Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 71. 6 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
sedan ett helt år, innan han kommit till rätta
med alla de nationers förläggare, hvilka ha
öfversättningsrätt till detsamma.
Ranft har redan tillförsäkrat sig om det för
Sverige. »Der de ha nok så gode kræfter att
ntföre mine forskjeilige roller.»
Vid den nya teaterns i Kristiania invig-
ningsfest skall ett af Ibsens skådespel upp-
föras, »förmodligen af de nyare». Holberg
— Skandinaviens äldste dramaturg skall re-
presenteras första dagen — så »jeg» 1 och så
Björnson 1
Han talade allvar, och han skämtade, han
kunde bli vek och hjärtlig. Hans underfalla,
skiftande, af kraft och snille blixtrande ögon
återspeglade hvarje känsla.
Vi voro helt indragna i trollkretsen, som
han med sina ögon och med sitt låga, ofta
tvärbrntna tal, sitt gåtfulla leende slagit om-
kriDg sig och oss, där vi sutto, bekikade af
hotellets kunder och gäster, hvilka uppenba-
rade sig i fönster, från terrassen utanför och
från det vida porthvalfvet.
Visst är, att den aftonen kommer att lefva
med oförglömmelig makt i vårt minne, och
att vi, när vi vid åttatiden på kvällen läm-
nade festen, voro så tagna af de känslor af
beundran och tillika svärmisk tillgifvenhet
och enkel barnslig tacksamhet, för att allt detta
kommit oss så oväntadt till del, att vi »föllo»
ner på en bänk utanför hotellet och ej på en
lång stund kommo oss för med att säga ett
ord. Vi bara logo åt »minnet», vackert, rikt
och varmt, som det stod för oss!
Laura Fitinghoff.
KONSTNÄRLIG MÖBELINDUSTRI.
K
ONSTEN är ej längre som förr endast den
förnäme skönhetsförkunnaren, hvilkeu som
en mystisk gud, osynlig i sin höga olymp,
blott talar till några få utvalda; en ny tid med
nya och demokratiska åskådningssätt har alstrat en
fördomsfriare och mera praktisk konstutöfning,
hvilken sätter sin högsta ära i, att så många som
möjligt må varda delaktiga af konstskönhetens glädje-
alstrande och humaniserande skatter.
Svenska slöjdföreningens nu pågående utställ-
ning af moderna möbler, komponerade af svenska
konstnärer, är ett vackert bevis på, huru våra da-
gars konst ej blott nöjer sig med att pryda våra
hem med penselns eller mejselns dikter, utan där-
jämte söker ge harmonisk och konstnärlig form åt
de bohagsting, af hvilka vi dagligen och stundligen
betjäna oss.
Det skall utan tvifvel intressera våra läsare och
läsarinnor, och i synnerhet dem, som just nu syss-
la med bosättningsbestyr för det blifvande hem-
met, att taga del af de interiörer, som vi i vårt
dagsnummer meddela från den vackra utställningen.
Vi kunna ju börja med arkitekten Ferdinand
Bobergs toalettrumsgarnityr i mahogny, tillhörande
prinsessan Ingeborg och bestående af klädskåp,
byrå, toalettbord och lavoar, en alltigenom delikat
möbel, som det är en sann vederkvickelse för ögat
att betrakta, när man sett sig trött på våra stora
möbelmagasins lysande och utstofferade praktmöb-
ier. En originell och vacker detalj bilda de kraf-
tigt svängda, krönta elektriska lamphållarne på
toalettbordet.
Arkitekten Erik Josephson har komponerat en
möbel för enkel bostad, bestående af soffa, kläd-
skåp, skänk, bokhylla, skrifbord, matbord och byrå
med spegel, allt af laserad furu med målning, det
hela betingande ett pris af 308 kronor.
Möblemanget kan betraktas som ett rätt lyck-
ligt förslag till en stilenlig och på samma gång
prisbillig inredning af ett arbetarhem, äfven om
utsmyckningen torde förefalla väl mycket linierad.
Samme konstnärs ekbuffet är en intressant och
originell komposition med sina skulpterade dörrar,
på hvilka finnas lustiga metallbeslag i form af
fiskar.
Särskildt tilltalande är målaren Alf. Wallanders
skrifrumsmöbel i gröubetsadt och lackeradt trä,
äfvensom Erik B:son Lilliehööks sängkammarmöbel
i lackerad furu.
Bland enstaka möbelstycken märkas tre af prins
Eugen ritade, särdeles eleganta och vackra stolar,
vidare alster af Nils Kreuger, Christian Erikson
m. fl. betydande artister.
Utställningen i sin helhet gör, anordnad som
den är med fin smak, ett odeladt angenämt intryck
och förtjänar att flitigt besökas af allmänheten.
H AF VET. VÄSTKUSTBILD FÖR
IDUN AF AMANDA KERFSTEDT.
» TASÅ, fröken tycker, att fem öre stycket
U är för dyrt,» sade hon, i det hon tog ett
af de ovanligt stora, gula äggplommonen, som
lågo nätt upplagda på hennes lilla salubord och
höll det mellan pekfingret och tummen npp
emot dagern. »Jaså, fröken tycker det är för
dyrt, har fröken sett maken till dem då?»
Jag smålog åt hennes tvärsäkra ton. — Jag
hade nyligen fått min villa färdig och kom
nu från en lång promenad öfver bergen. Min
afsikt var att tillbringa mitt lifs somrar vid
denna västkust-badort, och jag hade under de
föregående år, då jag som badgäst vistades
här, fattat mycket intresse för befolkningen,
som ännu så länge bibehållit sin säregna karak-
tär. Jag begagnade hvarje tillfälle, som er-
bjöds mig, att komma i närmare beröring med
folket från de omgifvande öarna, och då nu den
starkt byggda medelålders kvinnan, som såg,
hur varm och utmattad jag var, inbjöd mig
att taga plats på bänken invid hennes bord,
var jag genast villig att antaga bjudningen.
Det var en lördagskväll. Solen lutade mot
sin nedgång och färgade med sina strålar
hafvet i skimrande guld. Bergen voro djup-
röda med mörka skuggor. Vinden höll på att
mattas af till natten, men långt ute kunde man
ännu se en krusning med hvita strimmor, en
orolig, bäfvande rörelse, liksom om ett ängsligt
hjärta klappat i djupet. Ännu kommo små
sällskap af badgäster och hop-
pade ned i båtarne, som lågo vid
hamnpiren en bit ifrån oss, för
att taga en kort segel- eller rodd-
tur, och man hörde deras glada
röster blanda sig med hafvets
mystiska susning.
»Ja,» sade kvinnan med en
suck, sedan hon en stund tyst
betraktat den bländande, färg-
mättade taflan framför oss, »det
är nu så, att jag heter Alcemilia,
ifall fröken vill kalla mig vid
namn. Ja, det låter konstigt, men
det var efter en skeppsplanka,
som dref i land. Di sa, att det
var ett engelskt skepp, och ef-
tersom jag föddes just i det ta-
get, så fick jag namnet. Det
stafvas annars Alice Emilia, men
di har dragit ihop’et i tidernas
längd. Si det var nu så, att far
blef borta, när jag var fem år,
och bror blef borta, när jag var
tio, och så var det bara mor och
jag kvar.»
»Det är förfärligt,» sade jag
sakta.
»Ja, sir fröken,» sade hon och
pekade med en nobel rörelse ut
åt hafvet, »där ute ha vi vår
stora, vida kyrkogård. Det veta
vi alla kvinnfolk ute på skären,
och ofta tänker jag på den da-
gen, när hafvet skall ge tillbaka
sina döda. Tänk, när de komma
npp ur vågorna, alla våra fäder,
män, söner och trolofvade, — det
blir en dag —• med förklarade
kroppar. Nu ligga de där och
hvila sig som en stor sådd för
uppståndelsen. Det är det vi veta
och tro, så det är högtidligt, när
vi mista dem, utan att få så mycket som ett
ord till farväl. De gå in i sin ro utan buller
och bång, utan begrafning och anstalter ; det
är bara hafvet, som läser tacksägelser och sjun-
ger psalmer öfver dem, och det är allt en sång,
som duger. »
Hon tystnade, och jag störde henne icke.
Slutligen sade jag:
»Ni blefvo väl mycket fattiga sedan?»
»Ah nej,» sade hon, liksom återkommande
från sin högtidliga, nästan profetiska, af stark
patos genomträngda ton, »åh nej, på vår ö
sörjer di allt för sina änkor och faderlösa. Där
ha di fattigvård utan utskrifning. Di vet nog,
di som ha litet mer, att nästa gång kan det
vara deras tur. Yi bodde i ett hus, enkom
uppfördt för det ändamålet, tillsammans med
fyra andra familjer af bara kvinnfolk och barn.
Det låg litet afsides på ön, och hvar och en
familj hade sin afskilda lägenhet. Men, sir
fröken, det är förtjänst för kvinnfolken där på
ön, och på hela kusten för resten, för vi behöfs
allt, när fisken skall glanas, torkas eller saltas,
och det kan jag tryggt säga, fast det kanske
låter skrytaktigt, att, när jag var tolf år, så
fanns det ingen fullvuxen jänta, som kunde
glana fisken så kvickt som jag, så vi tjänade
allt pängar, mor och jag.»
Hon satte sig nu ned på bänken bredvid
mig, och hennes röst fick ett helt annat ut-
tryck, när berättelsen kom in i en ny fåra.
Hon var väderbiten och ful, men öfver hennes
grofva ansikte spred sig liksom en afglans af
vårens minnen.
»Si, det var så, att i samma hus bodde en
styrmansänka, och hon hade en pojke, som
hette Carl Justus. Han var två år yngre än
jag och inte så bastant i kroppen. Han höll
BUFFET, KOMP. AF E. JOSEPHSON.
iKi vä i ’ i. ’ *-< tJ t t ht, t.
... v j–\ _ •" • fm*.’.’
■< Myt.
A. Blomberg foto.
Se?*
ifsps?
WSBBÊSÊSUHm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
