttet af
sina kärleksgåfvor, som satte Johann Wolf-
gangs dramatiska instinkter i lifligaste rörelse
och som öfvade ett betydelsefullt inflytande
på såväl hans inbillningskraft som hans upp-
finnings- och framställningsförmåga samt för-
GOETHE I YNGLINGAÅREN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
