Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 71. 6 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
KÿSAÏHWf§
i i ut -dr w
SKANEBANKENS NYA PALATS I STOCKHOLM.
sig magerlagd och spenslig, och fröken vet, våra
karlar eljes äro liksom knutiga och seniga. Di
ä inte så långa och raka som fastländingarne,
men di gå och röra sig lättare och kvickare.
Carl Justus var inte lik de andra på ön till
sinnet heller. För det fanns inte en enda pojke
på hela ön, som inte hafvet liksom sög och
drog till sig. Ut till sjös skulle de, så snart
di kunde hålla i ett öskar. Någonting annat
än sjön och båtarne och fisken hade de inte
hvarken att tänka på eller tala om. Men Carl
Justus hade sett både far och farbror gå till
botten midt för sina ögon, när han var åtta
år, och själf blef han räddad som genom ett
under, och från den stunden hade han liksom
en förskräckelse för hafvet.
Det var inte roligt ska fröken tro att gå
ensam bland alla de andra morska pojkarne
med en sådan känsla invärtes. Hvad skulle
han tala om, och hvad skulle han bli? Mes
och stuggris blef han kallad, och alla började
peka finger åt honom och ge honom öknamn,
fast han var styfvast att läsa i hela skolan.
Nej, det är inte roligt att vara alldeles ensam
om sina tankar och sin håg och att veta, att,
om man talar, så skall ingen förstå sig på en.
Det var väl det, som gjorde, att han kom sig för
att tala med mig hellre än vid någon af
pojkarne.»
Hon höll upp några ögonblick och såg tyst
ut öfver hafvet. Så började hon igen, och
hennes röst blef låg och nästan skälfvande af
de känslor, hennes minnen väckt.
»Det var inte en sådan här kväll, nej det
var en vårkväll med litet skarp vind och klart,
ljust väder, och vi sutto ute på en klippa vid
stranden — jag höll just på att sluta ett stort
nät. Jag var sexton år och han var tretton,
men af att gå och grubbla för sig själf hade
han blifvit före sina år. Ursäkta fröken,» af-
bröt hon hastigt, då hon märkte, att rösten
började darra, »jag har aldrig talat om det här
med någon förr––––men —- det kom sig af,
att fröken tyckte, att det var för dyrt —»
hon teg åter några ögonblick, »ja, som vi så
satt där, så kom jag att peka ut åt hafvet
och sade väl något om, att jag aldrig skulle
kunna lefva i inlandet, men då skall fröken
tro, att hans tungas band löstes. Jag ser
honom än, hur han stod framför mig och hur
hans ögon lågade i hufvudet på honom.
’Vet du, hvad det finns inni landet’, sade
han. ’Träd och buskar och blommor af alla
möjliga sorter, granna färger, varmt, varmt,
varmt och lugnt, inte den här eviga stormen,
detJiär suckandet och hviskandet af vågor, som
gör en galen. Se här’, sade han och drog
fram en gammal smutsig tidning för trädgårds-
odlare, som legat om ett paket från Göteborg,
’här står det om det alltsammans, och jag ser
det för mig alltihopa. Och när jag var oppe
i Bohuslän i höstas med foran, så såg jag det
på en herrgård, där vi lämnade af våra sill-
kaggar, för herrn var landthandlare också, Du
kan ingenting säga emot, Alcimilia, för du vet
inte, hur det ser ut. Där sjunga fåglarne i
träden, de stora, vackra, tjocka träden, och inga
måsar skrika hemskt som här’, och han kastade
sig ned på klippan och började storgråta.
Sir fröken, i den stunden förstod jag, hvad
det var för en kamp, jag skulle in i. Jag
skulle kämpa om honom för vår ö. Jag tyckte
också själf, att jag inte kunde släppa honom
för egen del. Något tåg måste jag hitta på
för att binda honom, för jag visste, att om
han for utan det, så kom han aldrig tillbaka,
Vi hade ju ingenting att bjuda honom på, när
han icke älskade hafvet och stormen och de
kala klipporna, och med ens föreföll det mig
så fattigt alltihopa. Hafvet liksom miste sin
högtidliga storhet, måsarne, som summo oroligt
hit och dit öfver oss, sågo så hemlösa ut,
och klipporna syntes mig för första gången
ödsliga.
Medan han grät och snyftade, tänkte jag
med en besynnerlig ängslan i hjärtat.
’Tyst nu Carl Justus’, sade jag slutligen, ’sätt
dig upp nu, så ska vi fundera nt något.’
’Det finns ingenting’, sade han, ’annat än
att ge mig till lands, och det tycker jag inte
heller att jag kan. Det är, som om jag satt
fast i hafvet och inte kuude ryckas upp, fast-
än jag inte tycker om det.’
Men han lugnade sig, och vi sutto där bjär-
tetunga, men till sist fick jag ett ord : Kunde
vi inte plantera här’, sade jag.
’Här finns ju ingen jord.’
’Det finns här och där i skrefvorna. Vi
kunde samla ihop den om nätterna.’ Så det
lyste upp hans ansikte! Det var, som när soin
bryter igenom höstdimman ute på hafvet.
’Men vi ha ju ingen plats.’
Det hoppade till i mig af stor glädje, för
att han sade ’vi’. Jag skulle få ha honom
kvar och arbeta åt honom, och groft, starkt,
tungt arbete, det var min lust; ju mer jag slä-
pade, dess mer modig kände jag mig, det
visste jag.
’Plats kan du begära på nästa samman-
komst,’ sade jag.
För sir fröken, vi ha sammankomster på vår
ö, där di liksom afgöra alla angelägenheter,
som kunna förekomma.
’Ska vi gå och se ut den strax,’ sade han;
så hade mina ord slagit rot i honom med ens.
Jag kastade in mitt nät i stugan och följde
honom. Sådan ljus vårnatt det var! Vi gingo
öfver klippor och ner i sänkor, vi valde och
förkastade, och ändtligen fingo vi tag i en kil,
som sluttade mot söder och hade som en mur
af berg till skydd mot väster, för så mycket
förstodo vi, att det skulle vara bra, så barn
vi voro. Ja, det var det första steget, det.
Det var ett fast band, som knöts den gången,
fastän vi inte kommo underfund med det förr
än långt efteråt. (Forts.)
HERR HALFDAN. SKISS FÖR IDUN
AF MARK STERN.
P
OSTEN hade just kommit, flickorna hade
skockat sig kring morbror, som delade
ut den, gaf hvart bref med ett småleende eller
en kort, ironisk anmärkning — flickorna fnitt-
rade . .. »Och så har herr Halfdan också bref,»
sade han till sist. »Fruntimmersstil, jo, jag
tackar ! »
Herr Halfdan hade suttit i bortersta veranda-
hörnet och sett ut öfver gårdsplanen. Den
yngsta af flickorna, fröken Ella, räckte bref-
vet till honom, han reste sig och tog det utan
att se på det.
»Tackar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
