Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 71. 6 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — iDUN i89Ö.
A. Blomberg foto. 5
US VZ SV ’
och sin tacksamhet
mot dem för de-
ras vänliga afsikters
skull.
När han sedan fick
det andra brefvet,
mindes han episoden
och behärskade sig
bättre — behöfde
kanhända ej ens be-
härska sig, dä nu
minnet och reflexio-
nen sköto in i hans
stämning och i alla
fall förtogo den dess
omedelbarhet.
Nu gick han och
tänkte på allt detta
på en gång, medan
hans hand i rockfic-
kan slöt fast om det
lilla tunna kuvertet.
Skulle han bryta det
idag? Anej—ånej
— läsa de kyligt vän-
liga orden, som för-
gäfves sökte dölja lik-
giltigheten och leds-
naden — när han
mindes...
Minnet af ord kom
igen, af enstaka stun-
der. Han sökte samla
dem, letade tillbaka
till början, till första gången han såg henne
— det skulle nu bli ett år till hösten sedan
dess.
Han hade hört talas om henne förut, kam-
rater till honom kände henne, en af dem hade
till och med hennes porträtt, och han brukade
sitta och se på det ibland, blef halft senti-
mental och sade något om, att kanske just
hon var den kvinna, han skulle kunna älska
— han såg det i munnens och i hårets linier,
påstod han skämtande — men att han tro-
SKR1FRUMSMÖBEL, KOMP. AF ALF WALLANDER.
ligen aldrig skulle råka henne, och att lifvet
var underligt! (Det sade man ju alltid, såvida
man inte påstod, att det var förtvifladt enkelt!)
Så råkade han henne dock en dag, kom ut
på en veranda och fann henne där, visste ej
ens, att hon fanns i huset, var själf bara bju-
den dit öfver dagen. Vildvinet hängde tungt
från verandans tak, dess blad voro redan röda.
Hon satt alldeles stilla, hon var ljus, smal,
han visste det förut, det var bara hennes röst
han inte ännu kände. Hans hjärta klappade.
Hela dagen sedan
voro de tillsammans;
de glömde alla de
andra människorna!
i sällskapet. Hon1
mötte hans ord med
sitt ljusa leende, hon
fick dem och tog dem,
och det syntes ho-
nom, att de gåfvo
genljud inom henne,
hvart han än vände
dem.
Hon lånade ho-
nom böcker. När han
lämnade igen dem,
skref han —han min-
des ännu sina egna
ord — »att ha fun-
nit en kvinna, till
hvilken ens väntan
alltid gått, det är
inte litet i ett lif,
det. Jag sitter i tyst-
heten och skymnin-
gen, jag minns da-
gen, er dag, er röst
mer än edra ord, er
gång, ert sätt att föra
händerna, allt går
samman i ett för mig,
som om hela ert lif,
hela ni vore en en-
da sammanhängan-
de, mjuk linie . . . Och jag är glad för det
lilla däraf, som blifvit mitt — jag, som är
idel sökande, idel stycken och bitar. Har ni
märkt, att mitt namn kan vara symboliskt?
— Halfdan.»
Minnet af andra dagen, af andra ord kom
igen. En afton — ett enda ljus brann i rum-
met — hennes ögon voro slutna, de hade ej
talat på en lång stund. Och så hade hon
med ens sakta nämnt hans namn, han förstod,
att hon suttit och tänkt på honom. Än en
■ .. •
:
;:
**
A. Blomberg foto.
MAHOGNYMÖBEL, AF F. BOBERG. TILLHÖR PRINSESSAN INGEBORG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
