Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 70. 2 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
sig inom sin egen tankevärld — hon bief nu
en reflekterande och allvarsam liten person.»
Vid åtta års ålder, började Augusta P. sin
skolgång i en af löjtnant Odert Gripenberg
18.34 inrättad skola, gemensam för gossar och
flickor, hvilket var något ovanligt på den tiden,
enär ej ens småbarnsskolorna samtidigt mot-
togo elever af båda könen.
Då bon senare — nu tjuguårig — började
tänka på sitt blifvande lefnadskall, ledde en
naturlig fallenhet för teckning hennes håg
mot konstnärsbanan. Till en början erhöll hon
häri undervisning af en gammal konstnär, så-
som hvars flitigaste elev hon snart dokumen-
terade sig. Vid trettio års ålder beslöt hon
sig, efter många motgångar, hvilka både fattig-
dom och tidsandan lade i hennes väg, för att
genom upptagandet af ett lån på egen risk
sätta sig i tillfälle att företaga en studieresa
till utlandet. Men redan efter tvåårigt arbete
där sade henne det egna sunda omdömet, att
äfven den mest begåfvade för att hinna det
mål, dit hon siktade, ej kan lyckas däri på
kort tid, »ehuru otaliga dilettanter utan erfa-
renhet hoppas så, utan aning om, att konsten
kräfver en hel människoålders arbete.»
Hon öfvergaf dock ej den konstnärliga ba-
nan, därför att hon skulle saknat de för en
konstnär erforderliga betingelserna, nej, bevis
gifvas för, att hon under sin vistelse utom-
lands rönt varmt erkännande för sin talang.
Återkommen till hemlandet, ägnade hon sig
åt lärarinnans kall och antog med glädje en
henne erbjuden lärarinneplats vid fruntimmers-
skolan i Helsingfors. Kort härpå blef hon an-
tagen till lärarinna i teckning vid Helsingfors’
realskola.
Fröken Augusta P. hade nu fattat beslutet
att uteslutande ägna sig åt skolbanan, och för
att fullkomna sig i detta kall, som sedermera
blifvit hennes lifs vackra uppgift och där hon
med så stor framgång verkat, gjorde hon grund-
liga studier i facket både i hem- och utlandet,
tillika afläggande för kallet erforderliga exa-
mina.
Under sin pedagogiska verksamhet vaknade
och stadsfästes hos henne mer och mer öfver-
tygelsen, att otillräckligheten och ytligheten i
kvinnans bildning göra, att så många af hen-
nes kön ej kunna till samhällets nytta upp-
fylla sin bestämmelse äfvensom att, trots den
mångfald af vetande gosskolorna lämna sina
elever, detta dock ej är till fylles, om yng-
lingens fysiska och moraliska hälsa lider skada,
emedan all hemuppfostran saknas. Orsaken
till mången ynglings och äfven mognad
mans sedliga förfall anser fröken P. ligga
just i ett ängsligt åtskiljande af gossar och
flickor på skolbänken, i strid mot hvad för-
hållandet är i hemmen och samhället. Alltså
just den grundtanke, hon sökt realisera genom
den verksamhet, som i pedagogikens historia
i Finland skall bereda henne en framstående
plats, arbetet för samskoleidéns framgång här,
den skola, där båda könen äro likställda i
rättigheter och skyldigheter och där god sed
och ren moral städse skola blifva bofasta.
Och att fröken Pipping ännu i sin ålders höst
med vaken blick och oförminskadt intresse ar-
betar för sin idé, därom vittna bl. a. dessa
rader ur det bref, förf. till denna biografi
nyligen af henne mottog med anledning af
en anhållan att få göra hennes vackra lifsgär-
ning känd i vida kretsar äfven i vårt kära
grannland Sverige.
»Jag tycker visserligen, att min biografi
icke utgör en nog intressant litteratur för en
svensk publik, men om den kan verka såsom
medel att väcka intresse för samskolan, så
skall det göra mig glädje — — Jag anser
samskolan vara den bästa skola, såväl i in-
tellektuelt som i moraliskt afseende. Såsom
stöd för denna åsikt tror jag, att erfaren-
heten inom alla våra samskolor kan anföras
och äfven ett utlåtande af en f. d. elev, som
sade: Vi gossar voro så rädda att af flickorna
anses dåliga i något afseende, så att vi efter-
sträfvade fullkomlighet i allt.»
Innan vi afsluta denna hopträngda bild af
en välsignelserik och ädel lifsgärning, vilja vi
ännu framhålla, att fröken Augusta Pipping
jämväl med framgång ägnat sig åt litterär
verksamhet både i bunden och obunden stil.
Såsom ett prof på hennes poetiska stycken,
taga vi med hennes begifvande oss friheten
att anföra följande varmt hållna lilla dikt af
henne:
DEN GAMLE MAGISTERN.
Re’n solen sjunkit och kväll var inne,
När än vid boken den gamle satt,
Dock mindre därur än ur sitt minne
Han tog på ord och på bilder fatt.
Så trädde fram för hans inre öga
En modig yngling, så stolt och glad,
Med tankar stora och drömmar höga.
Att ristas in på historiens blad.
En hjälte säkert han skulle blifva,
På hvilket fält han än strida fick,
Och allt det onda från jorden drifva
Och gifva lifvet ett bättre skick.
Uppå parnassen han syntes sedan
I egen tanke en hjälte visst.
Kanske i andras också, emedan
Re’n lagerkransen hans panna kysst.
Men bort tog världen snart öfvermodet,
Magistern såg att ej allt förmår
Det kraftigt svallande ungdomsblodet,
Fast viljan träder i ädelt spår.
At unga släktet då vill han gifva
De vackra tankar och goda råd,
Som ej han själf kunnat genomdrifva,
Ej kunnat leda till ädla dåd.
För höga målet han börjar verka
I skolans tjänst ibland piltar små,
Hos dem han söker det goda stärka
Och lär dem sanningens väg att gå.
Om detta arbet’ af framgång krönes,
Så vägs det upp utaf motgång väl,
Och sällan därför väl bifall rönes,
Men klander nog och det utan skäl.
För godt han verkat, ej han får äran,
Blott barnen själfva och mor och far.
Men ve! Om icke han tolkat läran
Så som hvar målsman det önskat har.
Han minnes sedan en tärna fager,
Som till sin hustru han hoppats få.
Men hon en rikare make tager
Och vår magister får ensam gå.
När så den gamle sin lefnadssaga
Har drömt igenom, han synes trött. *
En bild ur boken han söker taga
Men somnar in såsom barnet sött.
När solens strålar om morgon’ falla,
I rummet allt är i samma skick.
De kunna dock ej till lifvet kalla
Den gamle där med sin brustna blick.
På boken" hvilar den stela handen,
Den tyckes peka på dyra ord,
Som likt en hälsning till trötta anden
Ha talat till honom här på jord.
>Med ringa ting du har varit trogen,
Du ädle, gode arbetar’ min,
För större ting är du redan mogen
Gack i den eviga glädjen in.>
V. Lindman.
NÄR BARNET KOMMER IN. AF
VICTOR HUGO.
N
ÄR BARNET kommer in, blir jubel utan
gränser
uti familjens krets; dess ljufva blick, som glänser,
ger äfven alla andras glans,
hvar panna klarnar upp, en fårad mest kan-
hända,
vid åsyn af ett barn, som ljus kring sig kan
tända,
med oskuld bakom ögats frans.
Må juni uti grönt min förstutröskel smycka,
november i vår stol vid brasan ned oss trycka
uti förtroligt sluten ring,
om barnet kommer blott, är genast glädjen inne,
till sig man lockar det, fast tankfull i sitt sinne
dess moder ser det stulta kring!
Vårt samtal leda vi, och röra om i glöden,
till Gud och fosterland, till skalder, själanöden,
som lindring uti bönen fått.
Se barnet där! Farväl med himmel, fosterlandet
och höge siare! Det sprängde allvarsbandet
kring pannan med sitt löje blott!
När vi ha somnat in och drömma uti natten,
hörs, som en röst i gråt, vidt öfver land och
vatten
en sakta kvidan gång på gång,
men plötsligt, fyren lik, står ljuset upp på charen
och väcker allt till lif med segrande fanfaren
af klockors klang och fåglars sång.
Du morgonrodnan är, mitt barn! Min själ är
ängen,
som sprider vällukt ut från friska blomster-
sängen,
när du den lif och anda ger!
Min själ, hon skogen är, hvars mörka grenar
fyllas
af ett melodiskt sus och vårlikt solförgyllas,
när du blott kommer dit och 1er!
Ditt vackra ögonpar till mildhet mig beveker,
de väna händer små, dem signande jag smeker,
ha än ej vållat sorg och skuld,
ej häller dina fjät nått stig, där dyn sig skockar.
O, hufvud, vigdt åt Gud! O, barn med blonda
lockar
och änglaglorian af guld!
Bland oss du är, mitt barn, som dufvan uti
arken,
din fot är alltför ren, för späd att röra marken,
ditt vingpar utaf azur är!
Du fattar världen ej, när du den nu betraktar!
O, kyskhet, trefaldt säll : en kropp, som renhet
aktar,
en själ med himmelska begär!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
