Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 68. 26 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
pn|
illlll
«mir
ERIK BÖGII.
äfventyr», »Mumbo-Gumbo-Gong-Gong den store»
m. fl.
Styrkan i Böghs dramatiska produktion var hans
mästerliga förmåga att forma kupletten och fä ka-
raktärerna att framstå skarpa och klara. Hans själf-
ständigt skapande fantasi var däremot mycket be-
gränsad, och många af hans vådeviller voro därför,
som nämnts, bearbetningar efter främmande mönster.
Sedan år 1881 tjänstgjorde Bögh som K. tea-
terns censor, en befattning, hvilken förskaffade ho-
nom många och bittra vedersakare, enär han visade
sig vara absolut oförmögen att förstå den lifskraf-
tiga moderna dramatiken och allvaret i dess syften.
Som enskild person var Bögh en i sällsynt grad
godmodig och älskvärd natur; därför ägde han långt
flere vänner än fiender, och särskildt i Sverige, som
han äfven på gamla dagar ofta gästade, är han
djupt saknad af en stor och honom varmt tillgifven
vänkrets.
»FÖR MER ÄN HUNDRA ÅR SEN...»
RADERING MED TEXT AF PEN.
E
N LITEN LÅG, men treflig vindskupa, möble-
rad med den stränga enkelheten från 1700-
talets midt. På väggarna ett par af antikens
skönaste kvinnohufvuden i fina kopparstick, på
bordet en myckenhet böcker, papper, bläck och
pennor. Invid detta sitter en högväxt, enligt tidens
sed väl snörad ung kvinna med en ofantlig — man’
är frestad att säga — byggnad på hufvudet, upp-
draget som håret är öfver valkar, tills det med
hela ansiktets höjd öfverskjuter detsamma. Fram-
för henne ligger en tjock volym uppslagen, men
hon läser ej däri. Med hufvudet stödt i handen
betraktar hon sig själf i en miniatyrspegel.
Det ansikte, som möter henne där, är långt ifrån
tilldragande. Det höga hårtornet öfver den täm-
ligen låga, men breda pannan verkar afskräckande,
liksom den alltför kraftiga, nästan manliga näsan;
och den fint skurna intelligenta munnen krökes i
detta nu till ett bittert, hånfullt leende, hvilket
formligen vanställer den. Men ögonen — hvilka
härliga ögon! Stora, mörka, med ett outgrundligt
djup, blicka de kallt kritiskt mot betraktarinnan,
ända tills en slöja drager sig öfver dem, och hen-
nes bild ter sig för henne som genom ett sakta
silande regn.
»Jag älskade honom,> mumlar hon lidelsefullt —
»hvilken dårskap––––– hur skulle han någonsin
kunna tänkt på att se åt mig —––– » Hon biter
sig i läppen, skjuter häftigt spegeln åt sidan och
söker åter fördjupa sig i sin läsning. Det vill ej
lyckas, och efter en stund tar hon upp en tunn
bok, å hvilken synes präntadt ordet »Dagbok». Med
darrande läppar och ett uttryck så vemodigt, att
det fula ansiktet nästan förklaras däraf, skrifver
hon däri följande rader:
»Hvilket stort företräde har icke skönheten fram-
för begåfningen ! Allt ligger ju för dess fötter–––––-
enskildes ägo, medan dikterna höra hela mänsk-
ligheten till.
Allvarliga studier bedrefvos där uppe under
ledning af den stränge och insiktsfulle fadern.
Didaktiskt anlagd, hade rådet Goethe i början
af sitt äktenskap tillfredsställt sina pedago-
giska behof genom att med italienska kom-
plettera sin nnga makas kunskapsförråd, och
när barnen växte upp, tog han det väsent-
ligaste af deras undervisning om hand, ja
han aktade icke ens för rof att med åsido-
sättande af sin värdighet inviga dem i dan-
sens glada konst. Men under det den stac-
kars tungsinta, på utseendets vägnar vanlot-
tade Cornelia — den enda af Goethes syskon,
som öfverlefde den späda barnaåldern — ge-
nom faderns pedantiska tyranni ohjälpligt böj-
des i stoftet, bar Goethe det faderliga oket
med högburen panna, med snillets suveräna
elasticitet.
På den lilla gården, ur hvars brunn den
fagra »Königin Luise» som femtonårig prin-
sessa vid besök hos Goethes moder med egen
furstlig hand göt vatten, har skalden som barn
enligt egen utsago »im engen Kaum die Weite
vorgefühlt», medan gårdsmuren, som numera
skiljer Goethehaus från Goethemuseum med dess
rika minnesskatt, som ett oöfverstigligt hinder
mellan hemmets trånga värld och paradiset
af gränslösa vidder till ytterlighet stegrade
hans lidelsefulla ensamhetskänsla och obän-
diga, aningsfyllda trängtan dit ut.
Tora Kjellberg.
GOETHES BARNDOMSHEM (gOETHEHAUS)
I FRANKFURT AM MAIN. ERIK RÖGH.
länade honom ett aktningsvärdt mått af dra-
matisk teknik. I salen bredvid, Goethes rum,
står hans skrifbord, stort och bekvämt, med
en riljedom på lådor och fack. Här ritades,
klipptes silhuetter, drömdes och — diktades i
oändlighet. Ritningarna och silhuetterna be-
finna sig ännu i Goethehaus eller i ett fåtal
BRUNNEN PÅ GOETHEHAUS’ GÅRD.
E
KIK BÖGH ÄR DÖD, så förkunnade härom
dagen ett telegram från Köpenhamn. Det
gemytliga danska skämtlynnets diktare, den
fyndige kuplettförfattaren och den kvicke kåsören
har för alltid nedlagt pennan.
Bögh var ett äkta köpenhamnsbarn, född där-
städes den 17 januari 1822.
1’sin ungdom sökte han förtjäna sitt bröd som
skollärare och kyrkosångare, medan han samtidigt
skref vers i massa, dyst-
ra och hemska vers, som
återspeglade det miss-
mod, han själf gick och
bar på under sökandet
efter sin rätta lefnads-
bana. Ty att sitta bak-
om en skolkateder och
pränta vetande i tröga
pojkhjärnor. kände han
ej skulle gå i längden.
Men när poesien ej hel-
ler ville lyckas, blef
han skådespelare vid ett
danskt teatersällskap,
som 1844 reste till Sveri-
ge, hvarest det emeller-
tid inom kort upplöstes.
Bögh dröjde dock där-
efter tre år i Sverige,
uppehållande sig med
porträttritning.
Genom en tillfällig-
het riktades hans håg
åt den dramatiska för-
fattarebanan, och sedan
han år 1848 debuterat
med en nyårsrevy, som
gjorde lycka, följde un-
der årens lopp ett hun-
dratal vådeviller af hans
penna, dels bearbetnin-
gar, dels original, hvilka
framgångsrikt spelats på
danska, svenska och nor-
ska scener och ännu i
dag, en förändrad smak-
riktning till trots, då och
då visa sig i rampske-
net.
Bland hans sceniska
alster ha i Stockholm
uppförts »En midsom-
marnatt i Dalarne»,»Hul-
drebakken», »Kalifens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
