Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 70. 2 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Det är så skönt, ett barn, med smil på rosen-
munnen,
med all sin fantastik, till välljud än ej hunnen,
och tårar borla med ett smek,
ett barn, hvars blick af allt förtjust och hän-
förd blifver,
som själens hela glöd åt lifvets vårfröjd gifver
och läpparna åt k3»ssars lek!
O, Herre, skona mig och dem, jag älskar, skona
dem, som mig nära stå, dem, som sig ej försona,
men vira kring sig hatets garn,
ifrån att skog och äng se sommartiden nakna,
en bur sin fågelflock, en kupa bien sakna
och hem och härd förutan barni
Alfred Victorin.
NÅGRA SÄTT ATT BLIFVA »OBOT-
LIGT SJUK».
D
ET ÄR FÖR SORGLIGT, att hon aldrig
skall kunna blifva riktigt frisk igen.
Tänk, hvad hon har försökt mycket. Det finns
knappt en läkare, tror jag, som hon icke har
rådfrågat. Och hvad hon tagit in sedan! Och
hon har gått på gymnastiken, hon har fått
massage och elektricitet, och hon har legat vid
badorter. Jag vet inte allt, hvad hon har
pröfvat. Det hjälper för någon tid, men se-
dan är det lika olyckligt igen.»
Icke så sällan får man höra något i den sti-
len yttras af en deltagande släkting eller vän.
Och att det finns många personer, mot hvilkas
lidanden mänskligt vetande och konst ingenting
förmå, är tyvärr en sanning, som ingen kan
bestrida. Men lika visst är å andra sidan, att
för mången, som af sig själf och sin omgif-
ning kallas »obotlig», är möjligheten att åter-
vinna hälsan ingalunda utesluten. Man behöfver
icke med några års sjuklighet ovillkorligen förena
föreställningen om läkarkonstens vanmakt. Det
beror vida oftare, än mången kanske tänkt sig,
just på den sjuke själf, att han är »obotlig».
Vi frånse här alla de fall, då ett oregelbundet
och tygellöst lefnadssätt är sjukdomsorsaken,
och då den sjuke icke kan förmås att öfverge
sina gamla vanor, äfvensom alla de sjukdomar,
som tillhöra vissa yrken, och där oftast endast
en annan lefnadsbana kan medföra hjälp. Det
återstår i alla händelser ett icke så ringa an-
tal sjuklingar, hvilka vi i denna uppsats åsyfta,
och särskildt en mängd sådana, hvilkas åkom-
mor icke innebära någon egentlig fara för
lifvet, men likväl medföra stora obehag och
ofta i betydande grad inskränka patientens
arbetsduglighet och verksamhetslust.
Det är ingen obillig fordran från den sjukes
sida att vilja se något resultat af den behand-
ling, läkaren föreskrifvit; det är tvärtom ett
mycket berättigadt anspråk. Men hvad den
sjuke icke så sällan totalt förbiser, är, att
detta resultat kan behöfva tid och t. o. m.
en ganska rundlig tid, innan det visar sig.
Följden af detta förbiseende eller kanske rät-
tare oförstånd är, att patienten afbryter be-
handlingen efter någon tid och vänder sig till
en annan läkare för att snart öfverge äfven
denne och i stället rådfråga en tredje o. s. v.,
och så småningom har det kommit därhän,
att det »knappt finnes någon läkare, som han
ej rådfrågat». Att vid kronisk och, som det
kan synas, ohjälplig sjukdom föreslå ett envist
fasthållande vid en och samme läkare, torde
vara minst sagdt otidsenligt, men är dock vida
ETT SILFVERBRÖLLOPSPAR.
OILFVERBRÖLLOP firas
F-’ slrrift.atn.iln.rfvn TTrisf/in.n V
i morgon härstädes af
skriftställaren Kristian Winterhjelm och hans fru,
Hedvig Charlotta Forsman, båda kända och värde-
rade i vida kretsar inom de skandinaviska landen,
särskildt litterära och konstnärliga.
Den, som önskar en utförligare skildring af fru
Winterhjelms lifsgärning, hänvisa vi till n:r 42 af
.Idun för år 1891 och vilja här endast i korthet
erinra om, hurusom fru W., efter att hafva genom-
gått k. teaterns
elevskola under
den store skåde-
spelaren Torss-
lows ledning,
under 60- och
70-talen var en
af våra allra
främsta karak-
tärsskådespeler-
skor, den där i
ett stort antal
maktpåliggande
roller lade i da-
gen en scenisk
begåfning af
sällsynt djup.
Utom i Stock-
holm har fru
W. uppträdt i
flertalet af våra
mera betydan-
de landsortsstä-
der, men också
i Norge och Fin-
land. Särskildt
har hon i den
finska teaterns
historia outplånligt inristat sitt namn, i det ge-
nom hennes energiska arbete det på våren 1869
blef möjligt att låta det finska språket ljuda från
scenen. Hennes insats vid den svenska teatern
i Helsingfors anses ock vara af stor betydel-
se. Fru W. är — såsom en kritiker om henne
sagt — en verklig konstnärsande, en sådan, hvar-
förutan både begåfning och arbete icke mycket
förmå, en sådan, som, när hon uppträder, gör sig
gällande under alla tider och förhållanden. — Under
de senare åren har den framstående konstnärinnan
delat sig mellan hemmet och konsten, i det hon i
sistnämnda hänseende utbildat många framstående
elever, bland hvilka vi endast vilja nämna fru
Håkansson och hr Skånberg.
HEDVIG WINTERHJELM.
Redaktör Winterhjelm är, som bekant, norrman.
Efter fullbordade studier inträdde han snart som
medarbetare i den norska högerpressen, där han på
60-talet tillhörde »Morgenbladets» redaktion. Där-
efter redigerade han några år den norska »Ny illu-
streret Tidende», men har de senaste sjutton åren
tillhört »Aftenposten», hvars politiske korrespon-
dent här i Stockholm han under denna tid varit
och fortfarande är. På grund af sina vidsträckta för-
bindelser och
stora relationer
har han i denna
sin verksamhet
i allmänhet vi-
sat sig särdeles
väl underrättad
på samma gång
han alltid, varm
unionsvän, som
han är, visat en
korrekt uppfatt-
ning och sym-
patiskförståelse
af svenska för-
hållanden och
tänkesätt. HrW.
har äfven upp-
trädt som ro-
man-och novell-
författare, först
under psevdo-
nymen Johan-
nes Norman, se-
nare under eget
namn. Kritiken
KRISTIAN WINTERHJELM. har ha£t gärde.
les ampla loford
angående dessa arbeten, hvilka i Norge och Dan-
mark varit mycket lästa, och särskildt ha Henrik
Ibsen och Erik Bogh uttalat sig synnerligen smick-
rande om dem.
Herr och fru Winterhjelm, som nu lefvat i ett
25 årigt det allra lyckligaste äktenskap, hafva af
dessa tillbragt de sista sjutton åren här i Stock-
holm, och deras hem har städse utmärkt sig för
ideel lyftning, personlig älskvärdhet och husmoder-
lig gästvänskap. Det högt aktade paret, som här och
annorstädes förvärfvat så många vänner, skall nog
på sin högtidsdag i morgon se sig hågkommet af
alla dessa vänner från när och fjärran med tack
för hvad som varit och med välgångsönskningar
för kommande år.
mer att tillråda än det alltför täta ombyte af
läkare, hvaråt mången sjukling hänger sig.
Ett af de vanligare sätten att vinna ett omo-
tiveradt martyrskap som »obotligt sjuk» är
nämligen just denna formliga vandring från
läkare till läkare. Det är en ingalunda obe-
tydlig skada och äfven tidsförlust den sjuke
genom ett dylikt förfarande ådrager sig. Det
är ett stort misstag att tro, det läkareveten-
skapen känner ett specifikt medel mot hvarje
sjukdom. Hvad som hjälper den ene, hjälper
icke den andre, och att finna det i hvarje sär-
skildt fall lämpligaste medlet är ofta en af
läkarens svåraste uppgifter. Äfven för den
mest erfarne och kunnige läkare gifves mer
än en gång ingen annan möjlighet än att för-
söka det ena medlet efter det andra. Att
dylika försök fordra tid ligger i öppen dager;
dock är denna tid ingalunda bortkastad, men
blir det ofelbart, om patienten afbryter be-
handlingen för att vända sig till annan läkare.
Man ser mycket ofta, hurusom en person,
hvilken besökt många läkare, oupphörligt fått
en och samma ordination, alldenstund ingen
af dessa läkare hunnit iakttaga medlets overk-
samhet i detta fall, lika litet som någon af
dem blifvit i tillfälle att följa sjukdomen un-
der någon längre tid, en sak, som ofta är af
största vikt för läkaren. Det gifves nämligen
många fall, där ingen läkare kan ställa en
riktig diagnos, utan att upprepade gånger un-
dersöka patienten och blifva i tillfälle att iakt-
taga, huru sjukdomen förhåller sig gent emot
vissa läkemedel.
Som vi sett, är det mer än ett förhållande,
som kan göra, att en läkarebehandling måste
blifva både långvarig och omständlig och kräfva
energi och ihärdighet hos såväl läkare som
patient, om ett önskvärdt resultat skall vinnas.
Yi hafva framhållit omöjligheten för läkaren
att i vissa fall utan en långvarig kännedom
om patienten och hans sjukdom kunna rätt
uppfatta och bedöma den senare samt finna
den för detta särskilda fall mest lämpliga be-
handlingen. Men äfven när dessa svårigheter
äro öfvervunna, kan en långvarig och hård-
nackad kamp mot sjukdomen återstå. En
sjukdom, som under åratal ostördt fått utveckla
sig, kräfver ofta för att öfvervinnas en be-
handling under åratal, om icke med medika-
menter så med diet och ett lämpligt lefnads-
sätt i öfrigt. Tålamod är en dygd hos alla,
men en nödvändig egenskap hos en sjuk, som
vill återvinna hälsa och krafter.
En annan omständighet, som bidrager att
göra en åkomma »obotlig», är förväxling mel-
lan förbättring och hälsa. Den, som länge
varit sjuk, tager mycket gärna en förbättring
liktydig med full hälsa. Så snart de värsta
symptomen försvunnit, anser han sig åter-
ställd och upphör med behandlingen. Efter
någon tid börjar sjukdomen ånyo ge sin till-
varo tillkänna, patienten söker på nytt läka-
ren, förbättras och anser sig återställd, långt
innan läkaren förklarat honom frisk. På detta
vis omväxla förbättring och försämring under
åratal, endast därför att patienten aldrig full-
följt behandlingen tillräckligt länge, d. v. s.
till dess läkaren anser sjukdomen häfd och
faran för ett recidiv öfverstånden, saker, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
